Ibland är jag en mycket tvär och bitter liten kvinna..

Cobran uttrycker precis hur jag kände mig i förra inlägget... Fast Cobran är på bilden sur för att han fått en tomteluva tryckt på huvudet.. Jag är tvär o bitter ibland, men när man fått ur sig det värsta så känns det bättre. Så funkar jag. Så ibland spyr jag galla, för att sedan må bra. Och jag måste med anledning av mitt förra inlägg också belysa de positiva sidorna av att ha varit ensamstående mamma med en frånvarande fader.. För det första så har jag alltid haft ENORM hjälp och stöd av min familj, morsa, styvfar, bröder, syster, släktingar och inte minst min högt älskade moster Ingegärd, som numera bor som ängel i himmelen. Alla har alltid funnits där, och hjälpt till såväl praktiskt som opraktiskt! :o) Mannen i mitt liv dök upp, och trots att man satt där ensam med tre ungar så uppstod kärlek och han har alltid ställt upp efter bästa förmåga för såväl mig som mina ungar. På bästa sätt! En pärla av pärlor, om man säger så, männens alldeles egen Rolls Royce! Katterna har funnits som sällskap och tröst och intresse och avlett mig från diverse trista tankar. Och en del vänner har varit oumbärliga. En del har försvunnit på vägen, men det har tillkommit nya och framför allt är jag glad att tillhöra La Familiga, som vi kallar oss. Ett gäng superhärliga kattmänniskor som jag verkligen tycker om och respekterar! Jag har också blivit stark. Lärt mig att jorden inte går under för småsaker. Lärt mig att bita ihop och gå vidare, eller som någon vis sa "Det är bara att bryta ihop o gå vidare!". Försökt leva efter mottot "Det är inte hur du har det utan hur du tar det". Inte alla dagar funkar det, och inte heller i alla situationer, men för mig har det varit en tröst att försöka tänka positivt. Så visst ska man försöka fokusera på det positiva i tillvaron. Och sist men inte minst har jag mina barn. Mina fyra ljuvliga ungar, som alla är olika, och givetvis har fått ta tuffa bitar i livet, men samtidigt fått massor av kärlek och jag har faktiskt gjort så gott jag kan. Inte alltid har det känts vara tillräckligt, men jag har inte försökt smita undan vare sig roliga eller negativa saker och jag är så tacksam över att ha fyra fantastiska ungar som alla ger så mycket bara genom att finnas till. Visst är det tufft ibland med trots, tonår, problem och annat, men jämt överlag så har jag fyra bra ungar som är vettiga, sunda och definitivt inte bortskämda. Det känns gott. Tyvärr ploppar min bitterhet upp ungefär en gång varannan månad när "Den ömme fadern" ska umgås med sina avkommor, men å andra sidan så går det över. Och jag skulle ALDRIG vilja byta med honom. Men han har själv valt att flytta långt från sina egna barn, skapa ett eget liv för sig själv och ge upp sitt föräldraskap för att bli en vuxen som finns där då o då (och helst via mail..).. Och det är inte mitt val.

Tomtekillarna får illustrera att julpyntet finns ÖVERALLT och att jag tycker att bilderna är fantastiskt roliga. Snacka om missnöje på hög nivå!

Mamsen mår efter omständigheterna bra och vi ska förhoppningsvis hälsa på en stund i helgen.

Nu ska jag snart åka o handla o lämpa av de två mellanungarna vid tåget. Sen blir det fredagsmys med katter, minsting (äldsta ska ha filmkväll med kompisar) och förhoppningsvis något gott att äta.



Ha en trevlig helg! Kramar!

Drönare, eller bara seg i kolan?!

