Onsdag - massor att göra inför konfirmationen!

Fru Domino Törnbladh slappar i klösmöbeln... Dompan har som kastrat börjat med en enerverande ovana att prata högt o ljudligt, allra helst när matte kommer hem från nattjobbet och helst av allt bara vill sova. Då börjar samtalet. Hon står nere i hallen och ropar på mig, undrar vad jag håller på med förmodligen, ligga o sova mitt på dagen liksom!! Som väl är så är Dompan mer hund än katt, så det räcker att jag använder mig av stränga tonen och skriker "Dompan!! Tyst!", så tystnar hon. Senaste favoriten för Dompan är att trycka ner sin lekamen i brödkorgen, jag måste försöka ta ett kort på det någon dag! Om vi lämnar kvar brödkorgen på bordet (vilket vi såklart nästan dagligen gör, att plocka undan efter sig är inte vår familjs styrka precis...) så trycker hon ner sig i den och hon ser.. liksom överjäst ut... Brödkorgen är kanske 25x15 cm så ni kan förstå att det ser rätt roligt ut vá?!

Idag, imorgon och på fredag har jag MASSOR att göra! Allt inför lördagens konfirmation ska förberedas, huset ska städas NOGA och tårtor o bröd ska bakas plus att de vanliga sysslorna ska skötas. Jag har hållt undan tvätten bra, och igår strök jag 80% av stryktvätten, det kändes skönt! Så det ska nog hinnas med allt som ska göras. På fredag har kidsen studiedag, så då ska de städa sina rum noggrannt. Vilket i praktiken innebär att jag ska övervaka det hela samt städa Maja och Wilmas rum. Maja o Wilma är ju inga höjdare på att städa precis.. ;o) Så vad gör man när man har MASSOR att göra om man är jag? Jo, man sätter sig o bloggar en stund! :oD Idag har jag möte också. Så måste jag handla i veckan också, plus åka förbi centralförrådet o köpa in lite praktiska saker som toapappersbal, storpack tvättmedel o liknande..


Sharin är väldigt lik sin far, hon visar sällan upp sin bästa sida på bild.. Jag måste verkligen ta tag i hemsidan också, o uppdatera med nya bilder på ungar, katter o allt annat. En del resultat ska också in, phui... Tänk att man alltid har så himla mycket att göra. Fast jag softar en del, och känner mig inte stressad över det, var sak har sin tid liksom..

Trotstonåringen åkte på skolresa i morse och ska vara borta till imorgon. Igår var det ett evigt tjatande på henne för att hon skulle packa.. Allt tar enorm tid och effektiviteten är under all kritik. Arg blir hon också, och gör titt som tätt fula miner och konstiga läten åt mig. Men jag slipper bli kallad kärringjävel i a f, så det är ju ett framsteg.. I morse skulle hon åka vid 7.40, och klockan 7.25 satt hon iklädd trosor o t-shirt i soffan o tittade på Svamp-Bob Fyrkant... Suck! Nåja, iväg kom hon, och jag tror o hoppas att det blir en bra resa för henne och ett andrum i tjat för mig, det är bra! Det är så frustrerande att alltid tjata och tjata, jag hatar det verkligen! Dessutom har ungen en förmåga att hantera sanningen flexibelt, så man måste dubbelkolla alla uppgifter o liknande, och det känns mindre roligt.. Nåja, det blir väl förhoppningsvis folk av henne också i sinom tid. Men man inser att sonen och äldsta dotterns tonårsperioder har varit extremt lugna i jämförelse, och jag fasar aningen inför höstens flytt till högstadiet för trotstonåringen... Det tänker jag dock inte oroa mig för nu...

Candy är fortsatt tjock.. Som en köttbulle. Senaste löpet gjorde vi ett försök med Ushki, men det lär nog inte ha tagit, tyvärr.. Egentligen så skulle hon ju ha date med Cutie, men eftersom han har fått (förhoppningsvis) en annan flickvän i framtiden så har jag tänkt om lite.. Och Delfinia löper dessvärre inte ännu, så nu känns det som att jag faktiskt vill ha någon kull efter Ushki.. Jag hoppas att Delfinia kommer i löp snart, men jag vet hur knepig Candy var som ung, hon löpte väldigt sporadiskt. Det var i o för sig rätt bra, utom när man planerade parning och löpet liksom aldrig kom.. Så nu låter jag nog Ushki få försöka med både mor o dotter, det är ju ändå lite stamtavleskillnader och typmässiga skillnader. Ushkis kull hos S*Fairyhearts har ju imponerat stort på mig, så jag är hittills mycket nöjd med honom som hane. Att han sedan dessutom är en strilfri, harmonisk kille gör ju inte att jag är mindre imponerad precis.. Han är en darling!!

Andra bebisar som jag gillar skarpt är blå kullen hos Ushkis uppfödare La Peyre! SÅ snuttiga små blåbär med Bruce o Shantas dotter Minnie som mamma! Helst gillar jag deras höjd på huvudet, och att de ser knubbiga och goa ut! They simply are just wonderful!!!

Coco förnekar sig inte.. I går skulle jag byta i kattlådorna o skura dem, jag glömde helt bort det i helgen.. Så jag förde över all sand till en låda efter att ha rengjort den noga med lilla spaden, och sen tog jag upp de andra för att skura i badkaret.. Jag ställde dem i blöt och hade i lite toarent.. Sen gick jag ner och hörde mannen hojta: "Ta Coco!!!" Ner för trappan i hundraåttio kom en liten blöt katta, givetvis passade hon på att kolla om hon kunde gå på vattnet i lådorna. Det kunde hon inte.. In på toan nere o så fick hon torka. Det var så pass lite rengöringsmedel i lådorna att hon inte behövde badas, men förmodligen får hon väl ta ett bad framöver! Knaskatt! Hon är med ÖVERALLT, och den lilla näbben läggs i blöt vad man än gör! Igår lekte vi med bollen, och GIVETVIS var liten Coco tvungen att kicka den vid vattenskålarna och såklart var hon än mer tvungen att ställa sig i bägge skålarna och blöta ner hela köksgolvet.. Undras just om man kan beställa en egen drulleförsäkring för Coco??

Mannen är totalt lindad runt Cocos lilltass, och trots alla upptåg så är hon en fantastisk raring som vi älskar mycket! Cobran och hon drar ofta igång varandra och hon är o förblir Cobrans stora kärlek i livet. Där Coco går kommer Cobran efter.. Cutie kan ta ett nacktag på henne då o då, och han kan busa ibland, men har lite mer av Bruce läggning. Lite cool sådär..

Nähä, nu kan jag inte skjuta upp det längre! Nu MÅSTE jag ta tag i mitt liv o städa o plocka lite!

Ha det gott allesammans, sköt om er o ta vara på dagen!
Kramar!

Tröttsam dag..

Vissa dagar är bara sådana att man borde stanna i sängen, dra täcket över huvudet o bara ligga där o vänta tills de går över.. Eller nåt.. Igår var en sådan dag för mig, och det har fortsatt under dagen, trots att jag har sovit sött ända fram till 15.30.. Det började med att det var en massa blä på jobbet, vilket jag inte kan gå in på här, men som sänkte mig lite. Men bara lite. Tonårsbarnet som är i värsta tonårshormonfasen var dessutom inte i säng, och satt i telefonen mest hela kvällen, så henne fick jag inte tag i.. Ganska frustrerande med tanke på att hon lovat att komma hem från stallet tidigt, och när jag åkte till jobbet vid 21 så hade hon fortfarande inte kommit hem.. Grrrr... När man ringde mobilen var det ingen som svarade.. Dubbelsuck! När jag väl fick tag i henne så var det idel ursäkter o lov om bättring.. Som det har varit de senaste 25 000 ggr jag har varit den där tjatmorsan.. Det är inget kul att tjata och det är definitivt inte något kul när man har barn som fullkomligt struntar i allt man säger. Nåja, det kunde ju i o för sig varit värre. Mycket värre. Så jag borde väl inte klaga, men ibland så är det ohyggligt frustrerande att vara mamma. Allrahelst när pappan är i stort sett som borta med vinden.. Nåja, även det kunde ju varit värre, för de har ju i a f en bonuspappa i form av mannen. Nåväl, jag överlevde nattens jobb och hann ta ett snack med tonårsungen, å i morse susade jag hem på cykeln. Mannen o Wilma o Stora tonårstjejen var klara, men sonen o lilltonåringen var inte klara. Sonen travade av o an, för syrran hade lagt beslag på duschen. Och hon duschar läääääänge! Till saken hör att vi har kommit överens om att hon ska duscha på kvällen när hon kommer hem från stallet. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet, typ.. Så hon sköt upp duschandet till morgonen och såväl hon som sonen kom därför försent till skolan. Trippelsuck. Jag gick o lade mig, läste en stunds kattpsykologi (vilket är oerhört fascinerande läsning) o somnade sen. Vaknade av trotsbarnets två sms. Somnade om. Vaknade igen av att telefonen ilsket ringde. Pratade med trotsbarnets lärarinna, o bestämde tid för utvecklingssamtal. Det lär väl inte vara så positivt. Märkligt i kråksången är att vi har utredning på g för ungen, och lärarna har skickat in svar på en mängd frågor. Samtliga svar säger att ungen har ett fullkomligt normalt beteende i skolan. Men sen ringer man till mig o berättar annorlunda. Nåväl, jag överlever väl det också, det är bara synd att det är så... Somnade om efter att ha noterat tiden i almanackan. Vaknade av ytterligare ett sms från dottern. Sen somnade jag om igen och vaknade inte förrän 15.30, med Ushki darling på mina ben, Cutie vid sidan och Cobran o Dompan på andra sidan, samt Sharin Foo på magen. Det är trångt i sängen ibland.

