Höstens fruktade utvecklingssamtal är äntligen avklarat!

Sonen har haft utvecklingssamtal idag. Ständig källa till oro, både hos honom och mig, vi vet vad som kommer att ältas, men i vanlig ordning kan vi inte göra så mycket åt det. En del skolvärldar är helt enkelt inte anpassade för oss, så är det bara... Sonen är klipsk och intelligent. Men han har klara problem med automatiseringsförmågor, koncentration, fokus, struktur och att sköta läxorna. Koncentrationen och brist på automatiseringsförmåga gör att sonen inte skriver tillräckligt mycket i något ämne.. Tider har han också JÄTTESVÅRT att passa och återigen har han ungefär en miljon rester i sina hatämnen (läs "hos sin hatlärare")... Glömmer han inte böckerna så slarvar han bort frågelapparna, minnet är som en teflonpanna, allt halkar bort utom det han lär sig när det diskuteras och resoneras.. Han passar helt enkelt inte in. Genomgående fantastiskt betyg på närvaro, han har INGEN ogiltig frånvaro, dvs han skolkar inte trots minst en eller två utskällningar av lärare i veckan.. Han får också genomgående och hos alla lärare jättefint betyg för att han är artig, trevlig, tillmötesgående och sympatisk som person. DET gör MIG stolt! I alla praktiska ämnen som gymnastik, musik och hemkunskap har han bra betyg.

Just nu känns det som att vi fortsätter härda ut. Utskällningarna av sonen mitt framför hela klassen har tack o lov försvunnit, de förekom annars ungefär en gång i veckan när alla hans klasskamrater frågades ut om hur jobbigt de tyckte att det var att han var den han är.. Under 2 års tid. Inte skoj som mamma att höra om dem, men sonen är en synnerligen snäll och godmodig själ. Han bär det inom sig och förlåter. Försöker skärpa sig, trots att hans förmågor inte räcker till. Jag tror att vi är helt eniga om att han uppfyller samtliga kriterier för en bokstavskombination, men han vill inte gå igenom en utredning. Det är helt ok, för det hjälper knappast i skolan ändå, vilket vi vet av bitter erfarenhet från hans syskons håll.. I nästa vecka ska jag följa med o diskutera hans hatämnen med den läraren. Konstigt nog så var de ämnena några som han hade lättast för fram tills han fick denna läraren. Han hade BRA betyg i dem, nu har han icke godkänt. Varje lektion kommer skriftliga läxförhör när ett tomt A4blad läggs framför varje elev med ordern att nu ska de skriva allt de läst på om "ämnet". Tjena mittbena, det är som att slita av en synskadad person glasögonen, slita ifrån en rullstolsbunden sitt fordon o ändå begära att de ska klara sig bra. Eller som att trycka in i huvudet på en tonåring i känslig ålder att de är totalt intelligensbefriade... För det känns lite som att det är så hela sonens högstadietid har varit hittills. Ingen förståelse, ingen tolerans och bara skit. Men vi är starka, som tur är, och sonen vet att vi tycker att han är bra. Han har allt stöd han kan få hemifrån! Tack o lov för det, men jag är ändå djupt imponerad av att han inte ger vissa lärare en rak höger. Det hade jag gjort, med tanke på allt han har fått utstå!! ;o) Synd att inte en del lärare har betygssättning från eleverna, för om jag skulle betygssätta hans lärare så är det nog många som skulle klassas som mobbare och opedagogiska.. ;o)

Ikväll har vi julfest på mitt jobb, så Wilma har dammat av sin tomteklänning och jag ska duscha, sen bär det iväg.

Ha det gott allesammans o ta hand om er! Kramar!

FANTASTISKA nyheter!

Det var en gång en familj som skulle ta en kull på sin katthona. Till pappa valde de en stor o snäll lejonkung, och så kom de små barna. Familjen hade bestämt att en liten flicka skulle stanna. I kullen kom det två vackra flickor, och två vackra pojkar. Den ena vackre pojken var blåmönstrad, och hela familjen var enig! SJÄLVKLART skulle den lille blå stanna! Han var en alldeles underbar liten unge! En dag blev familjen sjuk, och alla utom mamman var sängliggande o behövde tas omhand. De små kattungarna fick mindre tid, och då visade det sig att den lilla blå pojken också blev magsjuk. Ingenting ville stanna kvar i honom och han gick ner massor i vikt och var snart bara en liten tunn skelettkatt. Han fick åka till veterinären, som berättade att den lille blå hade en obotlig sjukdom som skulle göra att han inom kort dog. Familjen grät. Och grät.. Men kämpade vidare med sin lille dödssjuke kattpojke. Efter många dagars kämpande och många dyra turer till veterinären så kom så en dag att den lille kattpojken orkade sitta upp! Och han lekte! Och han bajsade små korvar istället för illaluktande vätska.. Den lille kattpojken blev mot alla odds frisk!!