Tja, det är frågan.. Idag sov jag på fm, alldeles för kort som ni kan läsa i inlägget nedan. Var uppe o pratade med kidsen som kom hem från skolan, alla hade haft ok dagar. Skönt. Imorgon har de tre yngsta studiedag, och är lediga, sen väntar en veckas höstlov. Trotsiga Tonåringen ska tillsammans med Sonen åka till sin pappa i Malmö, men den här gången kan inte Äldsta följa med. Hennes helgjobb har i veckan utökats till två extradagar i nästa vecka med storstäd av stuga som tillhör kyrkan samt köksrengöring. Bra, extra pengar gillas av Äldsta. Sen jobbar hon på söndag också, så den här gången blir det inget Malmö. I vanlig ordning så irriteras jag över planeringen, eller brist på denna. TT och Sonen fick själva ringa upp "Den ömme fadern" för att fråga om de ska komma imorgon eller ej o när de i så fall ska åka.. Svaret blev att de skulle nog åka vid 16-17-tiden.. Suck.. Som vanligt ingenting inbokat och jag slås återigen av att detta har man levt med i ett gäng år nu.. I närmare bestämt 11 år. Ingen planering från det andra hållet, ingen initiativförmåga och aldrig någonsin någon som frivilligt ställer upp. Självklart är det jag som ska stå för födelsedagsfirande, konfirmationer mm mm mm. För jag har väl ingen rätt till något eget liv, till skillnad från "Den ömme fadern" som sällan har tid med sina egna barn. Han har ju JOBB och han har ju INTRESSEN och han har ju inte TID. Tänk om det vore så lätt att bara låtsas att man inte har barn och slippa allt som är tungt och jobbigt? Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig, när jag valde att skaffa barn för 16 år sedan. Och han lovade att finnas där för barnet, annars hade jag faktiskt valt att gå min egen väg direkt. I efterhand ångrar jag nästan att jag inte gjorde det. Å andra sidan hade inte TT och Sonen funnits då, och det hade varit hemskt.

Men det är och förblir helt ok för en del pappor att bara strunta i det som kallas ansvar och föräldraskap. Jag vet att jag låter som en riktig bitterfitta. Men jag är nog det. Jag är så grymt besviken på att alltid vara den tråkiga för de tre äldsta. Alltid den som måste ordna, fixa, ställa upp och göra allt, och stå för all betalning. Helt ok, jag gör det för deras skull, för jag älskar dem och vill att de ska ha det bra. Trotsiga tonåringen har fortfarande inte fått sina utlovade kombinerade födelsedagspresenter och julklappar sedan två år tillbaka, hon längtar efter en ny mobil. Förmodligen får jag skrapa ihop slantarna till den, för den lyser med sin frånvaro. Liksom tv:n hon blev lovad. Och systemkameran. Som blev till en ny mobil, som hon ännu inte har fått. Frågan är om hon någonsin får den? Men jag blir faktiskt ganska trött. Ansvar för tre barn själv är inte enkelt, men nu börjar de ju bli stora ändå. Elva års ensamarbete med stöd av min familj och min käre nuvarande man, som varit underbara. Det hade varit roligt att NÅGON gång få lite planering, struktur och intresse från den andra föräldern. Än har det inte hänt, och jag har nog faktiskt slutat hoppas. "Den ömme fadern" är fortfarande ett stort barn, med fokus på sig och sitt och sånt som han tycker är roligt. Tyvärr. Och jag har faktiskt slitit hund i alla dessa år. Alla föräldramöten, alla evenemang, kalas, allt praktiskt runt allt som det innebär att ha tre ungar. Mannen har varit osannolikt bra, under de år han har funnits, och det måste vara NIO år nu!!! Han har funnits där för såväl mig som de tre äldsta. Alltid. Skjutsat till alla hocketräningar, ridningar, kompisar o allt. Betalat. Köpt stor bil så att vi alla får plats. Aldrig knotat över att han i ett huj gick från ensamstående man till trebarnsfamilj. Kan inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om jag dog. Gud sig förbarme! Jag tycker faktiskt att män som inte tar hand om sina egna barn borde betala dubbelt underhåll! Och så borde de skämmas! Men man kan ju alltid skylla ifrån sig och säga att mamman istället är dum i huvudet. Och sen kan man fortsätta att leva sitt liv, vitt skilt från sina egna ungar. Tänk alla spyor man har torkat när ungarna varit magsjuka. Bristen på sömn som fanns där i många många år, eftersom man aldrig sov mer än ett par timmar i stöten. Jobba heltid för att få allt att gå ihop. Samtidigt som man försökt att alltid finnas där för ungarna. När de var sjuka kunde de inte komma på besök till pappan, för han ville inte bli sjuk. När TT fick löss så skulle han skicka hem dem direkt, trots att jag satt på jobbet och skulle jobba helt dygn med sovande jour. Det avstyrde jag, men USCH, vilken dålig mamma jag var som skickade iväg ungen med LÖSS till "Den ömme fadern"! Tänk allt inkomstbortfall man haft för Vård av Barn. Han har aldrig tagit ut vård av barn-dagar... Å andra sidan är jag djupt tacksam för att jag har mina barn, och jag tror att de inser en gång i livet, vem som har lagt mest tid och intresse och kärlek på dem. Och jag hoppas att de förlåter att man ibland varit trött, sliten och ledsen, och kan förstå varför man har varit det. Jag hoppas det. Och så hoppas jag att "Den ömme fadern" aldrig någonsin mer skaffar fler barn, för barn behöver betydligt mer än att gå på MacDonalds och ha roligt. De behöver trygghet och någon att hålla i när åskan går. Och hur kan man hålla i någon när åskan går om den aldrig finns där, eller om den aldrig har tid?