Steg upp, kollade mailen. Mail från sonens fröken. Visste redan innan jag öppnade det att det var ett negativt mail, det är det alltid... Sonen var nämligen sjuk i torsdags o fredags, och jag ringde såsom man ska till skolan o anmälde detta, bägge dagarna. Ändå startar mailet med en fråga om sonen har varit sjuk? Fyrdubbel suck... Näe, han har varit hemma för skojs skull och pistolhotat sin mor till att ringa skolan.. Eller nåt.. Lång litania i mailet om att sonen inte kommer i tid till lektionerna och att han har rester (i samma gamla ämne som vanligt). Nu tycks hon ha övergivit frågorna om sonen sover ordentligt, för det har vi svarat på en miljon gånger ungefär. Ja, han sover utifrån sina förutsättningar ganska bra. Han somnar sällan före klockan tolv på natten oavsett om han går o lägger sig tidigt eller ej, och han har haft ett litet sömnbehov redan sedan han var en liten bebi. Han sover inte särskilt mycket på nätterna, så är det bara. Vilket jag har förklarat ungefär 30 ggr tror jag. Nu kom frågan om han äter ordentligt.. Näe, vi svälter honom. Han får ett knäckebröd i veckan och en kanna vatten. That's it. Skojjar bara.. Ja, sonen äter riktigt hemma, däremot så betvivlar jag att han äter ordentligt i skolan, och han har börjat slarva med frukosten eftersom han är orolig för att inte hinna till skolan i rimlig tid. I valet mellan frukost o dusch väljer han dusch, och eftersom vi väcker honom var femte minut och han ändå inte kommer ur sängen före 7.30 så är det ett hårt jobb att få upp honom ur sängen. Ungen har en dygnsrytm som säger att han ska sova mellan 00-12 ungefär. Det skulle passa honom. Men det funkar ju inte riktigt så. Att han kommer för sent till skolan är ju inte roligt. Det kan jag ta på mig, jag får helt enkelt tjata än mer. Men att han kommer för sent till lektionerna under dagen vet jag inte riktigt hur jag ska lösa. Jag pratar ju med honom om det, men jag finns ju inte på plats dagligen och kan se till att han kommer i tid. Att tjat inte hjälper har ju två års evigt tjatande bevisat.. Får väl helt enkelt hoppa över min egen sömn, gå till skolan o se till att ungen kommer i tid. Eller nåt.. Stängde ner mailet utan att svara, jag orkade inte ens.

Stallbarnet aka trotsungen hade kommit hem o slöade i soffan. Jag tog en kopp kaffe, vek tvätt och kollade på tv samtidigt. Sen städade jag lite. Därefter kom Wilmisen hem från kompisleken. Äldsta dottern kom hem med kompis o lagade egen veggomat, de var utsvultna. Därefter kom sonen hemstrosande o berättade att han återigen under sin klasstid hade fått sina synder förelästa inför hela klassen. Alla hans fyra rester lästes upp liksom en allmän banning om att han inte passar tiden. Alltså, jag började koka!!! Helst av allt har jag lust att gå till skolan under en lärarkonferens och ställa mig upp inför hans mentor och hennes kollegor o berätta om de brister i medmänsklighet, pedagogik och allmän hyfs som hon har. Vilken skata!! Sonen berättade också att han har gett upp i idrotten. Oavsett hur han kämpar så får han ju ändå inte mer än godkänt, eftersom hans mentor är hans lärare, så varför bry sig? Jag kan tillägga att han alltid haft gott betyg i idrott. Men han börjar ge upp nu, och jag förstår honom. Han jobbade på med två rester som han fick gjorda, bra! Sen blev jag uppeldad av hans uppgivenhet inför mentorns oerhörda brist på respekt inför hans klasskamrater, så jag gick upp o svarade på mailet. Kanske lite dumt, jag var nog ganska oförskämd. Fast det skiter jag i!!! Sonen skolkar inte i a f, och nu är det bara ett endaste år och några veckor kvar innan han slipper eländestanten! Tack Gode Gud för det, och måtte han hålla modet uppe trots hennes evinnerliga tjat o gnäll!

Veckan dessförinnan var bra, och i lördags var vi hemma hos mamsen. Hela familjen med bröder o fostersyster o respektive var där för kroppkaksbak. Jättegoda kroppkakor! Moster med man o kusin med blivande fru var också där, jättetrevligt att träffa även dem! Jag har en fantastiskt trevlig släkt, det är härligt! Mamsen blev jättetrött o fick gå o vila en stund och under tiden städade vi av o såg till att allt blev i ordning igen. Älskade mams, det är hårt att se hur sjukdomen sliter i henne! Men hon har ett tigerhjärta o kämpar på! Måtte vi få se ett mirakel..

Coco karamell är fortsatt ett riktigt troll! Hon ägnade sig åt att slicka marängen av min fina rabarbermarängpaj, har vält ut vatten ur skålarna dagligen, jagar o busar med Cobran så mycket som möjligt och äter frukt.. Så fruktskålarna lyser tomma här hemma numera, eftersom Coco tycker att det är så roligt att rispa alla frukters skal, bita lite i dem och vara allmänt som en riktig busunge!

Inatt har det spökat på jobbet! Skitläskigt! Det hände vid klockan 00 dessutom!! Hade tumlaren på, och helt plötsligt hör jag en duns, och efter en kort stunds tankeverksamhet lokaliserade jag ljudet till tvättstugan. Gick dit, och då stod tumlarens lucka på vid gavel! Den hade åkt upp, trots att tumlaren inte var full med något annat än ett par plagg! MYCKET skumt! En annan gång trillade plafonden i badrummet ner i golvet med en smäll!! DÖLÄSKIGT! SÅ jag vet inte om det spökar här, eller om det har naturliga förklaringar.. Men jag, som hittills inte varit mörkrädd, börjar faktiskt tycka att det är aningens läskigt nu..

Nu ska jag jobba lite genom att plocka ur diskmaskinen, sen blir det lite läsande innan morgonrutinerna tar vid.

Ha det gott allesammans, ta hand om er och era nära, o kramar!

Kråkan - vår lilla Loppa!

Mannen har ett kärleksförhållande som inte innefattar mig.. Han har en beundrarinna som spänt och ivrigt väntar varje dag på hans hemkomst (och det är fortfarande inte jag!) och som överöser honom med pussar så snart han kommer (Nope! Inte jag heller!). Liten Loppa, aka Kråkan! Hon kallas för Kråkan eftersom hon har en synnerligen hes ton i sitt mjauande, och dessutom är hon nästintill som en flygande ekorre. Ena stunden sitter hon på golvet o gnider sig mot husses ben, i nästa sekund sitter hon på hans axel o kelar o buffar på honom i hela ansiktet. Jag tänker på Lasse, som uppfostrade Loppan till att bli en "axelkatt", dvs han kånkade runt på henne på axeln o kelade o mös med liten Loppa under hennes uppväxttid. Jag tror att Lasse hade rätt! Hon ÄR verkligen en axelkatt!

Igår var dessutom Loppans glädje extra stor, då kom husse hem TVÅ gånger! Först tidigt från jobbet, men då fick han bara lite lätt kel, han var ju för tidig! Sen åkte han iväg igen, senare på kvällen, och när han återkom så utbröt Loppans glädjefnatt, som ni ser på bilderna. Liten Kråka, visst är hon alldeles underbar! (Fast jag kan tillägga att när man kolla på nån bra film o helt plötsligt får ögon o mun fulla med päls från Kråkan så är det mindre mysigt.. Likaså när hon i sin keliver lyckas knocka ögonbrynen, då känns det som att man får en stjärnsmäll. Men hon är ju så rar att allt blir förlåtet!)

Annars inget nytt under solen. Ikväll ska jag hem till min kära fd jobbarkompis o mysa, det blir skoj! Första gången på evigheter som jag lämnar hemmet ensam o utan kattverksamhet! Helt otroligt!!

Vår tomatdjungel är ute på altanen numera, det är inte så kallt.. Hoppas jag.. De står vid husväggen, så jag tror att de klarar sig.. Linn har varit snäll o upplåtit fönstren i sitt rum åt tomatplantor eftersom där oftast är en kattfri zon, och de senaste veckorna har den definitivt fått vara det. Två undantag, Cobra som stod med sina vita tassar djupt ner i paprikaplantorna och Bruce Viggesson som också smet in i Linns rum och lyckades pressa ner hela sin kropp i samma plantbox plus att den åkte i golvet fyra ggr, så paprikaplantorna får vi leva utan... Men tomatplantorna har växt o växt, så förhoppningsvis får vi hemmaodlade tomater för första gången på flera år i sommar/höst!!!


Mulet har det varit i dagarna två i Kalmar, och ganska blåsigt också. Regn o rusk därtill, men det har marken behövt! Så jag ska inte gnälla. Fast jag har inte varit fylld av städlust eller annat, har mest drällt omkring o läst mina böcker (Kattpsykologi och beteendevetenskap är jätteintressant, jag kan knappt släppa dem!!).. Igår gjorde jag dessutom en synnerligen äcklig tacopaj på nytt recept, men den var så äcklig att den inte ens gick att äta!!! UUUUUURRRRRKKKK!!! Sista gången jag har mjölk o sånt i pajdeg, det vill jag lova! Sen skulle jag steka upp lite fläsk, o brände det.. Så kvällsmaten igår fick bli kokta ägg o mackor o lite stekt korv.. Märklig blandning, men mätta blev vi.. ;o) Matlagningsinspirationen är på noll för tillfället! Men jag är ju inte ngn som gillar att laga mat egentligen, fast ibland glimmar jag till.. Tycker oftast att matlagning är tråkig o nödvändig, helst när man har begränsade råvaror i form av att alla i familjen gillar och ogillar olika saker.. Suck...



Nu måste jag ta ett tag o städa upp, dammsuga, vika tvätt och förbereda kvällsmat.. Ikväll blir det pastasallad, det ska jag väl kunna skära till utan att förstöra?

Ha det gott allesammans o stort grattis till alla som har ställt i helgen o fått fina resultat! Jätteroligt!!
kramar!

An English blog today..

Well, today we had Wilma and her friend Karin to go out with the cats. First out was Coco and Cutie. Coco's best friend in life is Cobra, but since the two of them together are the most wild cats ever we wouldn't dare to let them go out together.. So calm and cool Cutie was the companion. This was Coco's first tour outside in a leash, and she managed to be as the Coco we know; curious, totally relaxed and with lots of self confidence and exploring the world with a nice and happy manor. She is just the most fantastic cat! I am so grateful to having a daughter of wonderful Solskinn and lovely Quiddi with us, she is for sure making our lives more fun. Even if I wished for her and Cobra to be more silent during their play sessions.. At 4 o'clock in the morning... Running the stairs up and down and up again and so on.. Phui... I also must say that Coco's weight is going up.. and up.. She looks a bit tiny, but when you pick her up she is really heavy! Wonderful!! I am so pleased with all of our cats, and hopefully we can get our plans for Cobra and Coco to work, I think the two of them will just be wonderful parents to a litter... In every way!


Ushki is not interested in our female on call, Candy, not at all.. He just tries to get away from this fat lady, no interest at all.. Well, we'll see if Cutie wakes up and becomes a male later on, and maybe there will be some kittens again.. Ushki is a dream as a male still, lovely, kind and just wonderful. He is lying in my bed every night, sleeping and cuddling. He is just wonderful!! He has developed a lot in his boning and muscles, lots of weight even if he isn't the biggest one, and we are more than pleased with him in every way. Our darling boy! His kittens at S*Fairyhearts is just lovely, and hopefully Delfinia will go into heat later on so she can have a date with Ushki. But she is just like her mum, no one can get her to call until she decides herself..


Cutie is as always at home just a darling. Calm, relaxed and just lovely. The kids spent a lot of time with him outside, carrying him upside down, cuddling, and handling him in every possible way. Cutie was just relaxed, calm and kind. The way we know him, but unfortunately not the way he behaves on show.. On show he is a bit tensed of all the other cats, and tries to show them that he, Cutie, is in command.. ;o)

We have a lovely weekend and wish the best for all of our friends and visitors. Hope you all have enjoyed the Spring weather and spent lots of time with your cats, friends and family! We are for sure pleased with our weekend and sends big hugs to everyone!

