fredag, juni 12, 2009

Sommarlov!


I was supposed to have some pics from breaking-up day at school, but since I have lost both the cable to my pc and also the batterycharger those pics will have to wait.. I will find them soon, I hope.. ;o) Instead I have been stealing two pics of my absolute favourite great grandchildrens of my cats.. Cobalto La Peyre and Candy Cane La Peyre. Both of them looks a bit like granddad Bruce and also great grandmother Candy, but probably with some better details, at least as I can see on the pics of them. They are just beautiful! Cobalto looks a lot like Bruce as a baby, but I think he has a bit better shape of both ears and eyes than Bruce had in that age. Also little darling Candy Cane.. Mmmmmm.. She is for sure adorable.. I am so proud to have been able to follow Minnie's offspring in Spain by pictures in the blog, and I also am grateful that Anne let Minnie meet Pica (Picatoste La Peyre) since he became one of my favourites among her cats. He and Minnie did perform well, since the litter is that lovely!! Hopefully they also will inherit the great temper of both of their parents, and also their good health. These things with the opportunity of following grandchildren, with serious breederfriends and kitten buyers that makes this possible, makes the life as a breeder so wonderful! I am really happy to the kitten buyers we have had during the years, and it is so wonderful to see how well you all give the offsprings from S*Vildhjärtas good lives and nice homes, and also keep up the work with different lines and combinations to preserve and also carefully develop the Norwegian forestcats for the future. Thank you all!

And now for some Swedish..

Wilma sitter just nu o tittar på tv, det är ett program om "rangutangos".. Dvs orangutanger.. Hon är helt fascinerad av dessa apor för tillfället, och idag började en serie om just en orangutangunge, så hon är klistrad vid tv:n.

Skolavslutningarna har avlöpt bra. Sonen hade avslutning timman innan stora dottern, så vi skippade den, vilket var helt ok för honom, han får mer uppmärksamhet nästa år när han slutar nian. Hans betyg var som väntat, helt ok, men icke godkänt i de två ämnen där han har haft lite strul. Skriftliga läxförhör varje vecka är ingen hit, allra helst inte när de är så ostrukturerade. Han får ett tomt A4-blad där han ska skriva ner om det han har läst.. Suck.. Nåja, jag har gott hopp om att han ska höja det i a f. Bra betyg i bild o engelska! Duktigt! Gympan, där han alltid varit duktig i alla olika moment, där har han ju sin mentor. Och hon kommer ju aldrig att ge honom högre betyg än godkänt, så det är lite synd.. Med annan lärare hade han säkert utan problem fått högre betyg, men nu är det ju som det är. Ungstackarn blir rätt straffad, jag kan bara hoppas att han får en bättre gymnasietid. Både han och jag längtar efter den, och hoppas att hans sista läsår ska gå snabbt.. Stora ungen slutade ju nian och det blev lite tandagnisslan o gråt efter avslutningen. Det ÄR ett stort steg att sluta nian, och alla de andra tre i hennes tjejgäng ska gå på olika skolor. Å andra sidan tror jag att de behåller kontakten. "Breaking up is hard to do.." Hon hade riktigt bra betyg med högsta pott i två ämnen, samt många vg. Hon har jobbat för det, trots att det har varit ett motigt år för henne.. Duktig tjej! Bägge gör mig stolta.

Idag var det tårtkalas på Wilmas o trotstonåringens skolor. Trotsingen klädde t o m upp sig, och var SÅ fin i klänning o kofta! Hennes lärare o klasskamrater kände inte igen henne!!! Annars glider hon mest runt i joggingbrallor.. Allt avlöpte väl och vi åt goda tårtor! Mumsigt värre!

Idag har jag slöat mest, man har börjat tvätta vårt hus, o byta ut dåliga träpartier i huset, så det har bankats o dånats för fullt. Nåja, det blir fint till slut, och de får gärna rappa på så att det blir klart snart.

I helgen håller jag tummarna för att alla Norge-utställare från La Familiga ska få bra resultat!

Ha det gott allesammans o trevlig helg!

onsdag, juni 10, 2009

Lägesrapport o gamla bilder..


Idag får Bruce o Donnie pryda bloggen, jag har inte tagit några nya bilder o bloggen blir tråkig utan bilder.. Så jag rotade fram några "gamla godingar" istället.. Bruce ligger fortfarande o sover enligt ovan, han är en cool kille..