Mannen sa till mig igår, när jag berättade att jag fortfarande känner mig hängig, att jag är märklig. Spelar liksom ingen roll hur dåligt jag mår, jag kan ändå bita ihop och göra en massa saker. Övning ger färdighet. Spelade ingen roll att man var magsjuk som en gris när de tre stora var små, för det fanns ju ingen annan där. De var ändå tvungna att få mat, oavsett hur jag mådde. Så det handlade om att bita ihop. Jag tycker inte synd om mig själv, det finns massor som har det betydligt värre ute i livet. Men jag blir förbannad ibland. Arg. Irriterad. Och bitter. För att det är ok att göra så här. Det finns liksom inget man kan göra för att förändra. Det vet jag, av bitter erfarenhet. Jag vet inte hur många samtal man har haft med "Den ömme fadern", men ansvarets innebörd finns inte i hans vokabulär. Han är ett fullblodsego. Och tyvärr finns det många såna män i livet. Synd bara att jag var idiot nog att tro att han var annorlunda en gång i tiden. Annars hade jag ALDRIG skaffat barn med honom. Aldrig. Jämför jag med mannen, som trots allt tar en massa ansvar o har massor av intresse för de tre äldsta så är det som natt o dag. Mannen är intresserad. Tar ansvar. Finns där. Och jag vet, att även om vi mot all förmodan skulle skiljas åt så skulle han ändå ta sitt ansvar och göra sitt bästa för sin unge. Utan tvekan. Det är helt enkelt skillnad på folk o folk.. Eller kanske man borde säga att det är skillnad mellan folk och fä... ;o)

Ikväll sov jag som en drönare. Somnade strax efter fem, hann inte ens träffa mannen när han kom hem från jobbet! Sov till tjugo över åtta och sen upp, tvätta sig o dricka en kopp kaffe innan vi åkte till jobbet. Nu bakar jag äppelkaka till de boende för fredagsmys, och snart ska jag städa. Men nu har jag öst ur mig bitterhet så att jag kan gå från datorn med uttömt sinne. För en stund..

Idag firar Wilma FN-dagen!