Sömnighet och eftertanke..

En sur jag o Morrmannen Cutie.

Idag har jag varit trött efter helgen. Och fundersam. Mest över Cuties stöddiga beteende. Visst, han är hormonstinn som ung fertil hane, men jag är inte van vid att mina katter morrar o väser. Jag känner inte igen det, och jag vill inte acceptera det. Hittills har vi inte haft någon avkomma som betett sig så på utställning vad jag vet, utan alla brukar vara coola, avslappnade och allmänt rara. Bruce ställdes en del som ungtupp, visade aldrig humör oavsett hur många andra som väste o fräste runt honom. Bazooka har aldrig heller väst eller fräst, trots att han var flitigt ställd under sin hormonstinnaste period. Inte heller de andra, trots att många av våra avkommor enbart ställts vid få tillfällen, som t ex på Calmare kattklubbs utställning och vårt KM. En del har varit sprattelgökar, och studsat runt o inte velat hänga i position, men annars är de generellt oerhört lätta att ha o göra med. Eller som Torkel Falk sa, när vi kom in med en bunt av våra katter för HCM-test i höstas: "Vad skönt att det var ni, era katter är jämt så snälla o skötsamma.". Jag är helt enkelt bortskämd med extremt tåliga o snälla katter, kanske delvis för att jag premierar temperament o hälsa i avelsarbetet och haft förmånen att få låna extremt trevliga o mysiga hanar till mina tjejer. Pappa Xeke, som var med i helgen, skötte sig som vanligt utmärkt, jag har aldrig sett Xeke visa något annat än vänlighet och mysighet på utställning! Mamma Dompan är coolaste av de coola, har heller aldrig betett sig på de få utställningar hon har bevistat (hon är åksjuk, därför slipper hon åka på utställningar. Hon blir alltså JÄTTEDÅLIG av att man bara går med henne i transportburen, dock har ingen av hennes avkommor ärvt åksjuka.). Så varför är Cutie så stöddig o mopsig med morr o fräs när han kommer på utställning nu? Cutie har ALDRIG som bebi visat dåligt temperament, och här hemma är han lugnheten personifierad. Vår dotter Wilma, 6 år, kan hålla honom hur som helst och göra i stort sett vad som helst med honom utan reaktion, likaså alla vi andra. Gäster älskar Cutie, för han är kelig o mysig och visar alltid upp en god o trevlig sida för alla. Vi har aldrig ens hört honom fräsa o väsa här hemma!! Med undantag från när han har en bit grishjärta som byte, då morrar han åt resten av kattflocken, men de bara glor på honom o undrar vad han håller på med..

I vintras fräste o morrade han när han var med på Kattens dag, helst mot en brittflicka. Annars har han alltid varit lugn o skötsam. Å i lördags lät han som en mullrande traktor, trots att han kändes avslappnad o lätthanterlig i kroppen. Knäppisen! Jag vet att alla katter kan smälla, fräsa, väsa eller annat, men Cutie? Det är liksom otänkbart egentligen för mig.. Min bebis! Nåja, jag kommer att fortsätta följa honom noga, han ska få åka med till CK:s utställning för att träna, o sen blir det lite paus fram till hösten. Jag vill inte vara en av de ägare som finner ursäkter för att min katt beter sig illa, jag är nog mest fascinerad av att han fräser..

Främst så tror jag att det beror på att de är tre fertila hanar här hemma samtidigt, sen tror jag att det är hormonsvall i kropp o själ på honom. Å andra sidan så har vi haft flera hormonstinna unghanar från vår uppfödning på utställning innan, och ingen har betett sig som Cutie. Nåja, fortsättning följer.. Sen är han inte särskilt ofta ställd. Han har varit på fem utställningar i hela sitt liv. Så kanske han behöver mer träning? Att Cobra är en fegis är helt solklart, och givetvis tänker vi enormt mycket på det i framtida parningar. Bara tjejer med extremt bra o coolt temperament kan få träffa Cobra, för även om han aldrig gör något så är hans fega sinnelag något som man måste minnas, och beakta i sitt avelsarbete. Inte heller feghet finns hos ngn av Dompans avkommor tidigare, och Pappa Xeke är ju allt annat än blyg o feg. Pappa Xeke är störtcool o synnerligen trevlig o öppen. Så jag vet inte riktigt vad mina ungtuppars temperament o beteende beror på, även om jag som sagt tror att katterikonstellationen kan ha viss betydelse. Cobran har alltid kunnat gömma sig bakom sin mer modiga bror Cutie.

En som definitivt har ett kanontrevligt temperament är Demonius. Rarare o trevligare kille får man väl leta efter?! Jag blir jättestolt över honom! Cool, vacker o stor som ett hus, en underbar kille! Tusen tack till hans familj som ställer honom o tar så bra hand om honom.

I lördags fick vi en egen "barnflicka" till Wilma också. Det var uppskattat! Lava o Brunos husse Magnus tog sig an Wilma, och jag tror att han blev en idol för Wilma! ;o) Tack Magnus o Susanne! Ni är för rara!

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Jag ska fortsätta läsa mina kattpsykologiböcker o klura på varför min ungtupp Cutie beter sig som han gör och försöka hitta lösningen. Kanske behöver han bara mer tid att "landa" i sina känslor o hormonsvall?

Ha det gott allesammans, gonatt o kramar!

Dackekatten avklarad!

Det började allt annat bra, och det kändes som att mina onda aningar från tidigare skulle slå in. Bilresan till Värnamo gick utmärkt, och vi var framme i god tid. Däremot körde vi snabbt bort den tiden genom att irra runt i ett Värnamo där man bl a hade marknad.. Nåja, sent omsider kom vi fram med våra två morriga snuskpellar fulla med hormoner (Cobra o Cutie) samt liten Coco. Cutie startade fint med att morra som en brummande traktor redan i veterinärincheckningen... Suck.. Sen skulle jag klä burarna och då insåg jag snabbt att Cocos bur var i ena änden av hallen, och grabbarnas i den andra.. Dubbelsuck.. Gnällde lite hos incheckningen, och kände mig som en surkärring, men det var liksom som en motgångsdag. Stirrade runt o sprang mest i cirklar, o mannen fick göra det mesta av burklädandet tillsammans med Johanna (Xekes "lillmatte"), och det funkade trots allt med Coco i ena änden och grabbarna i andra änden, även om det blev en massa springande.


Jag gick assistent hos Ulrika, men sprang över o bytte till Cobrans domare strax innan han skulle upp för bedömning. Cobran hade inga konkurrenter och tog sitt första CAC, men blev rättvist slagen i BIV:en av honan. Han skötte sig ok, men var hormonstinn o spänd.. Cutie däremot lät fortsatt som en traktors brummande, avslappnad i kroppen, men morrig o sur mot omgivningens alla katter. Knäppkatten! Nåja, han hade 6 konkurrenter, så jag räknade kallt med att både han o Madox (Demonius son) skulle bli oplacerade, de är ju yngst i gänget! Skit samma, träningen var viktigare än resultaten och jag vet ju att såväl Cobran som Cutie behöver mer tid att bli hanar, man kan liksom sällan tävla som 10,5 månader gammal i vuxenklass..


Nåja, det var bara för assistenten att plocka upp Cutie på bordet, han var först ut, och jag sprang o hämtade alla andra konkurrenter. Cutie fick en superfin bedömning och hans domare Lone tog väl hand om honom o förstod hans ungtuppighet bra. Tack för det, kändes jätteskönt! Efter en del morr, fräs o väs så blev han ändå ex 3, och Demoniussonen S*Syrenbackens Reside Maddox blev Ex 4 och det var jättekul att det gick så pass bra för våra killar! Jag var mest stolt att Cutie ändå skötte sig fint, fast jag gillar inte hans morr o stönande. Han är helt avslappnad, men låter som en surpuppa, kanske är han en förklädd birma.. Nåja, det är mycket känslor som ska landa i honom, och nu har han paus ett tag till från utställning. Vi tränade senare en del i lokalen och han skötte sig bättre o bättre ju längre dagen led. Även Cobran fick sin dos av träning av husse, och han var uppe som enda skogishanen mot två äldre ragdollhanar i nom. Självklart blev han slagen, o rättvist var även det, så jag var bara nöjd att få träna honom i att visa upp honom. Lite morr o gläfs var det även från Lille Skutt, men han skötte sig bra ändå.


Madox var en riktig raring, jag blev stolt över att han var så cool o utvecklats fint! Sötkille!


Demonius vann sitt cert trots två konkurrenter och skötte sig utmärkt. Han har utvecklats jättefint och är en rejäl kille (utan övervikt) som väger 6,8kg. Honom kan mamma Candy o pappa Vale vara mycket stolta över!! Fin kille!


Pappa Xeke blev BIS avelshane o dessutom var han nominerad som hane! Hejja Xeke! Han o Cutie ÄR lika utseendemässigt, men pappa Xeke är lugnheten o coolheten själv till skillnad från de vandrande hormonkillarna C & C!


Sötnosen Coco hade tre konkurrenter, men lyckades bli Ex 1. I BIVen blev hon slagen av en för dagen mer harmonisk klass 12-kille, men jag var ändå mer än nöjd med Coco. Totalt avslappnad, trevlig och underbart vacker! Sötisgumman!

Nu ska jag ta en cider, sätta mig vid tv:n och bara ta det riktigt lugnt hela kvällen innan jag kryper i säng!

Tack för alla er som gav oss trevligt sällskap idag o ha det gott o kramar till alla!

Myskillarna Bruce o Kojjti!

Bruce Viggesson med Kojjti!Sötnosar..

Jag har varit rätt slö, trots min digra lista med "att göra-saker".. Men imorgon gäller det att sätta fart, det har bara varit en massa annat rännande.. Fast en del har hunnits med..

Idag kom min älsklingsjobbarkompis från dagjobbet på besök med en av arbetstagarna, och det var jättemysigt! Vi fikade o satt en stund ute i solgasset på vår altan. Vår baksida har rätt bra läge, det är sol från morgon till eftermiddag. Sen har jag o mannen köpt o kånkat hem en massa jord, och dessutom har jag redan planterat uteblommor.. Jag brukar vara sen med det, om jag ens hinner med det.. Typ till midsommar brukar mina krukor vara planterade i bästa fall.. Men nu har jag satt penséer i krukor på både fram o baksida o tvingat mannen att klippa gräset. Jättebra! En artikel har jag också skrivit, och skickat den på remiss till avelsrådet. Blir spännande att se vad det tycker om den.. ;o)

Just nu springer Wilma o Kojjti i skytteltrafik över hela huset.. Ömsom Wilma först med snöret o Kojjti efter sig, och ömsom tvärtom, Kojjti drar snöret med Wilma efter. Annars är herr Kojjti (Cutie) en synnerligen märklig herre. Han tycker inte om husse! Förmodligen är det husses favoriserande av Cobran som spökar, men Kojjti VÄGRAR att ö h t befatta sig med Stefan. Han är inte elak eller liknande, men om mannen lyfter upp honom så vänder han bara bort huvuvdet o ser allmänt lidande ut. För att sen hoppa ner så fort möjlighet ges, och springa till mig. Sötisen! Han är verkligen en riktig mattekatt!! I just love him!