Annars är allt bara bra, förutom lite för lite sömn idag. Har jobbat två nätter och den här dagen brukar jag sova fram till 18 ungefär, men inte idag. Trotsiga tonåringen skulle ha utvecklingssamtal sent omsider (trots att vi egentligen hoppats slippa..) inför sin flytt till högstadiet. Jag hoppas dock att högstadiet blir en nystart. Inget ont om lärarna hon har, de är trevliga o duktiga människor som verkligen gör sitt bästa, men ungen har helt enkelt kommit in helt fel i systemet där. Hon har redan en stämpel som aktiv bråkstake, och den är svår att sudda bort.. Man har redan klart för sig att hon är ett sorgligt exemplar av problembarn, o det är nog svårt att ställa om till att se rent konkret på det. Vi har erbjudit att se till att man får hjälp av specialpedagoger, tipsat om föreläsningar osv men det har inte varit intressant för dem eftersom våra förslag inte har accepterats. Nåja, alla är vi olika. Hursomhelst så pallrade vi oss dit strax efter åtta, och eftersom jag hade trattat i mig tre koppar kaffe på jobbet så orkade jag vara aktiv o pigg. En stund i a f. Ungen fick i vanlig ordning höra litanior om att hon är smart, men inte utnyttjar sin kapacitet, att hon inte sköter läxorna, att hon har svårt att passa tiderna osv osv osv. Själv kände jag mig förpassad tillbaka två år i tiden. Samma saker har samma lärare sagt om hennes storebror en gång i tiden.. När vi hade lyssnat en bra stund så skulle vi skriva ihop vad ungen kan göra för att förbättra skolarbetet. Suck.. Ställ frågan till en unge som inte ens ser problemen längre än till hur den senaste stunden har varit, en unge i stort sett utan planering- och organisationsförmåga och med uruselt arbetsminne samt inställning att det är hon mot världen o gissa svaret? Just det.. Hon hade såklart inga svar.. Till slut kunde jag inte hålla mig. Läraren vet att vi har haft ungen under utredning. Han vet att jag hela tiden har misstänkt adhd och han vet att hon har två äldre syskon o känner dem väl bägge två eftersom han även haft dem i skolan. Ändå kopplar det liksom inte. Idag tror jag att jag fick förklaringen. Man tror helt enkelt inte på diagnosen adhd. Åtminstone är det uppfattningen jag fick. Nåja, man har ägnat två år av tjat och tjatet har inte resulterat i någonting, men å andra sidan slipper man ju ungen, för hon försvinner ju upp till högstadiet, så varför tänka om? Jag vet inte, men hela systemet gör mig tröstlös. När han sedan kläckte ur sig att ungen borde titta på sina kamrater som minsann lägger ner mycket mer energi så såg jag nästan rött. Jag försökte förklara att man under utredningen har sett brister i planering o organisation, att alla tester som ungen har gjort tyder på kapacitet att klara det mesta, men att även enkla saker tar ENORM energi och koncentration som sedan försvinner lätt. Att problem med att hejda sina impulser och reaktioner finns. Jag berättade om bristen på helhetssyn, hur ungen lyckats avbilda en komplicerad form (innehållande trianglar, rektanglar, cirklar, kvadrater o liknande geometriska figurer) efter att ha börjat med detaljerna o inte helheten. Jag såg själv figuren, tänkte direkt att det var en rektangel med en triangel som topp o sen en massa andra små geometriska figurer. Min unge såg bara en massa streck o inte helheten, men efter lååång tid och mycket möda lyckades hon ändå återskapa figuren nästan exakt som den var efter att bara ha sett bilden en liten stund o sen inte under själva uppgiften. Det intressanta var dock att hon ser detaljerna o inte helheten, vilket gör känslan av sammanhang svårare.. Jag berättade om diagnosen, svårigheterna och får till svar: "Jamen hur ska man då lära ut matte t ex, som bygger på repetitionsuppgifter?" Inte fan vet jag, jag är inte lärare och jag är inte specialutbildad på pedagogik i den här nivån, så hur ska jag kunna svara på det? Om jag satt där med alla svaren så skulle jag inte bara vara mamma, då skulle jag förmodligen vara professor! Jag berättade att en specialpedagog var inblandad i högstadiet, men bara som stöd vid problem, och att jag inte har svaren på alla frågorna. Då säger han att nästan alla barn passar in på diagnosens kriterier o har liknande problem.. Suck igen.. Jag har tre stora barn. Av dessa tre har alla sina egenheter o personligheter. En har lite större problem med planering o organisation, men ändå under hyfsad kontroll beroende på omgivningens förståelse.. En har excellent planerings- o organisationsförmåga, och den tredje har ingen alls. Alla har sina egenheter, men genom att blunda för svårigheterna löser man inga problem. Jag tycker inte att man ska använda sig av diagnoser som ursäkter, däremot så kanske det kan skapa en förståelse för att man har osynliga problem. Fortfarande är liknelsen med andra handikapp viktig. Vi kräver inte att rullstolsbundna ska ha samma gympa som dem som är fullt rörliga. Vi kräver inte att personer med dålig syn ska klara sig utan sina glasögon eller linser. Vi kräver heller inte att döva ska höra vad vi säger verbalt. Men man kräver att barn med svårigheter att planera o organisera ska kunna planera o organisera. Man lägger skulden på barnen istället för att söka lösningar, förmodligen för att man själv varken vill eller orkar slösa energi på sådant, det är ju så mycket enklare att avfärda ungarna som skitungar. Men jag höll mig lugn o förklarade med enkla ord hur jag menade o hetsade inte upp mig under samtalet. Men det brast en gång. O det var när han kläckte ur sig att även barn med sådana här påstådda handikapp måste ju sköta sina skoluppgifter o göra tråkiga saker, annars kan de ju inte sköta jobb o jobba måste man ju i framtiden. Vad ska man annars bli? "Ja, om man tittar statistiskt på barn o ungdomar med samma handikapp som min unge så är det ingen munter framtid de går till mötes. Många blir socialt utslagna eller missbrukare, eftersom de lever hela sina liv totalt missförstådda av omgivningen, men de som överlever det hamnar ofta som inspirerande personer i kreativa yrken!" sa jag. Kanske inte det mest pedagogiska o trevliga att säga, men då var jag arg! Och jag hade svårt att tygla mina impulser, så det bara liksom ramlade ur mig.