.. för imorgon har de studiedag i skolan. Själv är jag uppe alldeles för tidigt för att ha jobbat natt, men jag tänkte gå o lägga mig igen om en stund. Bakade en "Sverigekaka" (dvs sockerkaka med vaniljkräm emellan) till ungen som hon skulle ha med på FN-dagen, och jag hoppas de får fika i massor i dag! Jag brukar vara med o "fira" FN-dagen, det går många barn från olika kulturer på Wilmisens skola. Det är kul! Massor av kakor som man aldrig ens visste fanns! Bakade av mammor o kanske pappor från olika länder. Ibland även maträtter. För en gång skull kanske hon inte är hungrig när hon kommer hem då? Annars äter hon klockan 11.50 varje dag, men vid hemkomst klockan 13 så är hon VRÅLHUNGRIG.. Ändå äter hon på skolan, och ordentligt också, till skillnad från Trotsiga Tonåringen.. Trotsiga Tonåringen hatar all skolmat, och ibland tror jag hon hatar allt o alla också, utom sina kompisar. En klassiskt tonåring, men totalt konstig i den här familjen, eftersom Äldsta o Sonen aldrig visat de tendenserna. Än. Vem vet, det kanske kommer?


Ah, nu kom Wilmisen sladdis in! Tänk att hon snart fyller SJU år!! Cheezes.. Hon kastade sig in på toan, Mycket Kissnödig, och berättar samtidigt att Sverige-kakan var en av de kakor som blev Ätuppen först. Tillsammans med Aminas. Jag frågar lite försiktigt om den var god? Ehhh, hmmm, jag vet inte.. Ungen tänker. Jo nu vet jag, den var JÄTTEGOD! säger hon strålande! Och då känner jag hur mitt mammahjärta växer till att bli jättestort och att jag känner mig stolt att jag klockan 7.20 imorse stod här hemma o kokade vaniljkräm (kakan hade jag redan gjort på jobbet i natt) för att ungen åtminstone den här gången skulle ha en kaka med sig. Det är första gången för Wilma, tror jag, att hon har kaka med sig.. Äldsta krävde att ha allt som man skulle ha med sig till skola/fritids/dagis, sonen brydde sig inte och heller inte Trotsis. I skolan hade de fått kroppkakor (små), köttbullar o lite annat o massor av olika kakprover. :o)


Idag är annars en seg dag. Jag har haft en lugn natt, oförskämt lugn. Ett par larm från kissnödiga och nåt från en som ville bli omstoppad med täcket. Sånt är sött! "Kan du stoppa om mig lite" Så hjärtans gärna så! Har också läst "Vimmelmamman", en blogg. Känns som att jag fastnar på alla bloggar som ordet "cancer" finns på. Jag har snuddat vid denna blogg tidigare, men inte läst den. Lite slagit bort den med att en Vimmelmamma liksom inte har något som jag kan relatera till.. Jag, sunktrollet som förmodligen arresteras av modepolisen nästa gång jag går ut, och som inte är så förfärligt intresserad av hur jag eller andra ser ut.. Men å andra sidan ska man väl inte diskriminera de som faktiskt har som intresse att ta hand om sitt utseende osv..? Eller? Alla är vi människor, och alla har vi olika små egenheter.. Själv är jag ju kattfanatiker. Och bryr mig inte om mängderna av kattfluffig päls som klär mig varje gång jag går utanför dörren.. Å andra sidan är alla andra så duktiga på att plocka katthår från mig, så ok då.. ;o)

Cancer är läskigt, och samtidigt som jag vägrar tänka tanken fullt ut så undrar man i sitt stilla sinne när det är ens egen tur? Tänker inte känna efter, för då förvandlas mitt halsonda o hängiga till obotlig cancer med max en dag kvar att leva. Så lev idag. Och så sänder jag all styrka, kraft och värme till alla dessa drabbade och deras anhöriga. Må det bästa ske, och de sjuka bli friska. Och måtte man någon gång finna en bot för denna hemska, hemska sjukdom som slår helt utan urskiljning. (Urskiljning.. Heter det så?) Å så ska jag ringa mamsen. Men just nu står min lilla råtta här och gnatar "Jag är hungrig!".. Så länge räckte de FN-kakorna.. :o/ Hon kommer att sluta som Roseanne Barr, om någon nu minns henne?

Kramar, ta hand om er och lev så gott ni kan!

