Sömnlösa nätter..

Just nu funkar det inte att lägga in bilder på min blogg. Just nu. Men det är väl ett problem som går över antar jag.. Synd nog så hade jag i kväll fått fantastiska bilder på Coco *hjärta*! Men de kommer en annan dag. Dagens, eller kanske snarare nattens, blogg får således ståta utan bilder.

Jag är fortsatt rökfri och jag mår ganska dåligt över det. Den som säger att man blir friskare av att sluta röka, och piggare, måste mena att man blir det typ hundra år efter att man har slutat.. Eller nåt. Jag är negativ och irriterad, och som väl är så flyter lugnet på jobbet och innebär mest vak. Städuppgifter o annat är nästan slutförda, så jag kan med gott samvete pausa med att blogga en stund. Humöret är dock inte på topp, och jag känner mig allmänt förvirrad. Och trött. Plus att jag har konstant hosta och nysningar o snuva. Skit också.

Annars inget nytt på fronten mer än att vi har snö i Kalmar. Ganska mycket t o m. Så imorse cyklade jag hem i tjock snö, förhoppningsvis jagade jag bort lite kalorier med det. Wilma tycker snön är jätteskoj, så ikväll tvingade hon ut mannen för pulkaåkning. Mannen var måttligt förtjust, men han hade ju lovat! Själv har jag sovit mest hela dagen, och jag funderar på om man skulle kunna gå i ide. Då skulle jag bara sova o sova o sova ända tills allt röksug var borta och jag blev pigg o glad igen.

Nu ska jag kolla på Ally McBeal, sen städa lite o så är det Shark. Ibland är det faktiskt rätt kul program om nätterna. Ha det gott allesammans o trevlig helg!

Ett litet ordspråk idag också kanske? Vi tar ett depressivt.. ;o) Men ändå tänkvärt..

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
av Stig Johansson

Abstinens..

Jag har alltid förstått missbrukare som inte kan sluta trots att de förlorar familj, jobb och ibland allt värde i livet. Förstått, men inte velat acceptera. Det är så när ett gift tar över, och har man aldrig varit beroende av t ex nikotin, droger eller liknande så kan man egentligen inte ha adekvata åsikter om missbrukare. Det är lätt att döma utan att förstå. Det gör jag själv ibland, tyvärr. Idag känner jag mig som värsta knarkomanen... Jag känner för att börja lipa, slåss eller bara sjunka ihop i en liten hög och dö.. Bara för att jag har ett stort hål i min kropp. Så känns det, fast logiskt vet jag att det ju bara är bristen på nikotin som gör sig påmind. Jag gillar logik. Fast oftast är jag känslomänniska, dock med ett logiskt medvetande. Just därför gillar jag att dissekera alla aspekterna i hur det funkar att sluta röka, och det funkar inte att stänga in allt som har med rökning, cigg, nikotin osv i en liten låda o sen slänga bort den o låtsas att den inte finns. Tvärtom så mår jag bättre av faktakunskaper. Som att t ex jag nu är inne på min snart 42 timme utan nikotin och att det värsta suget borde försvinna inom kort, eller inom tio dagar.. Suck... Tio dagars lidande m a o.. Att smaska i mig hjälpmedel med nikotin kanske skulle hjälpa lite, men å andra sidan skulle det dra ut på eländet o det funkar inte för mig. Jag har provat, så jag vet. Det handlar istället om att lida sig igenom de här tio dagarna (fast rent konkret så är det ikväll bara 8 dagar kvar..), sen blir det bättre! Inte heller funkar det med skräckpropaganda, och det är faktiskt något som jag kan bli rätt road av.. Det är ju inte så att bara för att någon försöker skrämma en så slutar man med något.. Rent konkret är det sällan skräckpropaganda funkar. Ändå envisas folk med att tro att hot och skräck kan få folk att sluta. För att hårddra det hela (vilket egentligen är ganska patetiskt, jag erkänner, mina liknelser tar ibland oanade proportioner..) så slutar ju inte folk i USA att mörda varandra trots att man hotar med dödsstraff.. Inte heller slutar folk knarka för att deras familj lämnar dem. Inte heller när de befinner sig längst ner i samhällsskiktet slutar de, för saken är att det handlar om ett behov som är enormt! Nåväl, åtta dagars elände kvar, men jag vill minnas att jag tyckte det var mest jobbigt de tre första dagarna, o sen fick jag lite dippar då o då under första månaden. Så nu måste jag bara hålla motivationen uppe så att jag inte trillar dit igen! Som väl är finns det bara EN på mitt jobb som röker! Och eftersom jag oftast bara träffar mina arbetskamrater en kort stund innan jag börjar och innan jag slutar så tror jag att jag överlever den frestelsen. Konstigt nog så känns det som att jag har rökt för mycket i munnen. Det liksom osar rök i mun o hals.. Märkligt!