Att förstå problem som adhd kanske inte är så lätt om man inte har levt med dem. Jag förstår det. Läser man lätt diagnoskriterier så har alla en liten släng av både det ena o det andra. Men det är när funktionerna blir till ett handikapp som man har problem. Min unge är smart. Min unge är nog en av de mest "street smarta" ungarna som finns. Hon klarar sig i alla lägen! Hon är stark. Men just för att hon hela sitt liv har levt i en värld där hon har insett att hon inte alltid är som alla andra, där hon inte klarar de mest simpla saker som att trä pärlor på ett halsband, eller måla en teckning som stämmer överens med hennes jämnåriga kompisars, just därför har hon hittat en alldeles egen strategi som har följt henne sedan småbarnsåren. Hon hittar på en del, o säger det hon tror att man vill höra. Hon får ett utbrott av ilska, för att avleda uppmärksamheten på det hon inte kan. Hon ser till att få uppmärksamhet i många olika situationer, för då ser man inte alltid att hon kanske inte har vissa förmågor som hon borde ha. Hon skyllde alltid på ont i armen, benet, huvudet osv o framkallade t o m krokodiltårar varje gång vi skulle städa hennes rum. Att hon saknade förmåga att planera o organisera o därmed städa "riktigt" föll mig inte in. Hon lurade mig, hon lurade sin omgivning och därför upptäckte vi aldrig hur stora problemen egentligen var. Ändå har hon klarat sig lysande under de förutsättningarna! Hon har brister, men hon har också fantastiska fördelar och förmågor, så varför ska det vara så svårt för en stelbent skola med ännu mer stelbenta lärare att försöka förstå?

När vi kom hem från samtalet var jag uppstressad. La mig ändå i sängen o skulle sova en stund. Då kom äldsta hem från sin Ölandsutflykt. Givetvis ville hon berätta alla detaljer o händelser för mig, så det gjorde hon. Sen sov jag en kort stund, för att vakna igen. Därefter sov jag några timmar, sen kom man o minsting hem. Då steg jag upp. Så i natt blir en kämparnatt med att hålla sig vaken. Nåja, imorgon får jag sova. En stund. Sen ska jag baka tårta o städa inför kvällens skolavslutning. Å baka ytterligare en tårta för dagen efter. Å sen ska jag sova. Igen.

Näe, nu har jag inte tid att sitta här o såsa. Ska plocka undan lite, o sen packa väskan till jobbet o kanske vila en kort kort stund på soffan innan det bär iväg.

Ha det gott allesammans, ta hand om er o era nära o kära o kramar!

måndag, juni 08, 2009

Ungefär en vecka kvar till bebisar!


Egentligen borde jag sova nu, för jag ska jobba i natt. Jag låg kvar medan mannen hade morgonracet själv, fast jag gjorde en insats i form av att jaga upp trotsiga tonåringen o sonen ur sängarna. Tänk, bara fyra morgnar kvar innan jag slipper jaga dem ur sängarna. Sen kommer man att ha ett elände att få dem i säng i rimlig tid, samt upp i hyfsad tid, sonen skulle mer än gärna vända på dygnet om han fick välja.. Nåja, den här sommaren är jag väl hemma mer eftersom nattjobbet ger fler lediga dagar.

Sharin är rund om magen, men inte gigantisk. Jag tror maximalt fyra bebisar döljer sig därinne, förmodligen färre än så. Två är en bra siffra, tre också. ;o) O allra helst utan vitt.. ;o) Jag kanske låter osäker, men vi har aldrig sett smågrabbarna para henne, och hon var endast instängd med Ushki en natt, å andra sidan så vill jag vara helt säker. Vad är det som säger att ingen har råkat släppa ut henne till dem när de var separerade? Kunde hon ila in till Ushki en natt mitt i löp o lyckas bli dräktig så kan hon en del, lilla mamsellen.. Samtidigt så borde jag ha sett något i så fall, och jag är till 98 % säker på att det enbart är Ushki som kan vara tilltänkt fader. Och så hoppas jag på paddflickor.. Och kanske någon silverpojke. Utan vitt. Å två eller tre är alldeles lagom.. Men vi får se vad som döljer sig. Huvudsaken är att alla mår bra och att Sharin mår väl. Lilla raringen, hon står o trampar på min mage varje kväll när jag kryper till sängs. Kelgris!

Cobrans senaste trick är att busa med Sharin, för numera är hon rätt otymplig och irriterad, och det är ju såååå roligt för retsam Cobra att busa med henne just därför. Kattskrälle! Ett annat tacksamt objekt är Loppan, som ju blir ilsk som ett bi om hon inte får vara ifred! Är han riktigt våghalsig så kan han t o m ge sig på mamma Dompan, men si då åker han på däng med råge. Dompan är tuff, o nåde den lille kattspoling som tror att han kan busa med henne! Cobran o Coco är verkligen par i brott, de två tillsammans kan driva oss till vanvett ibland! Coco är med näbben i blöt ÖVERALLT, likaså herr Cobra. Bägge två vill ständigt vara i händelsernas centrum och lyckas ofta ställa till med diverse ofog. I går käkade Coco gröna ärtor. Allt ska nämligen provsmakas och kollas noga. Är det inte ätbart är det med största sannolikhet i a f lekbart, o det är Cocos principer om allt. Pussmunnen har återvänt och mannen tror att hon har skallat ihop med Cobran, han hade tydligen sett dem göra det ett antal ggr o kort därpå var pussmunnen tillbaka. Jag vet inte, men det är i a f en fläskläpp som heter duga, precis lagom till nästa utställning om ett par veckor. Innan dess har det inte varit någonting sen Dackekatten. Men det är ju ganska typiskt, eller hur? Bara att låta det vara o hoppas att det läker ihop snart. Minns inte hur det var sist, men jag har för mig att det tog ett par veckor. O med den leklusta som lilla damen innehar så lär hon säkert smälla upp pussmun med än de här gångerna, det kan jag nog tro..


Veckan fylls av tre olika skolavslutningar, och äldsta slutar nian. Helt otroligt! Tiden går verkligen fort. I fredags fyllde våra småkillar 1 år! Grattis i efterskott, killar! Den 2 juni fyllde Blomkullen 2 år, stort grattis i efterskott!! Å den 31 maj fyllde vår första kull 5 hela år!! GRATTIS I EFTERSKOTT! Jag har totalt glömt bort alla födelsedagar mitt i all deppighet o olust, förlåt!

Veckan startar med tre jobbnätter, och det känns ok, även om jag känner en viss tidspress att hinna med allt annat. Måleriarbetena har startat på vår gård, ska bli jättefint med nymålade hus. Men det är mycket plock innan... Mina tomatplantor ska flyttas, liksom allt som står på altanen. Sen ska de ha tillgång till lägenheten eftersom fönstren ska målas.. Det blir säkert lagom skoj med tio katter som ska hjälpa till... :oO En annan rolig grej är planerna för vårt område.. Mer finns att läsa på http://norrlidenstrand.blogg.se/ Tydligen ska man göra om till en sandstrand nere vid "vår" strand. Bara några hundra meter bort ligger också ett handikappsbad, samt en större badplats. Den större badplatsen planeras utrustas med en pir! Jisses... Känns kanske inte som att våra bostadsrätter kommer att sjunka i pris i o med detta, men man vet ju aldrig.. ;o) Vi har faktiskt ett rätt bra läge, det måste erkännas. Och med sandstrand runt hörnet så lär läget inte bli direkt sämre, eller hur? Nu har vi båtbryggan där kidsen badar, men en strand är ju inte helt fel.. Nåja, vi får se vad som blir verklighet av alla planer också, planer i den här staden tycks ofta stanna vid planer o inte så mycket mera, så jag tar allt med en nypa salt.. ;o)

Näe, nu måste jag ta tag i allt som ska göras.. Fick sms om att dotterns pass har kommit alleredan, inte illa! Vi fixade ju det i onsdags, och idag är det redan klart, bra jobbat, polisen! Så nu är allt förberett inför resan till Taizé. Hon åker på midsommardagen, och ska vara borta i nio dagar med sina kompisar o vänner från kyrkan.. Spännande!

Ha det gott allesammans o ta hand om er och era nära o kära! Kramar!