Ps Dagens bilder är från 2002... Tiden går jättefort!!! Tänk att ungarna är 16, 15, 13 och snart 7 år alleredan? Jag kan det INTE... Ds

Den lediga tiden flyyyyyyyyger iväg!

Och ikväll är det jobb igen.. :o/ Känner mig inte helt "fit for fight", men heller inte sjuk, bara hängig.. Förmodligen har jag fått slängen de haft på jobbet, det har varit slängar av både det ena o det andra. Och jag har faktiskt prickat in tre extranätter den här månaden, kanske som en liten bonus för att jag tog ledigt när vi skulle åkt till Skåne..? Nåja, de lediga dagarna bara flyger iväg, men nu har jag bara två nätters jobb, sen vila i två nätter o därefter två nätter till. Så idag måste jag röja lite.. Beirut har grott och det känns ärligt talat som att saker förökar sig utan min vetskap.. Mycket märkligt fenomen... Det är så mycket saker som är kringspridda, liksom överallt.. Mannen drömmer om ett hem med rena linjer... Dream on, säger jag.. ;o) Det är liksom bara att fetglömma när man bor många på liten yta och "jag flytt int".. ;o) Det finns mycket att göra, men jag har varken tid eller energi att utföra det.. Möjligen om jag vann en hiskelig summa pengar på nåt spel, då skulle jag anlita diverse folk att göra saker här i hemmet. Men samtidigt lider vi inte.. Det ÄR rörigt här, men vi har i a f en liten oas på framsidan numera med pumpor, silverfluff och lyktor! Det ni!! Och jag har väl aldrig någonsin, handen på hjärtat, varit någon höjdare på att hålla kliniskt rent omkring mig, jag är en rätt virrig person.. ;o)

Mannen upplyste mig om att jag faktiskt glömt en katt igår när jag beskrev vilka som var "lagom" och vilka som var hussekatter. Det stämmer inte. Jag glömmer inget! *asgarv* Nämen ärligt talat så kan jag inte etikettera Ushki! Han är en raring som gärna sover i min säng om nätterna, men det senaste halvåret har han varit ett vandrande hormon, eller säger man En vandrande hormon? Som liten var han ett energiknippe, jag glömmer aldrig hans upptåg med att gömma sig längst in i kattlådan för att sen skrämma livet ur den stackars nödiga katt som skulle uppsöka den! Jätteroligt! ;o) Sen förändrades han, blev blyg och tillbakadragen, bad nästan om ursäkt för sin existens och utnyttjade sina röstresurser till att ständigt gå omkring o gnälla. Därifrån kom beteendet att bli konstant sugen på parning, parning som han knappt visste hur man skulle bära sig åt för att göra rätt.. Stackars kille! Jag är därför glad att jag och hans co-owner Marie har bestämt oss för att kastrera honom när han kommit tillbaka från sina kärlekssemerstrar.. Förhoppningsvis hittar han då tillbaka till sitt "rätta jag" och kan bli den goe kille som han är innerst inne.

Mamsen är fortfarande hemma, och mår hyfsat. Hon är så klart mycket märkt av sin sjukdom, men har fortfarande samma gnista och glädje som vi är vana vid! Det är bra! Hon behöver hjälp med det mesta, så förhoppningsvis får min fostersyster bli personlig assistent till henne. Det vore kanonbra! Eftersom jag är lite krasslig just nu kan vi inte åka o besöka henne för tillfället, men så snart jag känner mig kry igen så åker vi ner till landet på visit.

Nej, nu måste jag verkligen ta tag i mitt liv! Mitt städ-liv. Fast helt lat är jag inte, diskmaskinen går för fullt liksom tvättmaskin o torktumlare. Lite planering inför kvällens mat, samt baka "Sverigekaka" till Wilma (de firar FN-dagen imorgon och alla barn som vill får ta med sig kakor vars recept kommer från hemländerna, och det är väl enda dagen numera då barnen får ha nåt sött med sig till skolan, så dagen är mycket uppskattad!), stryktvätt och avplockning av bottenvåning, bäddning, stryktvätt och städning av toaletter återstår. Å så katternas matskålar o toalådor såklart.