Nu ska jag ner o laga mellanmål till kidsen. Jag är jättestolt över att snart två dagar är rökfria, och jag är tacksam för allas stöd! TACK!! Inte minst min familj, som faktiskt är helt ljuvliga med sitt stöd. Man liksom ser hur de söker varandras blickar i samförstånd när jag får ett litet utbrott över något bagatellartat, och alla är så förstående o goa! Härligt! Men jag måste erkänna att jag är DJÄVLIGT röksugen just nu. Fast röksug varar egentligen rent fysiskt i bara några sekunder, så det ska man väl stå ut även om det kommer flera ggr per dag?! Jag har också belönat mig själv med att låna tre nya böcker på bibblan idag. Jag hade visst missat "Predikanten" av Läckberg.. Så den är jag tvungen att läsa också. Egentligen föredrar jag att läsa serier i manisk ordning, men ibland måste jag vara trotsig o inte göra det.. Då känner jag mig löjligt rebellisk.. Visst är jag fånig?!! De två övriga böckerna är "Räven" av Michael Connelly och så nån annan deckare.. Det var andra deckaren av nån brittisk författare där jag redan har läst del ett och var halvnöjd, så vi får väl se om jag gillar den.. Jag började i a f med Predikanten, hoppas den räcker i a f en dag, den är tyvärr inte så tjock.

Annars inget nytt på fronten. Ha det gott o njut av ett fantastiskt ordspråk:

"Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några."

Att sluta röka..

Nu har jag varit rökfri i ungefär 20 timmar. Drygt. Och av de 20 timmarna har jag varit röksugen ungefär hundra gånger trots att jag har sovit säkert 10 av timmarna.. Phui! Det är inte lätt att låta bli att börja röka igen. Men jag ska försöka. Jag bestämde mig igår. Som vanligt är det här o nu som gäller, förberedelser o sånt funkar inte för mig, allra helst inte eftersom jag alltid skjuter upp allt.. "Jaja, jag ska sluta röka.. en annan dag...!". Men jag vet att det funkar för andra, fast jag måste sluta tvärt, inte ha en endaste cigg i närheten under de närmaste dagarna och en massa tålamod från min familj.. När man slutar röka förvandlas man till ett monster, i a f jag. Jag använder mig inte av nikotinhjälpmedel, för då förlorar jag motivation. För mig funkar inte logiken att lägga pengar på ett hjälpmedel som innehåller nikotin, för då skjuter man ju bara upp eländet. Näe, här är det pang på rödbetan direkt. Snipp, snapp, snut, nu är det slut! Idag har jag dessutom haft ont i magen, i huvudet och varit allmänt deppig. MEN jag blev OHYGGLIGT glad i eftermiddag, för mamsen ringde o berättade att hennes provsvar var jättebra! Alla röntgenbilder, ultraljudningar o mammografigrejor var också bra, så då blev jag än mer besluten att hålla ut och inte röka. Fast jag tar en dag i taget.