Nu ska jag snart ner o titta på "Rent hus". Maja är på hemväg från stallet, mannnen o sonen är på väg till innebandy och Linn är i kyrkan på gudstjänst och efterprat om deras resa till Frankrike i sommar. Nästa vecka ska Linn o Sacke på konfirmationsläger, det blir roligt för dem. Linn som ledare o Sacke som konfirmand..

Nähä, nu väntar soffläge en stund, därefter tv o sen ska jag bada katter.. Jag har visst skjutit upp det, så bli inte förvånade om jag badar dem först på fredag kväll.. *fniss*

Ha det gott, ta hand om er o kramar!

Det måste vara nåt konstigt med kameran...

..för alla motiv består alltid av en svart vit ung Norsk skogkatt-hane.. Husse jobbar idogt med kameran, men motivet är alltid detsamma.. Cobran. Observera på dagens bloggbilder VEM som är i fokus.. ;o) Visst, Cutie får vara med på ett litet hörn, det får han faktiskt, men det finns nada individuella bilder på Cutie när husse har fotat, det är ett som är säkert! Kärlek är härligt, o husse älskar verkligen sin Cobra, sin Bruce o sin Ushki.. Samt Loppan!! Det är riktiga hussekatter det! O de älskar husse! Men Cutie är en mattegris, och det är väl därför han inte får vara med på bild när husse fotar... ;o) Eller får mindre utrymme liksom...


Dagens obligatoriska telefonsamtal till mamsen var gott att höra, hon mår riktigt bra, och har full service på sjukhuset. Hon är jätteglad för omtanken o vänligheten från alla där och första dosen av cellgifter o annat smått o gott har gått bra. Vi fortsätter hoppas! Innerligt!

Idag har jag sovit djupt och drömt en läskig dröm att jag var på en färja som höll på att gå under i nån skärgård. Döläskigt! Jag hade katter med mig också, och gjorde mitt bästa för att rädda Cutie genom att skrika åt räddningspersonalen att han visst kan simma!! Hmmm... Förmodligen var jag lätt övertrött efter helgjobbet. Annars har inte många knop gjorts idag, inhandling av kattmat samt diverse förnödenheter, för övrigt bara lugn o ro. Jag har många dagar på mig att städa! Visst har jag plockat i diskmaskin o tvättmaskin, men det går liksom av bara farten.. Imorgon ska jag göra ännu en av mina listor över vad jag ska göra under min ledighet. Den blir nog rätt lång o hinner jag med hälften får jag vara glad... Å andra sidan gör det inget om jag inte hinner med nåt, men det bör jag väl ändå göra. Imorgon är det också kattbad av herrar o liten dam.. Men dessförinnan storstädning o skura golv, känns onödigt att bada vita katter om golvet är skitigt. Eftersom jag jobbade i helgen så ska jag också skura bajslådor, det hanns inte med i helgen.

"Eeeey!" säger Cobran, "är CUTIE i fokus nu???"


Självklart tog Sun King sin titel i Surahammar, o inte i Västerås som jag skrev i tidigare inlägg.. Men Klöset är liksom Västerås för mig o allt över Kalmar är "uppåt", men jag är extremt usel på kartor.. Jag behöver verkligen plugga in lite, för jag är så naivt dålig på geografi att jag nästan skäms... Noll koll, verkligen.. Jag vet vart jag har varit, men har ingen koll om man kör hitåt eller ditåt för att komma dit.. Nåja, tur att mannen har bättre koll, jag hoppas vi hittar till Värnamo i helgen.. ;o) För rättelse måste jag ju också berätta att han faktiskt hade ytterligare en konkurrent (två stycken m a o) och jag är jätteimpad o stolt av att Sun King tog sitt sista cert till GIC!! Men mest impad är jag fortfarande för att Sun King sköter sig fint och är trevlig. Han är en fertil femårig hane, lever med flera andra fertila hanar och ändå sköter han sig bra! Det gör mig stolt och ger även ett gott betyg till hans ägare!

Hur kommer det sig då att en del inte gör det? Varför smäller katter på utställning? I Surahammar, där jag inte ens var, fick jag veta att ett fåtal katter inte var på allra bästa humör.. Vad beror då dåligt temperament på? Jag tror personligen att det kan vara en av tre saker, eller kanske ibland alla tre i en kombination. Den första, och viktigaste biten för oss som avlar, är temperamentet. Avlar vi på dåligt temperament så får vi dåligt temperament, simple as that. Vi KAN också få riktigt bra temperament efter katter som gett erkänt dåligt temperament, det finns det många bevis på också, tack o lov. Men det finns ingen socialisering, träning eller metod i hela världen som råder bot på medfött dåligt temperament! Det är samma med hundar, hästar, katter osv. En del är helt enkelt opålitliga och har dåligt temperament.. Vad det sen beror på kan vara många olika saker. Katten kan ha ont, vara sjuk, ha dåligt självförtroende mm mm mm. Eller också är katten bara en synnerligen elak jävel.. O självklart kan man ta en provkull på en katt med dåligt temperament o följa upp, men för mig, som uppfödare av sällskapsdjuret katt, så är temperamentet OERHÖRT tungt vägande. Men det vet säkerligen mina bloggläsare. En annan anledning kan vara att det finns en extremt ovanlig-konstig-hemsk situation som gör att katten ballar ur. Den kan bli skrämd av en annan katt som konstant väser o fräser (fråga Cobran, som stundom mött hormonstinna, äldre hankattungar som fullkomligt skrämt liver ur vår lille Skutt.. Har lille Skutt reagerat genom att attackera eller bli aggressiv tillbaka? Nej. Han har försökt krypa in under tröjan på mig istället.. ;o)) Det är inte rätt mot snälla katter att få möta elaka. Men å andra sidan så får snälla katter ta det. Precis som assistenter o domare får ta hugg, bett, riv mm för att ägare drivs av en längtan att ställa ut sina aggressiva katter. Det är inte heller snällt. Men världen är inte alltid snäll. O inte heller är den rättvis, som bekant. En tredje anledning till att katten smäller är att den är oerhört dåligt tränad, men det tror jag knappast är en ensam bidragande orsak till att katten smäller. Däremot så tror jag att den kan påverka. Här kommer socialisering in. Jag tycker att vi uppfödare bör vara OERHÖRT noggranna med att socialisera o hantera våra kattungar. De ska lära sig hantering på alla de sätt o vis, samtidigt som det är vår uppgift att göra dem trygga med självförtroende. En stabil katt med en god socialisering i bakgrunden smäller sällan, jag skulle nästan vilja säga aldrig... Och OM man nu har en katt som kanske smäller eller beter sig illa så finns det väl ingen anledning i hela världen att släpa med den på utställning, eller gör det det??? I så fall kan man ta med katten, låta bli att ställa den (och spara assistenter o domares armar o ansikten), träna den och förhoppningsvis se hur den beter sig. Man måste också utvärdera dess framtida avelskarriär. För om man avlar på husdjur så handlar det inte bara om utseende, även om man är intresserad av utställning. Det handlar om ett djur, ett sällskap och förhoppningsvis en vän för livet. Jag tycker att ett obligatoriskt krav för oss uppfödare borde vara att verkligen tänka på temperament o hälsa FRAMFÖR ALLT! Sen vet vi alla att det inte alltid blir som man har tänkt sig, men vi kan väl ändå för guds skull göra det vi kan för att få fram friska o trevliga djur? Det är väl det mest representativa för oss som uppfödare?

Personligen är jag jätteimponerad av hur våra svenska domare dömer gällande temperamentet. Ofta blir katter med dåligt temperament sämre placerade, helt enligt vad jag tycker är rätt. Men ibland slinker det igenom vackra katter med orden att det ska vara en skönhetstävling. Jo, det är det. Kattutställning är en skönhetstävling. MEN i FIFes och SVERAKs regler för utställning står följande:
3.9 Fel som medför diskvalificering
Följande katter ska uteslutas från tävling:
a) aggressiva katter – om två assistenter ej lyckas ta katten ur dess bur, får den inte tävla. Om en katt är aggressiv på tre utställningar, är det upp till det nationella förbundet/klubben att avgöra om katten ska avstängas från all framtida tävlan.
Nationellt tillägg
Det är domarens eller utställningsledningens sak att avgöra om en andra assistent ska försöka att ta katten ur sin bur eller ej. Katt som inte kan bedömas på grund av temperament ska av domare eller utställningsledning diskvalificeras oavsett om det sker under bedömning i klassen, Bäst i variant, Nominering eller under Best in Show.

En del domare är för "snälla", tycker jag. Jag tycker inte att en katt som väser eller fräser ska få ett gult kort, men en katt som hugger eller attackerar mår bäst hemma. Tyvärr inser inte en del ägare det, och då är det inte bara synd om katten, utan även om alla som drabbas. Jag är ledsen, men det är aldrig en ursäkt för en katt att den är vacker om den är aggressiv...

Så, det var kvällens blogg, inspirerad av katter i vanlig ordning. ;o)

Ha det gott allesammans, ta hand om varandra o era katter o tänk positivt. Kram!

Söndag o jobbnatt 5 för den här veckan...

S*Vildhjärtas Cobra Starship.. En bild säger mer än tusen ord.... :oD

Jobbnatt fem för den här veckan, sen väntar låååång ledighet.. Nästa onsdag går jag på med ett möte på två timmar, annars är jag ledig i sjutton dagar.. :oO HELT otroligt!! Nåja, jag har tagit semester nästa helg för att åka på Dackekattens utställning, därav min lååååååååånga ledighet.. Sen får jag tillbaka en jobbnatt som jag har jobbat åt en kollega, så jag har jobbat hårt för min ledighet! Inte ska jag rulla tummarna heller, jag har MASSOR att göra hemma, inte minst att ta itu med den vanvårdade Beirut-täppan på såväl bak- som framsida av huset.. Phui! Ska självklart softa o umgås med familjen och mamsen också! Det blir som en liten minisemester innan sommaren ens har börjat, men jag känner att jag behöver det! Så vad gör väl det att jag i dag bara har sovit fyra timmar, jobbat 6,5 timmar i stallet o sen åkt till detta jobbet för att jobba tio timmar vaken natt? Visserligen är jag trött som en gnu, men jag överlever med blotta tanken på min långledighet! Konsten är att hålla sig sysselsatt och att inte göra det till en vana att sova för lite.. Imorgon lär jag väl knappt komma ur sängen på hela dagen..