Ha det gott o ta hand om er! Kramelikramar!

Tjyvtjock start på tisdagen..

Han var gul, han var ful och han var dum i huvet" för att citera Onkel Kånkel... Å det är väl på den nivån herr Cobra Starship befinner sig i nuläget! Maken till knasboll går väl inte att finna, eller? Fast så ful är han inte egentligen, men på ovanstående bild är han både gul o ful.. ;o) Cobran är vår ständigt lika rastlöse kille, även om även han har sina lugna stunder. Förmodligen en katt med en bokstavskombination i grunden, för maken till energi har jag sällan sett hos en katt. Min typ av katt är nog de lite "lagom" eller tröga, som Cutie, Bruce, Blossa, Loppan, Dompan (numera, men inte som ung!) och Candy.. Men Cobran, Coco Bängan och Sharin.. Det är hussekatter som kan driva mig till vansinne ibland! Det smäller o dånar och allt rasar.. O vem står en bit i från med en fåntratts ögon? Jo, oftast Cobra Starship! Ingen bra kompis när man är hängig, men han är faktiskt riktigt go ändå!

Förmiddagen var nog febrig, jag var helt borta fram till klockan 12. Då hasade jag mig upp ur sängen, för jag hade lovat Trotsisen att vi skulle köpa nya koftor till henne, så att hon slipper sno syrrans.. Suck.. The neverending story about sisters stealing from eachother... Surplade i mig kaffe, men det smakade mest snor, och insåg att mina smaklökar nog är helt urkopplade för tillfället.. Orkade göra nada hemma, men försökte piffa upp mig lite genom att tvätta mig, borsta tänderna, kamma håret, o tro det eller ej, men lite mascara slank på mig också.. ;o) Åkte buss med Wilmisen o Trotsan in till stan vid 14.40, fixade ärenden, och hittade dessutom en fin present till Marie Bazooka "bara för att".. ;o) Bild på den någon annan dag, annars tjyvläser hon säkert här och ser vad det är innan hon får det..

In en snabbis på Maxi för att shoppa det allra mest nödvändiga eftersom både mjölk o smörgåsmargarin var på upphällningen eller slut.. Köpte också turkisk peppar, för jag har lovat Äldsta att baka den här till helgen.. Susade förbi Plantagen o köpte pumpa plus annat för framsidan, som sett helt bedrövlig ut med bara cyklar o skräp ett tag nu.. Så det bidde pumpor o lite ljung o nåt silverfluff.. Ser aningens bättre ut, även om mossan o snuskiga plattorna stör.. Jag får nog högtryckstvätta dem till våren tror jag..

Väl hemma stekte mannen hamburgare till Son och Trotsis plus Wilmis, och jag impregnerade Trotsisens grisfula "Ugs", superfula skor som hon blev helt salig över.. Uuuuurkkk! Nåja, HON tycker de är fina, och det är huvudsaken!! Och hon är fin vad hon än har på sig.


Dompan aka Pooppis aka Pooppan eller om man nu ska skriva Domino, som är hennes rätta namn, söker gärna plats i händelsernas centrum där hon "häller ut sig".. Köksbordet är Beiruts hjärta, ständigt belamrat med saker.. Och katt.. Är det inte Dompis så är det Sharin.. Nåja, jag har tid på mig att städa imorgon.. Jag har varit så seg idag och även om jag har haft ont i kropp, huvud och hals så känns det inte som att det har brytit ut nåt riktigt än.. Antingen kommer det, eller så är det en sån här seg sak som gör att man mår piss ett tag för att sedan bli piggare o därefter få tillbaka en rejäl omgång.. Vi får se.. Just nu känner jag mig hyfsad i a f, även om sängen kallar snart..

Min kompis Blossa, världens underbaraste katta! Hon älskar att gosa, kela och är alltid med oss. En äkta älskling, tack för att du finns, Blossa!

Ha det bra o ta hand om er. Kramar!

Krasslig..