Att sluta röka är ett bra initiativ, dels så slösar jag inte pengar på att sakta förgöra mig själv, och dels så får jag bättre kondition och kommer säkert att må bättre helhetsmässigt. Fast det tar tid innan det djävulska nikotinet har gått ur kroppen och man börjar se effekterna. Ikväll ska jag dessutom väga mig, tyvärr. Jag har varit van vid att väga runt 45-50kg, för det gjorde jag konstant mellan graviditeter och som "ung", men efter Wilma så blev det desto mer. Då hade jag dessutom slutat röka och höll uppe ett bra tag, o det förbättrade ju inte övervikten.. Men å andra sidan är jag inte så smällfet att jag mår dåligt av det, fast det känns onödigt att gå upp mer.. Så det gäller att tänka på vad man stoppar i lilla mulen nu också. Suck.. Just nu känner jag mig mest deprimerad och inte ett dugg duktig, snarare tvärtom.. Men det är bara en dipp, jag kommer att må bättre snart. Det här har jag läst idag:

"Nikotin är ett nervgift
Nikotin är en starkt beroendeframkallande drog som påverkar hjärnan på liknande sätt som heroin och kokain. Det är inte konstigt om du drabbas av mer eller mindre svår abstinens när giftet försvinner ur kroppen. Håll ut! Besvären brukar gå över efter några veckor. Nikotinersättning eller Zyban kan hjälpa dig att hålla besvären i schack.

Abstinens?!
Abstinens kan yttra sig på flera sätt. Sömnlöshet, yrsel, huvudvärk, svettningar, trötthet, ilska, gråtmildhet och ökad aptit är inte ovanligt. En del känner sig rastlösa och har svårt att koncentrera sig.
Andra upplever stor sorg och saknad."

Nåja, jag har handlingsplan klar. OM jag blir extremt röksugen ska jag köpa något nikotinhjälpmedel. Allra helst skulle jag vilja ha en sån där fuskcigg som ser så fånig ut.. Bara för att den ser fånig ut.. ;o) Sen har jag fritt fram att dricka så mycket vatten jag bara vill. Varje gång jag blir röksugen ska jag antingen dricka ett glas vatten, utföra ett av mina projekt (mestadels sånt som typ att stryka, tvätta, städa nåt osv) eller gå en promenad. Varje gång jag har klarat att stå emot mitt röksug så ska jag belöna mig genom att få en poäng mot något jag vill göra eller ha. Just nu har jag bestämt att om jag klarar mig utan att röka i en vecka så ska jag köpa Denise Minas bok! (Tack för tipset, Nina, jag brukar beställa ibland från AdLibris, så nästa vecka kanske jag kan beställa några böcker därifrån..) Jag ska också tänka ekonomiskt. Jag är oftast fattig, och givetvis skyller jag inte detta på att jag är slösaktig, nej, vi skyller det helt o hållet på att jag har rökt upp mina pengar! Skämt åsido så är det dyrt att röka, men man är liksom så van vid att köpa cigg så man tänker inte ens på det.. Jag rökte högt räknat en ask ciggaretter om dagen. Cigaretterna kostar ungefär 40 kr. Sju askar i veckan blir sammanlagt 280kr. Phui! Tänk vidare!! Det vågar jag inte just nu, men snart så.. Än så länge tar jag en dag i taget. Sen har jag ju ytterligare en sporre.. Mannen slutade snusa för över 1,5 år sedan! Det var strongt! Självklart måste jag också försöka bli nikotinfri!

Ha det gott allesammans, nu ska jag gå ner o dricka ett glas vatten, ta en Fishermans friend och så ska jag läsa upplösningen på Tyskungen av Läckberg, sen vet jag inte riktigt vad jag ska läsa.. Så det får bli ett biblioteksbesök imorgon..

Pojkar för hela slanten..