Kattpojken växte och fick åka på mååååånga utställningar med goda resultat. Han var kanske inte den största vinnaren i andras ögon, och inte helt perfekt, men i familjens ögon var han alltid den bäste! Och han tog livet med ro, visade alltid sin vänliga och fina sida, tog det lugnt i alla lägen. Ibland brukade han som fertil hane sitta o titta på sina konkurrenter på bänken brevid matte. Den blå pojken hade inte så mycket spring i benen, så han satt gärna kvar o funderade o filosoferade. Han var den bäste vän man kunde tänka sig!



Den blå kattpojke blev till slut en kattman, och fick träffa en vacker tjej! Tillsammans med henne fick han 6 barn och en av hans döttrar fick flytta hem till pappa! Lycka! Sen blev han kastrerad och om möjligt ännu coolare.



Så en dag hände det som inte får hända. Familjen upptäckte en stor varböld på ena tån på honom! Han fick åka till veterinären, som misstänkte att han fått en cancertumör... Tån opererades bort och så blev det väntan på provsvaret.. I värsta fall hade det kanske redan spridit sig??! Familjen grät o grät o var alldeles förstörda. Katten själv tog det med ro, och tröstade som vanligt sin familj med nosbuffar och kel. Så en dag fick familjen besked, och det visade sig att kattpojken hade en godartad tumör, ingen cancer, ingen spridning, bara en tå mindre. Nu grät familjen igen, men av lycka!! Och nu hoppas de innerligen att den vackraste och snällaste o goaste katten som finns verkligen får leva lycklig i minst hundra år till! Hans namn är Bruce Viggesson och vi älskar honom såååå mycket!

Jesus, Maria o Josef.. O Birka..!

foto Tina Ackelid, tusen tack!!

Ja, det blir sällan som man har tänkt sig, det vill jag verkligen lova! O tur är väl det ibland.. ;o) Vi åkte upp till Mats o Kattis i Drakborgen i fredags, och jag hade lätt ångest.. Cutie har tappat sin päls, börjar bli hanig o mager över höfterna och är väl kanske inte riktigt i kondition. Brorsan Cobran börjar däremot ta sig bra nu, och jag önskade att jag istället hade haft med honom. Men nu var det Cutie som behövde sin träning, o eftersom han dessutom låg ett cert efter Cobran så hoppades jag att vi kanske skulle vara ensamma o kanske få nåt litet cert.. Det var förhoppningen. Men jag TYCKER att Cutie är bra tekniskt, han har fina fördelar ändå, så jag är ändå stolt över honom i alla lägen. Det kändes dock aningens surt att "ta fel katt" med sig, men så blir det ibland. Och gosse, är jag glad att jag gjorde det eller?! :oD

På lördagen hade han två konkurrenter, bägge såg fina ut, den ena imponerade mest med en finfin storlek och bra päls, även om han också var kort i kragen för dagen. Nåja, vi fick en strålande bedömning på Cutie och han vann klassen o certet. Sen var dagen slut hos den domaren, hon föredrog en annan hane och honan tog bäst i varianten. Dagen var trevlig och vi fick kärt besök av allra goaste Häxan, vilket var superkul!! På kvällen somnade vi tidigt, för att på söndagen kliva upp tidigt o åka till utställningen igen. Då hade Cutie en konkurrent, samma som han vunnit över dagen innan. Han vann sitt cert. Sen vann han BIV! Och ett tag senare blev han även NOMINERAD!! Jisses amalia, jag höll på att dö, och tårarna flödade!! Domaren ÄLSKADE Cuties profillinje och översåg med att han var tunnpälsig och sa att han är så pass mycket yngre än konkurrenterna så att det var ok. I panelen senare hoppades jag att få en röst, men först kom spridda skurar på de pälsade och vackra pojkar som konkurrerade med honom, o en fick t o m tre. Men den som vann fick fyra, och DET VAR CUTIE!!!!!!!!!!!!!!!!!! CUTIE BIS!!! Oh my God, liksom! DET hade jag ALDRIG trott!!! Jätteglad för alla gratulationer, tusen tack, och jätteglad för att min finaste bebis fick så fina omdömen av alla! Jätteroligt, jag finner knappt ord! T o m mannen fick en liten tår i ögat av händelsen, det ni! Det var STORT!

Nu måste jag ta hand om min farm på FB.. Ha det gott allesammans och tusen miljoners tack för alla grattis till vår pojk, det var superkul att det gick så bra för honom!

Kramar!