lördag, oktober 10, 2009

Fredagsnatt..

Hmm... Jag kan inte påstå att jag är nöjd med kommunens senaste uppdateringar av vad vi kommunanställda kan och inte kan göra via datorn på jobbet. T ex är det numera inte möjligt att via jobbdatorn kolla sin mail om man har hotmail. PDF-filer är HELT omöjliga att öppna. Inte heller kan man lägga in bilder i bloggen. Världsliga problem, triviala, men ack så irriterande ändå. Tänk om man nu vill leta info om ngt som rör sitt arbete och detta finns i en pdf-fil? Då får man göra det hemma.. Nåja, jag har ju dator hemma, men jag avskyr löjliga begränsningar på jobbdatorn.. ;o)

Dagens mamsen-rapport:
TACK för all värme o stöd man får via kommentarerna! Jag är glad att jag har vänner som ni, och bekanta som tänker på oss. Det är tungt, vissa dagar är värre än andra. Men vi hänger kvar. Än så länge. Jag lipar rätt mycket, är man en lipsill så är man, men jag är ändå stark. Urstark. Och precis som jag skrev i går så finns det alltid de som har det värre. Det är ingen tröst på något vis, men får en ändå att vara tacksam för det man har. Det är ju som bekant oftast bättre att försöka fokusera på det fina man har snarare än att gå o gnälla o vara negativ över saker som man inte kan göra något åt o som man inte har. O tyvärr är det bara så. Men såklart måste man få gnälla ibland också, eller hur? Just nu väljer jag dock att försöka fokusera på allt som är positivt i livet (även om jag fortfarande är tjurig över jobbdatorns begränsningar!)!

Positivt i dag är att mamsen varit piggare. Hennes lunga har tappats på en hel del vätska, och hon andas mycket lättare. Hennes ödem (vätska) i armen o ena benet har blivit bättre. Hon har lyckats smaska i sig lite mat. Lite. Sen har hon näringsdrycker också, som väl är! Lite frukt petar hon också i sig. Positivt idag är också den sjukvårdspersonal hon har nu, undras just om de förra var bedrövliga sommarvikarier?! De där som lät henne ligga i kräkor osv tidigare i somras, och som verkade totalt omänskliga i vissa avseenden? Vet inte, men helt klart är att jag inte känner igen de som jobbar nu jämfört med de som jobbade då, och att jag är väldigt nöjd med de som hon har nu. Alla är jätterara, trevliga o vänliga. Alla försöker vara tillmötesgående och igår fick Wilmisen en stor glasscup, vaniljglass med grädde o strössel, bara för att de är så rara. Visserligen springer mamsens avkommor o man däruppe på avdelningen mest hela tiden, så det är sällan som de får larm från mams.. Vi sköter nästan allt i form av plock o toabesök o hämtning av dricka osv osv när vi är där. Men ofta kommer det någon o bara tittar till, och ber oss att säga till om vi saknar nåt. Sånt värmer! Mamsen har inte gett upp än, det kan jag säga! Och vi fortsätter att peppa o stötta o finnas där så mycket vi bara kan.

Negativt är oron. Oron att mamsens tumörer i hjärnan ska växa så att hon blir helt "borta", eller helt personlighetsförändrad. Att hon ska ha ont. Att hon ska känna megaångest. Det är läskigt och något jag försöker låta bli att tänka på, även om tankarna smyger sig på titt som tätt. Men då försöker jag fokusera på här och nu, och det är positivt! Så även det negativa får en positiv klang, om man anstränger sig. Negativt är också att jag inte vill säga farväl. Inte än, inte sen aldrig någonsin. Men så funkar ju inte riktigt livet, och jag har alltid haft svårt för avsked. Säger hellre på återseende än adjö, liksom.. Allt det andra negativa med att hon har cancer, och metastaser o är dödligt sjuk har jag redan bearbetat. Det ÄR orättvist. Det ÄR fruktansvärt. Det ÄR en vidrig sjukdom. Men hur konstigt det än kan låta så vänjer man sig. Människan är olika bra på att anpassa sig, men jag tror att vi i mamsens familj numera befinner oss i högsta stadiet i möjlig anpassningsförmåga, för vi har alla vant oss vid alla märkliga situationer vi hamnar i med denna sjukdom som ju är mammas följeslagare. Vi har nog alla vant oss vid att försöka se allt det positiva före det negativa. Och att alltid försöka göra det bästa av varje situation. Kanske kommer det naturligt när man lever med en dödligt sjuk människa, jag vet inte?