Jag kan med glädje berätta att jag har rett ut missförståndet med min arga bloggläsare, och det känns jätteskönt! :o) Så nu är jag inte ledsen över det! Samtidigt så får jag väl i viss mån skylla mig själv över att människor irriteras över mina åsikter, för vi är alla olika! Dessutom har jag en tendens att vara aningens enkelspårig vilket gör att det kanske är lättare att misstolka mig. Men jag tror o hopppas att vi nu förstår varandra, sen kanske jag lägger näsan i blöt alldeles för mycket ibland. Fast nån måste ju ibland reagera om det är något som upplevs som fel? Och i grund och botten tror jag mest att det hela var ett stort missförstånd.. Nåväl, känslan av att inte vara ovän är skön, även om jag kan tänka mig att jag säkert får en o annan ovän då o då pga mitt sätt att uttrycka mig. Mannen blir stundom så trött på mig också, han skulle nog önska att jag följde devisen "tala är silver men tiga är guld" oftare.. ;o)

Bilder på Cutie får lysa med sin frånvaro om inte dessa två i dagens blogg accepteras? Han får helt enkelt ingen fototid eftersom mannen håller i kameran och då blir det mest Cobran o Bruce som blir fotade..


Cutie o Cobran älskar varandra. De är partners in crime helt enkelt. Söta pojkarna! Cobran får ibland lite kritik för att han har för små öron. Jag tycker han har ganska fin storlek på öronen nu, men han vinklar dem framåt, precis som mamma Dompan gjorde som ung. Likt ett reaplan liksom. Men kanske är de lite små i förhållande till andras, jag vet inte.. Jag tycker de är fina i a f, trots att de är aningens svängda.. Självklart har mannens katt Cobran tofsar. Det har inte Cutie, för han är ju min.. I am born to have tofslösa cats! :o)

Annars är allt prima liv, idag har jag varit ohyggligt hes o snuvig, så jag har inte känt mig vid full vigör precis. Inte heller har jag hunnit sitta långa stunder vid datorn.. Linn o jag kollade på storbarnsfamiljerna och jag brukar gnälla att jag känner mig sliten.. PHUI! Snacka om jobb med 10 barn, vojne vojne!! Jag blev faktiskt väldigt imponerad av att de ö h t står upprätta, föräldrarna! Så jag ska nog inte gnälla över att jag tycker att jag har det jobbigt ibland. Det är bra med inblick i andras liv ibland, då får man något att relatera till. Det är alltid intressant. Fast jag är nöjd med fyra barn. Det räcker fullt ut. För mig.

Bruce Viggesson har fått idén om att man enbart ska dricka rinnande vatten ur kran. Möjligen kan man dricka ur dricksglas också. Bruce är en raring! Han har hållt mig sällskap hela dagen när jag ynkat mig på soffan över att jag är förkyld minsann. Bruce Viggesson är en vän att hålla i när åskan går. Jag måste faktiskt erkänna att jag älskar Bruce Viggesson. Han är nog nästan bäst i världen. Men jag älskar även de andra katterna, fast det är nåt särskilt med den där Viggesson! Även om jag tror att det bara är jag o mannen som ser det särskilda. Det gör ingenting, för då får vi ha vår Bruce ifred. Eller "Brööööuuuuce", som grannens unge säger.

I dag har jag nog varit lite extra hängig för att jag är aningens orolig för morgondagen och mamsens provsvar. Usch, jag är faktiskt rädd! Så jag håller tummarna! Och fokuserar på nästa bok av Läckberg, nämligen Tyskungen. (alla de andra har jag läst, men i total oordning, därav min konstiga läsföljd.. ) Läckberg är ganska ok att läsa, fast det finns bättre böcker. Just nu längtar jag efter Denise Minas tredje del om Paddy Meehan, Sista Andetaget. Fast jag har inte riktigt råd med den just nu, men snart så...