Helgen har varit händelserik trots att jag varit på jobbet o hemma! S*Vildhjärtas Sun King aka Vincent kan numera stolt tituleras Grand Internationell Champion! Det har varit en lång resa för ägarna o Vincent till denna titeln o ibland har jag faktiskt tvivlat på att han ska kunna få den, men i lördags så kom den! Eva Porat dömde, han hade en konkurrent, men titeln blev hans! YIPPIE! Stort grattis till Sun King o hans ägare, jag är jättestolt över er, alldeles särskilt att matte Marita fick bra betyg för prepareringen o att Sun King skötte sig fint. Han är ju trots allt en snart femårig fertil hane!! Titeln togs i Västerås och jag önskar att jag hade kunnat vara med...

I Skåneland missade jag för första gången på jag tror nästan fem år Sydkattens utställning, jag minns att jag har varit där med Loppan 2004.. Å sen Candy o Jaffa 2005.. 2006 var jag faktiskt inte där, det var då som foderkullen med Bazooka mfl var små.. 2007 var det Bruce o Shanta som åkte med, o 2008 var det återigen Shanta, men även Ushki o Sharin Foo. Tänk, vad tiden går!!! Jag har ju min långjobbvecka med helgjobb o kände att jag inte bara kan ta ledigt hela tiden, plus att jag visste att det skulle bli körigt ändå den här tiden med stalljourer o annat.. Så jag avstod i år. Marie åkte dit med Dompans barnbarn Bixie o blev BIS vuxen hona i kategori II!!! JÄTTEGRATTIS!! Jag önskar att jag hade kunnat vara där o fira också!!

Själv går jag mest omkring o har lätt ångest över nästa helg.. Cobran o Cutie är extremt fertila just nu, väldigt haniga o bägge gör tjurrusningar mot ytterdörren för att smita ut o pussa huskattsflickor som stryker runt knutarna! Knasbollskatter!!!! Jag hoppas bara att de sköter sig väl på utställningen!! Resultaten brukar alltid bli ganska usla på Dackekatten för vår del, så jag har noll förväntningar, dessutom är konkurrensen säkerligen mördande hård, men det bryr jag mig heller inte om. Jag vill ha med killarna för att träna dem inför framtiden, de har ju inte ställts sedan december (Cutie) och januari (Cobran)... Å nu kan man lätt säga att det är två hormonstinna herrar som ska ut o luftas i alla dofter o härligheter.. Hmmm... Jag hoppas att de visar sig från sina bästa sidor i a f, sen skiter jag ärligt talat i resten. Jag är rätt trött på utställningar rent generellt, som jag tidigare har beskrivit. Men jag tycker det ska bli superskoj att mingla med goda vänner igen, inte minst Jane o Kattis! Sen vill jag träffa pappa Xeke o halvsyrran Lava med familj, o Demonius Drakblomma med sonen Maddox med familj.... Å så har jag glömt vilka mer som kommer nästa helg, men jag lär säkert springa på en o annan rolig människa! Så jag ser ändå fram mot utställningen! Få se om liten Coco kan följa med, hon har fortsatt pussmun, men den minskar, och är troligtvis en bieffekt av en puss på en humla.. Knaskatt!

Näe, nu kan jag inte sitta här o uggla, upp o jobba med mig, annars trillar jag väl av stolen o somnar.. This is going to be a loooooooong night... Phui!

Ha det gott allesammans, ta hand om er o kramar!

Torsdagssömnig o Fairyheartskattungar!

Idag blir det en bildblogg.. Orkar inte skriva.. Trött efter tre nätters jobb o ska snart krypa till kojs.. Ska bara kolla en stund på Gordon Ramsay på femman först..


Coco..


Söt El Ninot!!


Mums!! Ushki o Beyoncés bebisar ser helt klart trevliga ut!


Pluttan, så snuttig! Liten aning små öron, men oj så söt ändå!


Lill-Jonsan, mamma upp i dagen!


O här ser vi kanske lite drag av morfar Sebastian..?


Söt kille!


Favvispaddan, så härligt stabil o rejäl o harmonisk! Me like!!!


*hjärta*

Så. Det var allt vi hade att bjuda på för idag, ta det lugnt, ta hand om varandra o fånga dagen! Kramar!

Onsdagsnatt, jobbnatt 3..

Tack för alla fina mail o snälla ord, det värmer!

Det har varit några tunga dagar, samtidigt som man ändå har huvudet upp o fötterna ner liksom. Mamsen har varit på stort läkarbesök idag, och fått ny peruk till sin flint (den förra användes av min brorsas hund som leksak och var inte i ngt vidare skick..). Provsvaren var hyfsat positiva (än så länge vet man inte hur strålningen har tagit o eftersom cancern kommit tillbaka i bröstet o ev en liten knöl under högra armen så måste man avvakta lite o se hur resultatet av första behandlingen blir.. Än så länge har man inte hittat mer spridning i a f, men jag tycker det som redan finns räcker o blir över! Jävvla sjukdom!) o hopp finns i liten skala i a f, så hon jobbar hårt för att hålla sjukdomen stången och bekämpa den med allt hon har. Hon har såklart fått en jättejobbig förkylning också, men är på bättringsvägen, dock skjuter vi upp vår lilla utflykt ett tag. Det känns som att tiden rinner något saktare för henne, och det är bra, plus att hon kände sig mer hoppfull efter dagens läkarträff, det är bra! Så jag ska försöka att tänka positiva tankar o försöka överföra positiv energi till mamsen! Hennes läkare är jättesnälla o goa, och det är också skönt att hon har förtroende för dem.

Annars inte mycket nytt, mest jobb o mamsen o familjens vardagsliv som tar upp min tid o tankar. Katterna mår bra, förutom att lilla Coco har fått en fläskläpp! Jag vet inte om hon har fått en kyss av en humla (det är massor med humlor hemma just nu, o eftersom liten Coco är en synnerligen nyfiken o aktiv dam så har hon säkert provpussat en sådan..). Idag såg den lite mindre ut än igår, så jag hoppas den försvinner, annars får vi väl ta en tur till veterinären för koll. Lagom typiskt när jag hade tänkt premiärställa henne nästa helg.. Suck! Nåja, det viktigaste är att katterna mår bra, utställningar hinner man åka på ändå. Så vi får avvakta o se vad som händer med lilla fläskläppen! Först märkte jag det inte, det såg ut som hon räckte ut tungan. Men när hon räckte ut tungan hela tiden så blev jag misstänksam o kollade, o jodå, en liten svullnad vid underläppen var det.. Tokiga katt! Hon är så söt med sin pussmun, alldeles underbar! Det tycker Cobran också, han juckar idogt på sin bror samtidigt som han sänder trånande blickar mot Coco...

Nu ska jag jobba, hoppas ni har det bra allesammans o ta hand om varandra o er själva!
Kramar!

En vecka sen sist... o påsken är över för i år..

Inatt är det jobb igen, och jag tänkte dra en kort summering av veckan som varit. Jag har inte orkat blogga. Det har varit så mycket tankar i huvudet o så mycket annat att jag helt enkelt inte har orkat. I kväll ringde min pappa, han följer mig numera på bloggen. Egentligen är han inte min biologiska pappa, men han är ändå en riktig pappa. Han har liksom funnits med nästan hela min barndom. O även om vi har sporadisk kontakt idag (tiden räcker aldrig till, o även om jag tänker ofta på dem så blir det knappt mer än så..) så finns han där. Det är gott att veta! Tack, jag är glad att ha en fin pappa, även om vi inte har samma blod i våra ådror o samma arvsanlag! ;o) Sen fick jag mail av annan bloggläsare som hoppades att jag mår bra. Tack för allas omtanke, det är hyfsat, efter omständigheterna. Jag är fortfarande ledsen till o från, men det är fortsatt så att jag tar en dag i taget o försöker leva här o nu.

Förra veckan jobbade jag onsdag o torsdag, o innan dess var det en del hemmapyssel. Jag minns knappt vad jag har gjort, men tankarna har som sagt varit på annat håll.. Wilma gick i a f påskkärring i torsdags, det tyckte hon var jätteroligt. Hon har skaffat sig en väninna också, en äldre dam o herre som bor i området. Så nu tjatar hon mest hela tiden om att gå hem till dem o hälsa på. En fullkomligt galen unge, men ack så bedårande. Annars ryker hon mest ihop med sin granne aka klasskompis, de är i stort sett inte överens om något just för tillfället. Egentligen är de vansinnigt olika, så det kanske inte är så förvånande. Wilma är en fri fågel, som gärna går sina egna vägar, kompisen däremot är lite av en världspolis och upplyser gärna i tid o otid Wilma om att hon gör "fel".. Man får inte göra si o man får inte göra så.. Men alla barn är olika, och det är inte lätt att hålla sams när man är sex år gamla..

I fredags var vi en sväng o kollade på Ushkis bebisar hos S*Fairyhearts, riktiga sötnosar hela bunten! De tre stora kidsen åkte till sin farmor, så det var lugnt o stillsamt hemma. På lördagen åkte vi först o hämtade upp de två äldsta kidsen (Maja tillbringar dygnet runt i stallet o smet dit istället..) sedan vidare till mamsen o hennes man där tre av mina brorsor med kids o respektive slöt upp, samt min fostersyster. Vi blev aningens försenade ner eftersom vår nylagade bil helt plötsligt fick egna idéer och vindrutan bak gick inte att hissa upp. Jävvla biljävvel! Nåja, sonen fick sitta i luftdrag på väg ner till mamsens o innan vi åkte hem igen så pysslade Bengan (mamsens man) om rutan med diverse kartong o silvertejp. Nu ser man verkligen ut som familjen Taikon utan tvekan.. Mannen var allt annat än nöjd med bilskrället.. Vi hade det lugnt o mysigt o åt god grillbricka, mumsigt! Mamma är vid fortsatt gott mod, men nu börjar håret falla.. Hon är dessutom förkyld o mår lite tjyvtjockt till o från, men vi hoppas hon snart piggnar till. Nästa vecka börjar cellgifterna. Jag hoppas fortfarande på mirakel.. Mamma är så modig o stark att man blir tårögd! Hon tar det dock lugnt o vi svansar alla runt för att hon ska slippa göra nåt. Brorsan t o m diskade!! Mina brorsor är världens bästa, likaså min fostersyster, de är helt underbara! Jag är jätteglad att jag har en så fin o omtänksam familj full av kärlek! Mamsen har bestämt att hon o jag ska åka o handla växter till vår uteplats på torsdag. Vi får se om hon orkar. Jag hoppas det.