Jag har sovit hela dagen lång, ända fram till klockan fem. Då var det dags att göra Wilmisen i ordning för disco. Ungen har blivit ett partyanimal, hon vill gå på alla discon skolan har! Denna gången försökte vi alla avråda henne, inte en endaste av hennes klasskompisar skulle gå dit, och hon skulle m a o inte veta innan om någon annan hon känner var där.. Men inte avskräckte det Wilmisen! Näe, hon fick hjälp av trotsiga tonåringen att platta håret och att sminka sig, sedan bar det iväg på disco! Och givetvis hade hon superskoj! Mannen o jag åkte till sjukhuset med min cykel i bagaget. Han hälsar på en stund och jag är hos mamsen några timmar, sen cyklar jag till jobbet o jobbar natten. Funkar bra!

Trotsiga tonåringen har varit på fritidsgården, sonen har spelat WoW (World of Warcraft) men överraskade oss alla med att berätta att han senare under kvällen skulle gå ner o fiska med två kompisar! :oO Här har vi sonen som lägger hela sin vakna o lediga tid på WoW och rollspel, och att han helt plötsligt skulle fiska var helt otroligt överraskande!!! Visserligen har han alltid gillat att fiska, men ändå.. Det är många år sedan han ägnade sig åt annat än datorer o rollspel.. ;o) Äldsta har varit på "fest" hemma hos en kompis på Öland. Hon är definitivt inte något "party-animal", så det var också förvånande! Men hon var tidigt hemma, hade blivit trött.. Nåja, det var kanske inte så kul...

Imorgon har mamsen permis några timmar för att åka hem. Måtte hon klara av det och må väl! På kvällen ska jag dit några timmar igen.

Ha det gott allesammans o ta hand om er o era nära! Kramar!

fredag, oktober 09, 2009

Tidig fredagsmorgon.. eller natt..

Jobbar igen, och det är hittills en väldigt lugn natt. Skönt det, för senaste tiden har varit turbulent o trist på det privata planet. Dagarna går ihop och det känns ganska tungt för tillfället. Häromdagen fick vi beskedet vi har fasat för. Mamsens hjärntumörer går inte tillbaka, de ökar istället i både storlek o antal. De senaste tre veckorna har hon legat inlagd och varit ganska dålig. Vissa dagar är bättre o piggare, andra dagar sämre, men hon har inte ont i a f. Det känns som huvudsaken nu. Och att vi fortsätter ta en dag i taget. Vi har haft tur ändå, vi har haft mamsen betydligt längre än vi hoppats på, och jag hoppas på ännu längre. Hoppas att miraklens tid ännu inte är förbi, hoppas att hon får fler bra än dåliga dagar framöver.

Det svåra är att man kan göra så lite, men ändå så mycket. Jag försöker tillbringa några timmar varje dag hos henne, oftast blir det på kvällarna. Mamsens man är hos henne många timmar varje dag. Mina brorsor o syrra är där så ofta de kan. Mamsen behöver sällan vara ensam! Häromdagen var jag där på dagen, för att prata lite med en av hennes läkare om hennes dystra prognos. Vi grinade en skvätt ihop, mamsen och jag, och hennes läkare var jätterar. En riktig farbror, om ni förstår vad jag menar? Lugn, äldre och förtroendeingivande. Jättesnäll och rar, och han tittar in till mamsen då o då för att bara säga hej. Just nu jobbar man mest för att minska det ökade trycket i hennes hjärna. Synen har blivit sämre, och hon hör också sämre. Ibland är hon lite vimsig också. Hon har fått vätska i ena lungan, den var helt fylld. Den tappas nu på vätska, för att underlätta hennes andning. Hennes vänsterarm är nästintill obrukbar och hon har svårt att röra sig. Behöver hjälp med att förflytta sig, även om gårdagen var bra och hon kunde stå upp och gå en liten sväng, med stöd. Stackars mamsen, det är svårt att se en nära så sjuk. Ändå är hon oerhört stark och vid gott mod! En helt otrolig människa, men det visste vi ju redan innan hon drabbades av sin sjukdom. Vi går små utflykter runt sjukhuset, mamsen i rullstol, hela tiden frågar hon om det är tungt att dra henne.. Jag svarar som vanligt att det är ingenting! Sen behöver hon vila en stund. Jag har alltid med mig en bok, som jag läser när hon somnar en stund. Vi har det ändå mysigt, trots allt. Sjuksystrarna är jätterara, och gör sitt allra bästa för att hon ska må så bra hon kan. Vi försöker fokusera på nuet, allihopa, och på att vara tillsammans med mamsen så mycket som vi bara kan. En dag i taget. Min mamma har de vackraste blå ögon som finns! Hon är den snällaste som finns och jag vill inte att hon ska flyga bort. Någonsin. Det finns alltid de som har det värre, men det är ingen tröst. Livet är orättvist. Så är det bara.

"Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga."
Evert Taube