Dottern ska resa till Frankrike i sommar. Nåt religiöst ställe i Frankrike med munkar o diverse människor som besöker dem. Kan bli en spännande resa för henne, och hon åker med sin kyrka. Så ikväll har diverse blanketter fyllts i och sen har jag även fått iväg papper till katternas försäkringsbolag samt försäkringskassan. Jag har livförsäkring på avelskatterna, men inte på våra andra älsklingar, däremot har vi veterinärvårdsförsäkring på alla, och eftersom Bruce o Dompan numera är kastrater så ändrades deras försäkringar lite grand. Vårt försäkringsombud är världens bästa! Hon heter Helen Borgryd, jobbar på Agria och är alltid cool, duktig och effektiv när jag glömmer eller blandar ihop saker, och ger dessutom goda råd! En klippa helt enkelt! Linn o jag bakade muffins som mest påminde om skumgummi.. Undrar just vad vi gjorde för fel, för så brukar inte muffins se ut?! Sen bakade jag frallor med pumpakärnor, jättemumsiga (rågsikt, vetemjöl, jäst, pumpakärnor, rapsolja, vatten, salt och en skvätt sirap eller honung.)! Å så lagade jag mat, wokade grönsaker o nudlar i hoisinsås. Ett par maskiner tvätt har det också blivit under dagen. Plus iplock o urplock av disk. Så trots att jag känner mig hängig känner jag mig ändå lite duktig.. Men bara lite. Lite lagom. Lite sådär så att jag kan gå o lägga mig så här sent o ändå känna att jag har gjort något idag. Trots att det finns tusen saker kvar att pyssla med.. Jag misstänker att morgondagens väntan på mamsens provsvar gör att jag kommer att plocka med saker hela dagen. Men nu kallar sängen.. Godnatt allihopa, och simma lugnt!

Jag avslutar med ett kinesiskt ordspråk:

Om det blåser hårt, kan man antingen vända ryggen till eller bygga sig en väderkvarn.
Å eftersom jag sällan är måttlig så kommer det ett till:

Det sägs att en person bara behöver tre saker för att bli riktigt lycklig;

någon att älska, någonting att göra och någonting att hoppas på.

Tja, vi tar väl ett tredje också när vi ändå håller på... fast det är inte kinesiskt..

Läsning är för själen vad motion är för kroppen.

Söndagsfilosofier..

Idag har varit en ganska trött dag. Jag har sovit länge och sedan har jag varit en sväng i klubblokalen för att finnas tillgänglig under uppfödardiplomeringen som vår kattklubb arrangerat. Nästa helg är det årsmöte. Det blir skoj! Jag hoppar ju av engagemanget i kattklubben eftersom tiden inte räcker till för allt man vill göra, men vi ska få en föreläsning om BARF som jag ser fram emot.

Dagens bilder föreställer karamellen S*Drakborgens Coco la coccinelle! Hon är för mig en sötnos och nu 12 veckor gammal. Hon flyttar hem till oss i mars, det ser jag fram emot! Katt nr 10 och sedan är det stopp. En del undrar säkert hur i hela fridens namn man kan ha så många katter, men det går bra faktiskt. Våra katter är jättegoa och finns det hjärterum så finns det stjärterum.. Men sedan får det vara stopp, tio är definitivt maxantal! Alla ska ju ha sin tid och att tömma kattlådorna är numera ett riktigt "skitjobb".. Mycket blir det och ofta ska det skötas.