Idag kom fina bilder på allra raraste Gnistra Gyllenstrå, som bor i Stockholmsområdet! Söta tjejen, hon har utvecklats jättefint tycker jag det ser ut som! Tusen tack, Kenny & Jane för bilderna!

Själv har jag fått ont i halsen, varit helt däckad idag.. Ont i huvud o mage och alldeles orkeslös. Inget bra, sånt har jag verkligen inte tid med.. ;o) Hoppas må bättre o vara piggare imorgon.

Murkla Mys är hemma från djursjukhuset och mår bra igen, tack o lov!

Ha det gott o simma lugnt!

Helgmys hos familjen Vildhjärta!

Sonen är en lite märklig individ. Det finns en sak som engagerar och får honom att bli helt fokuserad, och det är att spela World of Warcraft! Allra helst tillsammans med kompisarna. I fredags kom en av hans kompisar hem hit med datorn i släptåg, och sen dess har vi knappt sett dem, de har dock blivit uttvingade på en promenad i går, för att gå ut till köket o hämta mat samt gå på toa räcker inte som rörelseträning tycker jag... Sonens rum blir lite varmt när de sitter där, och då oroas de för att datorerna ska "lagga", dvs bli sega.. Därför har hans fönster stått på vid gavel. O när fönstrena är öppna blir det lite kallt.. Så vad göra? Jo, man tar på sig sina pälsmössor, sen är det ok.. Jag skrattade så att jag nästan svimmade när jag gick in o kollade till att de levde, och fick se dessa två stollar sitta där med varsin pälsmössa på huvudena!! Knäppisar! Har också fått lära mig att om man vill skojja med någon så kan man "rick-rolla" dem.. Då skickar man en länk som öppnas med Rick Astley som sjunger "Never gone give you up".. Hmmm... Ibland får man skäppan full av onödigt vetande.. Trotsiga tonåringen försökte få mig att hänga med genom att länka till de mest lästa bloggarna just nu. Jag fattade ingenting.. Inget skoj direkt, men jag är ju heller inte tonåring, så jag antar att det är därför jag inte ser vitsen med dessa bloggar.. ;o) På min tonårstid läste man Veckorevyn och Okey, då var man uppdaterad med det senaste.. ;o)))



I helgen har jag jobbat fredagsnatten och lördagen var mannen o Wilma på äventyrsbadet, därefter åkte vi ner till mamsen o hennes man på fika. Jättemysigt! Mamsen var pigg o glad, liksom hennes man, och de har ordnat det jättefint för henne! Wilmisen blev väldigt trött och somnade i soffan med Cutie i famnen.. Och sedan fick vi bära upp henne i sängen, där Coco Bängan tog över som värmare.


Ushki har åkt på kärlekssemester, så nu håller vi tummarna att "lillmoroten" slinker in... :P


Bruce Viggesson och Cutie är de coola killarna! Till skillnad från huligangänget, som består av CocoBängan, Cobran och Sharin. Har någon av de tre tråkigt så ligger Loppan o Dompan i farozonen för bus. De är nämligen mest tacksamma att reta, för de blir GRYMT förbannade på huliganerna..

Loppan vill helst ha space, andra katter göre sig icke besvär!

Sharin gillar att slagga i korgar av alla de slag!

Och goaste Blossan ligger gärna hos någon eller var det finns plats! Hon har som vanligt väckt mig genom att tvätta mina näsborrar, därefter påbörjade hon öronrengöring av alla de andra katterna som låg i vår säng o gosade imorse, dvs Cutie, Cobran, Dompan, Coco och Sharin. Tänk så mysigt med alla dessa pälsklingar hos sig! Det är mysigt med helggos!

Lilla Murklan har piggnat till och är kvar för observation på Djursjukhuset, men får förhoppningsvis komma hem till sin familj på måndag! Troligtvis har hon fått samma halsinfektion som kattkompisarna har haft, men nu har hon blivit matglad och aktiv igen efter lite antibiotika och uppvätskning. Håller tummarna fortsatt!

Ha det gott o ta hand om er!