På kvällen kollade mannen o jag på film, "Australia". Inget vidare bra, men det var lite tidsfördriv i a f.. På söndagen bar det iväg till svärföräldrarna för god middag. Världens bästa svärföräldrar har jag också, helt fantastiska, omtänksamma människor! Alla kidsen var med oss till svärföräldrarna o efter all god mat gick kidsen till sin farmor o jag, mannen o Wilma åkte vidare. Stannade till för att bara kika lite på IKEA, sen hem o grejade lite. Kollade på "Flags of our fathers" som var helt ok. LIte komiskt var att den handlade bl a om Ira Hayes. Ira Hayes har jag bara tänkt på som en i Johnny Cashs låtar.. Men nu fick man lite förklaringar på vem han var, och filmen var tänkvärd.

Idag har vi sopat o grejat på uteplatsen, o så har utemöblerna kommit fram. Kidsen har kommit hem, mannen åkte på fotboll o jag åkte till jobbet. Jag har fem jobbnätter den här veckan. I veckan ska möblerna oljas in o så ska jag försöka hinna med att plocka i ordning på täppan o klippa gräset.


Men nu måste jag jobba lite.. Ha det gott allesammans o ta hand om er o era kära!

Jobbsöndag - helt oväntat!

I natt skulle jag legat i min säng o sovit gott var tanken. Men jag hade en rejäl sovmorgon i morse, sov som en klubbad säl (fast jag vaknade en sväng vid 5 på morgonen, dock insåg jag det bisarra med att stiga upp så tidigt en ledig söndag o somnade om utan större problem) ända till klockan var över 12! Därefter käkade jag frulle, plockade lite med tvätten och sen åkte vi på en liten sightseeing till bl a Rusta, Plantagen och Citygross. Idag har jag gjort fläsk med löksås o potatis, mumsigt gott!! Efter middagen så ringde telefonen, en stackars jobbarkompis som ringde o jagade folk som kunde tänkas jobba natt, eftersom vikariepoolen hade ringt sig sjuka. O de som hade jouren i vikariepoolen kunde heller inte jobba.. Suck.. Förstår inte riktigt varför vi som inte jobbar heltid o gärna jobbar extra kan få göra det istället för att vi måste ringa in vikariepoolen, som ofta strular.. Nåja, jag kände att det var helt ok att jobba, så jag tackade jag, och fick säkert många pluspoäng i himlen för det! ;o)

Helgen har varit lugn. I fredags tog vi det lugnt, och i lördags hade jag o Maja stalljour på dagen, mellan 7-13. En rätt ok jour eftersom alla våra medhjälpare kom (vi brukar annars ha sån otur att medhjälparna blir sjuka o då blir jobbet jävvligt tungt, man hinner inte sitta en sekund..). Därefter hem för snabbdusch, o sen vidare ner till mamsen o hennes man. Mamsen hade varit jättedålig under natten, men repat sig bra, och mådde mycket bättre. Vi bjöds på smarrig smörgåstårta och jättegod rice krispiestårta som min fostersyster Pia hade gjort. Mumsigt värre! Det var en trivsam dag, mina lillbrorsor var där med sina respektive o min ursöta brorsdotter Linnea förgyllde allas tillvaro. Världens sötaste unge!! Mamma är pigg, men man ser ändå sjukdomsspåren tydligt, fast hon inte vill låtsas om dem. Älsklingsmamsen! Hon är så tapper o modig o stark, världens bästa mamma! Utan reservationer! Jag hoppas fortfarande på mirakel... Men jag kan prata om eländet utan att bryta ihop fullständigt nu, man kan verkligen säga att jag lever efter "Carpe diem".. Jag vill inte prata om framtiden, det gör fortfarande ont som fan, men jag är här o nu och jag har min käraste lilla mamma kvar här i världen, vilket gör min plågsamt medveten om att ta tillvara på varje dag och njuta av den så fullt ut det går. Och det gör jag. Framtiden bär många sorger, men dem tänker jag inte bry mig om här o nu, det får helt enkelt bli den dagen - den sorgen. Konstigt nog gråter jag en hel del när jag sover, förmodligen kroppens reaktion, men det lider jag samtidigt inte av, åtminstone inte medvetet. Det som måste ut måste ut, simple as that. Och jag o tjejerna grät floder när vi såg den underbara filmen "Vid din sida" ("Stepmom" är den engelska titeln) i lördags kväll.. Filmen fick en helt annan innebörd för mig än tidigare, samtidigt är den så vacker. Man måste få gråta ibland. Men nu ska vi inte skriva mer om det, nu ska vi skriva om andra saker, annars börjar lipsillen gråta igen.

Jobbet är lugnt och de små raringarna sover allesammans. Själv ska jag städa alldeles strax, sen ska jag läsa. Jag är också djupt förgrymmad fortfarande över den nya lagen, IPRED.. Jag kunde inte låta bli att skratta åt att en del artister o författare är så FRUKTANSVÄRT upprörda över att de förlorar pengar pga att folk laddar ner deras verk.. Jag blir själv upprörd. Inte för att artisterna o författarnas verk laddas ner, utan för att de gnäller över småpengar. Småpengar för dem. Liza Marklund, som engagerat sig stort i debatten, plockar årligen ut en miljon i inkomst, men samtidigt har hon flera stora företag som hon bl a fastighetsspekulerar med.. Näe, jag tycker fortfarande att fildelning inte drabbar någon fattig, åtminstone inte i nuläget. Liza Marklund är en person som jag blir mer o mer besviken på ju mer jag läser om och av henne. Man ska inte tro allt man läser förvisso, men man kan kika på hennes åsikter som hon gärna själv delar med sig av. Liza Marklund får mig att må illa. En annan som får mig att må illa är Jan Guillou. Han orerar över det mesta, men är fullkomligt påkörd. I mina ögon. Jag kan ärligt säga att IPRED-debatten mm får mig att konsekvent hädanefter välja den litteratur jag köper utifrån vilka som protesterar vilt mot nedladdning ( t ex ovanstående två bajskorvar!) eller ej. Bajskorvarna göre sig ej besvär, jag kommer aldrig att köpa en bok mer av någon som aktivt arbetar mot fildelning. Missförstå mig inte o tro att jag är för nedladdning, för jag laddar inte ner någonting! Jag är ett sånt tekniskt miffo att jag inte skulle klara av det! Det är återigen en principfråga, och en samhällsfråga som engagerar mig i fildelningsdebatten. De tekniska förutsättningarna som fanns förr i form av bl a Napster, senare Pirate Bay osv har skapat att folk kan förskanska sig material de annars aldrig skulle skaffa. Teknikens utveckling är och har varit sådan att den har gjort detta möjligt. Dinosaurierna som inte förstått detta protesterar högljutt mot "tjuvarna" (som är väääääääääääldigt många...) som "stjäl" deras inkomstkällor. Suck. Dubbelsuck och Trippelsuck. Vad man inte har förstått är att så inte är fallet. Inte fan skulle en unge köpa alla de skivor o filmer den laddar ner bara för att man inte längre kan få dem via nätet utan att pröjsa. No way! I den normala världen, dit inte stenrika bajskorvar som t ex Liza Marklund o Jan Guillou tillhör, så har man inte råd att lägga pengar på kultur. Man kan som bekant inte leva av det. Man köper istället mat o kläder för pengarna. Kulturen har dock varit tillgänglig ändå för fattiglappar med dator o bredband, då har man kunnat ladda ner massor av saker o inte behöva betala för det. Det har varit bra. Och de som köper skivor o filmer har ändå fortsatt köpa skivor o filmer. Men girig vill ha mer, girig vill ha allt. Och då irriterar man sig på alla "tjuvar" på internet.. Här kommer lite fakta om Liza Marklund, publicerat på Aftonbladet:

Liza Marklund -

Aktiebolag: Limerick Publishing (100 %), Mediahuset Altersbruk (100 %), Piratförlaget (33 %).

Tillgångar i bolag: 87 737 477 kr.

Aktieutdelning: 14 300 000 kronor.

Taxerad förvärvsinkomst: 865 900 kr.

Taxerad förmögenhet: Ingen.

Fastigheter: Hyreshus i Stockholm (2,5 %), hyreshus i Stockholm (1,5 %) och fritidshus i Katrineholm (100 %) (Sålde tidigare i år en fastighet i Lärkstaden i Stockholm för 34 miljoner kr. Vinsten blev 17 miljoner kr.)

Fastighetsvärde: 1 086 490 kr.

Totala tillgångar:
102 037 477 kr.

Tänk, så fattig Liza är... Hon är så här fattig för att ingen köper hennes böcker, de bara laddas ner från nätet.. Eller? Om någon undrar varför man inte plockar ut mer i lön än Liza gör (fast för mig är hennes årsinkomst ungefär fyra gånger högre än min, så jag tycker den är astronomisk...) så beror det på skatteskäl. Tar man aktieutdelning istället för lön så tjänar man på det skattemässigt. Själv tycker jag Liza Marklund är mer lik en tjuvaktig skata än de få som laddar ner hennes böcker på Internet. Tänk vilka inkomstskillnader vi har i Sverige ändå! Inte konstigt att var o varannan unge vill bli kändis, för djävlars, vad man kan tjäna pengar på olika kulturarbeten idag. Dessvärre finns det många fattiga författare, artister och skådespelare också, men de som kan tjäna pengar gör det verkligen. Jag personligen tycker att det är äckligt! Allra helst eftersom man helst lägger sina miljoner på att jaga fattiga fildelare... Visst blir det aningens sjukt? Vill ni läsa mer om de fattiga stjärnförfattarna finns det en länk här.

Nu ska jag jobba lite, o fundera på vad jag egentligen skulle göra om jag tjänade 865 900 kronor per år.. Förmodligen skulle jag inte ha förändrat mitt liv något nämnvärt.. Skulle kanske slippa snegla på prislapparna när man handlar mat...? Och kunna åka utomlands med hela familjen. Tänk bara tanken att kunna ha så mycket pengar årligen! Oj, vad jag skulle bjuda vänner o familj på middagar o köpa fina presenter till alla man önskar att man hade kunnat ge nåt. Annars skulle nog inte mycket bli så förändrat. Jag är o förblir en enkel människa, och jag behöver nog inte bry mig om vad jag skulle göra för alla dessa pengar, för de kommer aldrig att bli mina. Inte är jag särskilt ledsen för det heller, men jag skulle nog gärna önska att vi kommunanställda hade aningens bättre betalt. Fast å andra sidan har vi ju ändå jobb, och tur är väl det?!

Ha det gott allesammans, ta hand om varandra och massor med kramar till er alla! Och, "Carpe Diem"!

Torsdagssnurr..

Det finns bara en Bruce Viggesson. Bruce the Boss! Han är världens raraste kattkille även om hans intelligens lyser med sin frånvaro.. Fast samtidigt har vi så gott om intelligenta katter här hemma ändå, så jag uppskattar Brucens långsamma tankeverksamhet. Men kanske är han inte långsam i tankarna, kanske är det bara att han är ohyggligt smart och fattar vitsen med livet, att chilla lugnt och njuta.. Jag ska försöka att ha Bruce i åtanke framöver när livet stressar på i full rulle och jag känner mig överhopad av saker att göra. Hela Brucens uppenbarelse säger "Ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa, allting ordnar sig!".

Jag hade lite liporgier igår också, och mycket funderande, men det gick bra, och var en bra dag. Enda var att jag inte fick tag på mamma när jag ringde. Då utbröt nästan hysterin. Jag visste att hon skulle vara iväg på behandling under dagen, och tänkte därför ringa på kvällen, men ingen svarade. Jag ringde mobilen, inget svar. Till slut var jag nästan hysterisk. När jag sen ringde vid kvart i nio på kvällen så svarade mamsen, tack gode gud! De hade varit ute o letat efter Nasse, som troligtvis hade smitit ut ngn gång under dagen. Sabla kattskrälle! Hoppas han kommer tillbaka, han är ju deras lille älskling!! Själv andades jag ut, lipade en skvätt när jag lagt på, och sedan var jag djupt tacksam att mamma lät som vanligt. Hennes hjärta mådde bra och var redo för cellgifter. Så nu hoppas jag att behandlingen tar o fördröjer hela skeendet. Jag hoppas innerligt.

Wilmisen lekte med kompisar både inne o ute hela eftermiddagen. Linn kom hem med en bunt kompisar som skulle baka kladdkaka och kolla film. Sacke kom hem o vi pratade lite om dagen. Matlagningsbestyren började, jag gjorde fläskstek med potatis o sås och broccoligratäng till veggon Linn. Sen kom älsklings-Marie på Fairyhearts förbi. Tillsammans lipade vi en stund. En jobbarkompis till Marie hade dött i fredags, knall fall. Usch! Lämnar efter sig man o barn och vi lipade över livets orättvisor och av sorg för allt man måste genomlida.. Sen tog vi oss i kragarna o pratade lite katt. Ushkis barn hos Fairyhearts ser verkligen bedårande ut! Den här veckan hoppar jag över besök, men nästa vecka hoppas jag kunna komma dit o klämma o känna på de små korvarna! Tack Marie, för att du finns! Och var rädd om dig!

Mannen kom hem med Maja och familjen åt tillsammans. Sedan gav vi oss ut på en kvällspromenad, men bara Linn o Wilma orkade följa med av barnen. Sedan var det fortsatt pluggande för Linn, franskaprov idag.. Wilma fick hoppa i badet o mannen åkte för att spela innebandy. Själv kollade jag på "Rent hus". Jag är fascinerad av programmet, samtidigt dömer jag inte de som har de så snuskigt hos sig. Jag tror att de hamnar i ngn slags anpassad situation och inte orkar ta tag i allt, ofta beroende på bakomliggande orsaker. Jag vet själv hur det är med vårt sabla förråd, jag börjar o sen ger man nästan upp, för det är så mycket liksom... Mycket att sortera o rensa osv. Men jag ska försöka ta tag i det. O det är fasicken svårt att slänga saker när man är en hamster.. Och en hamster, det är jag..

Somnade sent, jag har av ngn anledning svårt att just somna tidigt, eller att gå o lägga mig. Det är precis som att jag vill bromsa varje dag, se till att tiden inte går. Jag vill liksom inte ha framtiden, bara nuet. Men när jag väl somnat så sover jag ju, och det är bra. Idag har jag dessutom turen att Wilma ska följa med sin kompis hem, och inte hämtas förrän klockan fem. Hela långa dagen i lugn o ro, samtidigt som jag vet att Wilma har det kul. Det är bra.

Vädret är fortsatt strålande i Kalmar, jag är helt förbluffad över att jag kan njuta av våren!! När jag tänker efter så är det nog inte våren i sig som gör mig deppig. Varje gång något dödsfall i familjen har skett så har det varit på våren. Min moster dog på våren. Min mormor dog på våren. Och våren har nog blivit aningens förknippad med sorg för mig, helt omedvetet. Jag ska försöka att fortsätta tänka positiva tankar om våren, för jag vill inte bli deprimerad.

Katterna är som troll! Ushki, Cobran o Cutie älskar fortsatt Coco, och den lilla raringen är tuff som få, men får aldrig ro. Överallt dessa snuskiga killar som vill bita henne i nacken. Dumkillar! Ingen av dem strilar än, peppar peppar, och jag håller tummarna att de fortsätter så. De är också sams, killarna, inget bråk och inget liv alls. Det är bara surtanten Loppan och käftiga Sharin Foo som ser till att det ibland väses o fräses ordentligt i kattflocken. Och oftast då med varandra. Coco har börjat sova i sängen hos husse. Det tycker hon är mysigt. Och när jag i förmiddags tog en powernap så lade hon sig på Ushkis plats, på mina smalben. Sötiskissen! "Avundssjukan" aka Dompan, låg såklart på mitt bröst o buffade på boken för att jag skulle kela just henne istället för att ägna mig åt boken.. Knaskatt.

Nu ska jag ta det fortsatt lugnt innan alla ungar kommer hem, sen ska vi ut på upptäcksfärd i förrådet o se om vi hittar våra vårjackor. Det kan bli spännande att se.. :o)

Ha det gott allesammans o ta hand om er och er omgivning. Kramar!

Vårväder i Kalmar!

Idag är det vårväder i Kalmar. Jag tycker faktiskt det är riktigt skönt! När jag skulle hämta Wilmisen på skolan tog jag således hennes cykel på min (det gick bra, fast jag fick såklart gå o inte cykla) o travade till skolan. Wilma har tjatat om att få cykla hem från skolan, det är viktigt när man går i förskolan! Och Wilma är nu jätteduktig på att cykla. Sin fina cykel har hon såklart fått av mormor. Alla mina barn har fått sina första och andra cyklar av mormor. Först en cykel med stödhjul och senare en ny "stor" cykel när de vuxit ur den gamla. Det har varit jätteroliga utflykter med mormor att handla cyklar och det har varit fina, rejäla cyklar. Vi har sparat Majas cykel till Wilma, för Wilma kommer inte att få någon andra cykel av mormor, men det dröjer några år innan hon kan cykla på sin andra cykel, än så länge är det alldeles tillräckligt med hennes lilla cykel. Och hon är så lycklig över att kunna cykla alldeles själv utan stödhjul, o dessutom är hon superduktig på att kunna styra o bromsa. Så Wilma cyklade hem från skolan i lagom fart och hela vägen utan ett enda avbrott, och när hon kom hem var hon så lycklig över det!

Jag är fortfarande lipig, tjuter ofta, men samtidigt kan jag prata lite mer nu utan att brista ut i stortjut. Nu lipar jag mest när jag får en tanke genom huvudet som gör ont, och det är inte så ofta. Jag är fortsatt deppig, men det finns ett ljus där bakom alla moln. Jag tar hand om mig själv och de mina och försöker bara att hitta motivation o ork, och det går hyfsat bra. Jag vill ännu inte ta mer än en dag i taget, det gör ont att planera framåt, eftersom jag inte vet hur något ska bli. En stor tröst är alla fina vänner jag har. Helt fantastiska människor! Jag har pratat med vännen Linda, som är läkare och lovade att svara på alla mina eventuella frågor. Tänk att orka jobba som läkare mitt i allt elände, det är beundransvärt! Linda är jätterar, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har mailat med flera vänner, jag har pratat med andra vänner i telefon. Det är skönt att veta att så många bryr sig om hur man mår, tack! Igår kunde jag prata lääääänge med Kattis utan att bryta ihop en enda gång, tack vännen!. Ett par gånger fick jag gråt i ögonen, men jag stortjöt inte! Så det går sakta framåt! Min jobbarkompis från förra jobbet, Emma, kom förbi igår kväll med en bukett tulpaner. Hon är jättego, världens bästa kompis! Vi pratade också en stund om allt. Jag tror faktiskt att den senaste tidens händelser har utlöst något av en livskris. Jag funderar på livet, universum o alltihopa o undrar hur allt kan hänga ihop. Livet är så grymt, men samtidigt så vackert. Och även om jag försöker ta vara på tiden och mina nära o kära så funkar det ju inte som så att man alltid går omkring o är tacksam o lycklig. Däremot är det ett tillstånd man bör sträva mot. Men även vardagliga saker är viktiga. Enkla saker som får en att må bra. Det kan vara materiella saker och det kan vara andra saker. Jag tror att var o en har en egen uppgift att se till att man själv mår bra. Alla är vi olika och har olika premisser på lycka. Även om en del saker kan tyckas banala så behöver de inte vara det. Jag blir t ex glad när jag ser att Kalmar sjukhus är vackert smyckat med fina konstverk. Det är vackert och ger mig glädje. Ingen glädje är att förringa, och man kan inte alltid bara vara allvarsam. Man måste skratta och ha det "vanliga" kvar, även om man funderar över livets gåtor. Mamma är fortsatt urstark, men när vi pratades vid igår kväll så berättade hon att hon hade känt på sig att det skulle bli nåt redan i höstas. Redan då bearbetade hon nog det värsta. Det är en tuff tid framöver som väntar oss alla, men vi är glada för dagen, att mamma är pigg och ser fram emot att umgås till helgen.

En blogg som berör och får en att undra hur mycket människor egentligen orkar är Sabinas blogg. En blogg som är helt otrolig att läsa, och samtidigt så fruktansvärd. Det är som jag brukar säga, livet är inte rättvist och alla har sina ok att bära. Samtidigt är det bra att se hur andra har det, mitt i allt elände, och att gråta. Jag blir tårögd av all kärlek och allt fint i bloggen, arg över orättvisorna att människor ska behöva drabbas av sjukdomar, irriterad över att vårt samhälle fokuserar mer på materiella ting o pengar istället för det som borde fokuseras på. Kärlek, omtanke, gemenskap, snällhet och att inse att vi alla är lika mycket värda. Vila i frid, Sabina, och hoppas att din blogg lever kvar som en påminnelse om att livet ibland blir kortare än vi tror o hoppas.



Nu ska jag ner o laga färdigt kvällsmaten. Sen ska jag ut på en lång promenad med mina ungar o man och därefter blir det en stillsam tv-kväll. Ikväll ska jag kolla på "Rent hus" för att få städtips. Jag sover förvånansvärt bra när jag väl somnar, tänk vilken gåva jag har! Att bara kunna sova i lugn o ro utan oro trots att själen har så många funderingar. Det är verkligen en gåva.

Ha det gott allesammans o ta hand om varandra. Livet är trots allt elände helt fantastiskt, och solen skiner idag o det är så varmt här att jag t o m kan gå ut på baksidan i bara en långärmad tröja!
Kramar i massor till er alla!

Är det verkligen tisdag idag?

Dagarna går och jag börjar komma över värsta deppigheten. Det är fortfarande tunga tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum, men jag försöker att tänka som mamma säger, att vi ska ta en dag i taget. Det är lättast så, och varför försöka sia in i framtiden? Det är ju här o nu vi är, ingen vet vad som finns i framtiden.. Men samtidigt är det så oerhört svårt att tänka enbart i nuet, mycket man lever genom är ju saker som ska hända i framtiden. Jag har egentligen ingen lust att planera framåt, men det måste man ju ändå, så funkar ju livet. En bit här, en bit då och en bit av vad som komma skall är nog det yppersta när man tänker på livet. Balansen är viktig tror jag. Halva kakan på nuet o sen kan man ju dela upp de andra två i de mindre bitarna, så kanske balansen finns. Själv är jag ju så funtad som individ att jag gärna skjuter upp saker. Det ska jag försöka att undvika fortsättningsvis. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet, likväl som det kan vara positivt så kan det vara negativt. Man kan såklart inte leva som om var dag vore den sista, men man kan försöka ta vara på det lilla i livet, det där som får en att må bra utan att kosta en massa pengar och som ändå gör att man mår gott. De små sakerna liksom, som man nästan aldrig tänker på i sitt vardagliga liv. Tänka på saker som att även om solen inte lyser idag så finns den där, bakom molnen.

Jag har varit så oerhört ledsen de senaste dagarna att jag mest ser ut som en svullen hamster i nyllet. Inget vidare, men å andra sidan så brukar ju utsidan visa en del hur man mår. Jag tror att alla människor behöver få ur sig sorg, glädje osv för att orka leva vidare. Man får skratta o skrika av glädje över lyckosamma saker, man får också gråta. Det är ju känslorna som vill ut. Likaså får man vara deppig och ledsen när man är det. O jag gråter. Floder. Samtidigt har jag en liten mekanism i mig som talar om att jag måste hålla modet uppe, jag måste försöka ta mig i kragen så småningom och försöka hitta allt positivt som finns i livet. Annars går jag under.

Sällan har jag städat o plockat så mycket som nu. När jag mår piss så städar jag, plockar, och kan aldrig vara stilla. Jag sover faktiskt bra när jag väl sover, men det är svårt att somna och jag vaknar av mig själv väldigt tidigt. När Maja var liten fick jag en deppig period, givetvis på senvåren och sommaren. Då sorterade jag strumpor hela nätterna. I vår familj är det nämligen så att strumpsortering är det som alla hatar mest att göra och varje gång man tvättar så blir det ju en stor mängd strumpor som ska paras ihop. De brukar få ligga kvar i tvättkorgen så att man själv får para ihop dem ända tills någon (oftast mannen!) tar tag i högen (som då är ofantlig) och sorterar alla strumpor par för par.

Innan Maja föddes hade jag fått njurbäckeninflammation som ledde till att en av mina njurar slutade att fungera och jag fick dessutom blodförgiftning i hela kroppen. Hade jag väntat ytterligare några timmar att åka till sjukhuset så hade jag dött. Det jobbigaste var att jag var så borta att jag inte ens fattade hur sjuk jag var. Men jag överlevde, och ett par månader efter förlossningen drabbades jag av en enorm deppighet. Jag var hos läkaren, men eftersom jag ibland är lite skeptisk till medikament så bestämde vi i samråd att jag skulle försöka "rida ut stormen" och försöka komma igen. Mamma var som alltid ett stort stöd för mig. Hon pushade, peppade och fanns där hela tiden. Efter sommaren bestämde jag mig för att börja arbetspröva (jag hade inget fast jobb innan barnen, och att få ett jobb när man har två små ungar o ett tredje på väg är inte lätt...) och fick jobb som sömmerska kombinerat med möbelrenovering. Kalaskul! Jag hittade så sakteliga tillbaka till livet, men det är en tung resa när man drabbats av livskris. Ändå hade jag mina friska, fina barn att glädjas åt, visst är väl livet märkligt? Jag fick av läkaren veta att det förmodligen var en reaktion på att jag varit så oerhört nära döden några månader tidigare.. Hur kan man egentligen bli deppig först så långt efteråt då? Men jag är en rätt knepig varelse tror jag, jag mår sämst innan något hemskt händer, och jag mår skitdåligt ett bra tag efter, men under allt det som alla andra tycker är jobbigt så brukar jag vara urstark! Förmodligen någon mekanism i människan som slår till, jag vet inte, men konstigt är det..

Idag har jag pratat med mamma, hon var trött, men vid gott mod. Det känns som att det som vanligt är hon som stöttar mig, och inte tvärtom. Men så är det väl ofta med mammor, antar jag. Jag är nog en rätt dålig mamma just nu, eftersom jag bara lipar, men mina ungar är fantastiska. De kommer o kramar o håller om och visar all sin kärlek och lyckas ändå klara av att inte själva deppa ihop. Deras liv fortsätter liksom, och det är skönt! Tur att jag har så fina barn! De är verkligen en glädje! Imorgon ska mamma hem, men hon har ett tufft behandlingsschema i veckan. Hon ska dagligen åka in till sjukhuset för behandling, o sen hem igen. Vi har därför bestämt att höras av per telefon, o sen ska vi åka dit på lördag o hälsa på. Då är hon hemma. Jag tror att hon far lite illa av att se alla våra "myror i brallan"-barn i sjukhusmiljön faktiskt, plus att hon känner på sig att jag mår dåligt. Jag hoppas att behandlingen funkar och att mamma piggnar till o får vara frisk ett bra tag till. Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas.

Ha det gott allesammans och kramar till er alla. Det känns ändå fint att ha så mycket snälla människor runt sig som ni, mina bloggläsare, är. Tack.

Tusen tack till alla!

Jag har svårt att sova, och det är inget bra på tv:n som distraherar, så det får bli en kvällsblogg till.

Jag kan inte säga nog med tack för allas omtanke o värme o cyberkramar. Det känns skönt att ha det runt sig. Tusen tack!

Wilma bröt ihop fullständigt ikväll, hon vill inte att mormor ska dö. Det vill inte jag heller, så vi lipade en stund allihopa och sedan torkade vi tårarna och tänkte på hur lyckligt lottade vi är som fortfarande har henne hos oss. Wilma gör en liten ritbok till mormor, bl a har hon tecknat en bild på mormor o morfar med lille Nasse emellan dem i sängen. Nasse är mormor o morfars katt som de hittade alldeles pytteliten och skrikande under sin utetrappa, ca 4-5 veckor gammal.. Förmodligen hade han blivit dumpad av förbipasserande bil eller något.. På landet känner man nämligen alla grannar o ingen granne hade haft kattungar eller har fertila kattflickor.. Dessutom så var Nasse van vid människor, så han var inte någon utekatt..

Tänk ändå så lyckligt lottade vi har varit och är, att få ha min fina mamma hos oss i hela våra liv, det är inte alla förunnat! Svårigheten ligger väl mest i att ta farväl, och att inse att man aldrig mer kommer att ses, men det farvälet hoppas jag ligger långt in i framtiden. Eller så långt bort som möjligt i a f. Jag tänker vägra att ge upp! Upp till kamp mot eländet istället, och ta dagen som den kommer, det ska bli mitt motto för tillfället. Hur länge det nu varar.. Men jag ska försöka att bita ihop och ta en dag i sänder, det är ju inte någon vits med att ta ut sorg i förskott direkt. Det värsta är att man blir så innerligt deppig och ledsen, bara små saker som påminner mig om att snart kanske hon är borta. Wilma ska ta med en kamera imorgon till mormor, hon vill att vi ska ta massor av kort på henne. Det ska vi självklart göra.

Cutie är kär i Coco. Cobran är också kär i Coco. Cobran ligger på Cutie o juckar o tittar på Coco, emedan Cutie mest liknar en galning.. Han bara flyger på henne i nacken, sabla katt! Cutie, Loppan, Sharin o Dompan har gjort sitt bästa att trösta mig när jag varit ledsen, gosekatter! Blossa har konstigt nog hållt låg profil. Annars brukar hon vara först framme o pussas när nåt är sorgligt.

Ha det gott allesammans och ta hand om er!!

Massor av kramar!

Ledsamheter och Earth hour..

Igår var vi o besökte mamma på sjukhuset. Det är jättefint på avdelningen, ljust, rymligt och vackra detaljer. Mamma är vid gott mod, men vi har alla nu insett att det handlar om en kortare tid tillsammans än vi hade hoppats på. Hur kort vet vi inte, allt beror på hur responsen på behandlingen blir och hur pass aggressivt sjukdomen agerar. Det känns som en kamp mot tiden, man önskar o hoppas hela tiden.. bara en påsk till.. Bara hon kan vara med på Sackes konfirmation i pingst.. Bara hon lever vid midsommar, att hon får vara med på alla våra födelsedagar i september o julen.. Jag vill ju inte att mamma ska dö, men jag inser att varje dag ändå är en gåva. Och det är svårt att leva med den vetskapen, det känns som att man sitter i en konservburk o bara väntar på det oundvikliga. Samtidigt så hoppas o önskar jag att hon ska kunna behandlas så att hon mår bra i flera år. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Och fortfarande vill jag nästan aldrig lägga på när vi pratas vid i telefon, för tänk om hon inte finns där nästa gång? Det var ändå skönt att träffa henne på sjukhuset, hon är ändå som vanligt, och givetvis skulle hon bjuda oss alla på fika. Det är bra med nya sjukhusmiljöerna där man köpa fika när man vill. Jag tror att jag är inne i min värsta sorgeperiod just nu, konstigt nog, för mamma lever ju än! Men jag vet ju att jag måste vara stark sen, så jag lipar mest hela tiden nu, och jag måste liksom "gråta ut" allt som finns innan jag kan bli stark igen. Jag tycker att jag börjar lipa vid minsta lilla. Diskar jag, så lipar jag. Äter jag, så lipar jag. Sover jag, så vaknar jag med blöta kinder. Jag kommer säkert att få svamp i hela nyllet av alla tårar.

Mamma har varit hemma under dagen i dag, min ena lillbrorsa var där o lagade mat o min andra brorsa kom också dit o hälsade på. Själv ringde jag. Hon är ivrigt uppvaktad, så som älskade människor brukar vara. Mammas värsta bit i det här, som hon sa själv, är våra reaktioner. Det är svårare att se sina anhöriga lida än att dö, sa hon. Min mamma är en hjälte! Därför måste vi vara starka för henne.

Ikväll är det Earth hour. Jag skiter nog lite i den, förutom att jag kommer att släcka alla lamporna, förlåt! Men jag kommer inte att palla att sitta i helt mörker o tystnad i en timme, då får nog de depressiva tankarna ett övertag. Å skulle jag ha ljus tända så kommer katterna att brinna upp. Det vill jag inte. Så jag kollar på Babbens tvprogram o sen ska jag umgås med familjen. Imorgon ska jag hälsa på mamma igen.

Tusen tack för allas hälsningar. Jag orkar inte skriva svar till er, men jag är tacksam för era fina tankar och att ni finns. Tack!!