Inlägget om utställningsvinnare renderade i ett email som jag blev ganska ledsen över. Jag tänker inte gå in på vad det stod, men kontentan av det hela var att jag framställdes som en avundssjuk, missunnsam individ som bör sköta mig själv och mitt eget. Det kanske jag är också, eller åtminstone upplevs som? Nåja, jag tar till mig kritiken och ska försöka bli mer skötsam och jag känner faktiskt inte särskilt avundssjuk eller missunnsam. Men det var inte ett inlägg menat att kasta skit på andra kattägare, utställare, domare eller andra. Meningen med inlägget var i grund o botten att det känns orättvist att en del katter är med på alla utställningar och vinner allt, emedan andra inte ens kommer med. Och rättvisan i det. Eller orättvisan, det får man tolka som man vill. Sen tycker jag att jakten på en del titlar ibland ställer katten åt sidan för framgången.. Det är främst JW-titeln som jag tycker är ganska trist.. Och jag tycker nog att man kan syna sig själv i sömmarna ibland.. Tyvärr får man en del ovänner och fiender när man har en åsikt som avviker från det som är önskvärt, och många vågar därför inte stå upp för vad de tycker. Ibland misstolkas man också, och en del känner sig träffade trots att det inte är de som åsyftas. Sånt är alltid trist, och jag skriver inte mina inlägg för att komma åt någon eller några eftersom det är fullkomligt meningslöst. Rent konkret undrar jag vad jag skulle uppnå med det?? Vad jag istället vill få till stånd är en diskussion om hur man fördelar årets alltför få utställningar på alla som vill delta.. För alla är kanske inte jakten på BIS, titlar och BIV det som styr utställningsdeltagandet. En del vill ha en proffessionell bedömning på sin inköpta/uppfödda katt. Och då kan man bli frustrerad över att de inte ens kommer med på utställningarna samtidigt som en del alltid kommer med. Jag kan erkänna att jag nästan alltid kommer med. Det är för att jag väljer att jobba som assistent, och då får man lite förtur.. Vilket JAG tycker att man ska ha, för utan assistenter kan man inte ha en utställning. Men det finns andra åsikter om det, det vet jag, och det respekterar jag. Vi lever i ett fritt land än så länge där man förhoppningsvis får uttrycka sina åsikter. Jag har också respekt för de som prioriterar utställningar för att vinna, det är ju upp till var o en, även om JAG kan tycka det är ganska trist.. Jag tycker fortfarande att man borde begränsa antalet utställningar per katt för att fler katter ska få möjlighet att delta. Men det är också MIN åsikt och inte någon annans. Jag är också oerhört frustrerad över att man gång efter annan träffar på synnnerligen otrevliga katter på utställning eftersom jag tycker att katter ska kunna sköta sig på utställning. Tyvärr så verkar inte alla tycka så. Men man får fortfarande tycka som man vill, åsikter har vi alla och jag är inte ute efter att vara otrevlig eller racka ner på katter som vinner mycket. Jag tycker inte heller att det är bra med att titlar plockas alltför snabbt. Att bli Europachampion vid ung ålder känns tämligen skumt när man har en långsamväxande ras. Vi kanske framöver prioriterar snabbväxande kattungar för att vi vet att de vinner? Är vi ute efter att alltid få det mest extrema, eftersom det är de katterna som vinner? Inte alltid. Det finns ickeextrema katter som också vinner. Men varför är det fult att erkänna att man vill vinna? Är det det? Jag vet inte, för jag har ingen vinnare. Inte heller kommer jag att skaffa en vinnare. Jag kommer att trava på den stigen som JAG tror på, precis som andra travar i sina spår. Ibland kan det dock vara intressant att ifrågasätta sina åsikter, göranden och havanden.

På de flesta utställningar jag bevistar upplever jag resultaten som rättvisa. Men jag är ingen domare. Jag känner o klämmer inte på alla katter, inte heller har jag den erfarenhet och utbildning som våra domare har. Ändå har jag åsikter. Rätt eller fel? Jag kanske ska foga mig i leden och hålla käften istället för att skriva blogg? Å andra sidan är det valfritt att läsa bloggen. Skrivna ord låter hårdare än de är, det får man inte glömma. Och om jag tycker en sak så hoppas jag att jag kan få respekt även för mina åsikter, likväl som andra vill ha respekt för sina.. En del katter som vinner kanske jag blir ganska förvånad över. Men å andra sidan så är o förblir kattutställningar en bedömningssport. Det finns inte några rättvisor eller skarpa regler. Det mesta ligger i domarens åsikter och kunnanden och tolkning av rasstandarden. Domarna gör oftast ett fantastiskt arbete! Men de är olika och premierar olika. Så länge det håller sig inom rasstandardramen tycker jag det är helt ok. Och det gör det väl alltid? Det är väl alltid bästa katten som vinner, eller?

Nu ska jag lägga mig o läsa en bok. Just nu håller jag på med Camilla Läckbergs Stenhuggaren. Helt ok.

Jag avslutar med ett ordspråk av Lily Tomlin:

"Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre."