Torsdagssnurr..

Det finns bara en Bruce Viggesson. Bruce the Boss! Han är världens raraste kattkille även om hans intelligens lyser med sin frånvaro.. Fast samtidigt har vi så gott om intelligenta katter här hemma ändå, så jag uppskattar Brucens långsamma tankeverksamhet. Men kanske är han inte långsam i tankarna, kanske är det bara att han är ohyggligt smart och fattar vitsen med livet, att chilla lugnt och njuta.. Jag ska försöka att ha Bruce i åtanke framöver när livet stressar på i full rulle och jag känner mig överhopad av saker att göra. Hela Brucens uppenbarelse säger "Ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa, allting ordnar sig!".

Jag hade lite liporgier igår också, och mycket funderande, men det gick bra, och var en bra dag. Enda var att jag inte fick tag på mamma när jag ringde. Då utbröt nästan hysterin. Jag visste att hon skulle vara iväg på behandling under dagen, och tänkte därför ringa på kvällen, men ingen svarade. Jag ringde mobilen, inget svar. Till slut var jag nästan hysterisk. När jag sen ringde vid kvart i nio på kvällen så svarade mamsen, tack gode gud! De hade varit ute o letat efter Nasse, som troligtvis hade smitit ut ngn gång under dagen. Sabla kattskrälle! Hoppas han kommer tillbaka, han är ju deras lille älskling!! Själv andades jag ut, lipade en skvätt när jag lagt på, och sedan var jag djupt tacksam att mamma lät som vanligt. Hennes hjärta mådde bra och var redo för cellgifter. Så nu hoppas jag att behandlingen tar o fördröjer hela skeendet. Jag hoppas innerligt.

Wilmisen lekte med kompisar både inne o ute hela eftermiddagen. Linn kom hem med en bunt kompisar som skulle baka kladdkaka och kolla film. Sacke kom hem o vi pratade lite om dagen. Matlagningsbestyren började, jag gjorde fläskstek med potatis o sås och broccoligratäng till veggon Linn. Sen kom älsklings-Marie på Fairyhearts förbi. Tillsammans lipade vi en stund. En jobbarkompis till Marie hade dött i fredags, knall fall. Usch! Lämnar efter sig man o barn och vi lipade över livets orättvisor och av sorg för allt man måste genomlida.. Sen tog vi oss i kragarna o pratade lite katt. Ushkis barn hos Fairyhearts ser verkligen bedårande ut! Den här veckan hoppar jag över besök, men nästa vecka hoppas jag kunna komma dit o klämma o känna på de små korvarna! Tack Marie, för att du finns! Och var rädd om dig!

Mannen kom hem med Maja och familjen åt tillsammans. Sedan gav vi oss ut på en kvällspromenad, men bara Linn o Wilma orkade följa med av barnen. Sedan var det fortsatt pluggande för Linn, franskaprov idag.. Wilma fick hoppa i badet o mannen åkte för att spela innebandy. Själv kollade jag på "Rent hus". Jag är fascinerad av programmet, samtidigt dömer jag inte de som har de så snuskigt hos sig. Jag tror att de hamnar i ngn slags anpassad situation och inte orkar ta tag i allt, ofta beroende på bakomliggande orsaker. Jag vet själv hur det är med vårt sabla förråd, jag börjar o sen ger man nästan upp, för det är så mycket liksom... Mycket att sortera o rensa osv. Men jag ska försöka ta tag i det. O det är fasicken svårt att slänga saker när man är en hamster.. Och en hamster, det är jag..

Somnade sent, jag har av ngn anledning svårt att just somna tidigt, eller att gå o lägga mig. Det är precis som att jag vill bromsa varje dag, se till att tiden inte går. Jag vill liksom inte ha framtiden, bara nuet. Men när jag väl somnat så sover jag ju, och det är bra. Idag har jag dessutom turen att Wilma ska följa med sin kompis hem, och inte hämtas förrän klockan fem. Hela långa dagen i lugn o ro, samtidigt som jag vet att Wilma har det kul. Det är bra.

Vädret är fortsatt strålande i Kalmar, jag är helt förbluffad över att jag kan njuta av våren!! När jag tänker efter så är det nog inte våren i sig som gör mig deppig. Varje gång något dödsfall i familjen har skett så har det varit på våren. Min moster dog på våren. Min mormor dog på våren. Och våren har nog blivit aningens förknippad med sorg för mig, helt omedvetet. Jag ska försöka att fortsätta tänka positiva tankar om våren, för jag vill inte bli deprimerad.

Katterna är som troll! Ushki, Cobran o Cutie älskar fortsatt Coco, och den lilla raringen är tuff som få, men får aldrig ro. Överallt dessa snuskiga killar som vill bita henne i nacken. Dumkillar! Ingen av dem strilar än, peppar peppar, och jag håller tummarna att de fortsätter så. De är också sams, killarna, inget bråk och inget liv alls. Det är bara surtanten Loppan och käftiga Sharin Foo som ser till att det ibland väses o fräses ordentligt i kattflocken. Och oftast då med varandra. Coco har börjat sova i sängen hos husse. Det tycker hon är mysigt. Och när jag i förmiddags tog en powernap så lade hon sig på Ushkis plats, på mina smalben. Sötiskissen! "Avundssjukan" aka Dompan, låg såklart på mitt bröst o buffade på boken för att jag skulle kela just henne istället för att ägna mig åt boken.. Knaskatt.

Nu ska jag ta det fortsatt lugnt innan alla ungar kommer hem, sen ska vi ut på upptäcksfärd i förrådet o se om vi hittar våra vårjackor. Det kan bli spännande att se.. :o)

Ha det gott allesammans o ta hand om er och er omgivning. Kramar!

Vårväder i Kalmar!

Idag är det vårväder i Kalmar. Jag tycker faktiskt det är riktigt skönt! När jag skulle hämta Wilmisen på skolan tog jag således hennes cykel på min (det gick bra, fast jag fick såklart gå o inte cykla) o travade till skolan. Wilma har tjatat om att få cykla hem från skolan, det är viktigt när man går i förskolan! Och Wilma är nu jätteduktig på att cykla. Sin fina cykel har hon såklart fått av mormor. Alla mina barn har fått sina första och andra cyklar av mormor. Först en cykel med stödhjul och senare en ny "stor" cykel när de vuxit ur den gamla. Det har varit jätteroliga utflykter med mormor att handla cyklar och det har varit fina, rejäla cyklar. Vi har sparat Majas cykel till Wilma, för Wilma kommer inte att få någon andra cykel av mormor, men det dröjer några år innan hon kan cykla på sin andra cykel, än så länge är det alldeles tillräckligt med hennes lilla cykel. Och hon är så lycklig över att kunna cykla alldeles själv utan stödhjul, o dessutom är hon superduktig på att kunna styra o bromsa. Så Wilma cyklade hem från skolan i lagom fart och hela vägen utan ett enda avbrott, och när hon kom hem var hon så lycklig över det!

Jag är fortfarande lipig, tjuter ofta, men samtidigt kan jag prata lite mer nu utan att brista ut i stortjut. Nu lipar jag mest när jag får en tanke genom huvudet som gör ont, och det är inte så ofta. Jag är fortsatt deppig, men det finns ett ljus där bakom alla moln. Jag tar hand om mig själv och de mina och försöker bara att hitta motivation o ork, och det går hyfsat bra. Jag vill ännu inte ta mer än en dag i taget, det gör ont att planera framåt, eftersom jag inte vet hur något ska bli. En stor tröst är alla fina vänner jag har. Helt fantastiska människor! Jag har pratat med vännen Linda, som är läkare och lovade att svara på alla mina eventuella frågor. Tänk att orka jobba som läkare mitt i allt elände, det är beundransvärt! Linda är jätterar, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har mailat med flera vänner, jag har pratat med andra vänner i telefon. Det är skönt att veta att så många bryr sig om hur man mår, tack! Igår kunde jag prata lääääänge med Kattis utan att bryta ihop en enda gång, tack vännen!. Ett par gånger fick jag gråt i ögonen, men jag stortjöt inte! Så det går sakta framåt! Min jobbarkompis från förra jobbet, Emma, kom förbi igår kväll med en bukett tulpaner. Hon är jättego, världens bästa kompis! Vi pratade också en stund om allt. Jag tror faktiskt att den senaste tidens händelser har utlöst något av en livskris. Jag funderar på livet, universum o alltihopa o undrar hur allt kan hänga ihop. Livet är så grymt, men samtidigt så vackert. Och även om jag försöker ta vara på tiden och mina nära o kära så funkar det ju inte som så att man alltid går omkring o är tacksam o lycklig. Däremot är det ett tillstånd man bör sträva mot. Men även vardagliga saker är viktiga. Enkla saker som får en att må bra. Det kan vara materiella saker och det kan vara andra saker. Jag tror att var o en har en egen uppgift att se till att man själv mår bra. Alla är vi olika och har olika premisser på lycka. Även om en del saker kan tyckas banala så behöver de inte vara det. Jag blir t ex glad när jag ser att Kalmar sjukhus är vackert smyckat med fina konstverk. Det är vackert och ger mig glädje. Ingen glädje är att förringa, och man kan inte alltid bara vara allvarsam. Man måste skratta och ha det "vanliga" kvar, även om man funderar över livets gåtor. Mamma är fortsatt urstark, men när vi pratades vid igår kväll så berättade hon att hon hade känt på sig att det skulle bli nåt redan i höstas. Redan då bearbetade hon nog det värsta. Det är en tuff tid framöver som väntar oss alla, men vi är glada för dagen, att mamma är pigg och ser fram emot att umgås till helgen.

En blogg som berör och får en att undra hur mycket människor egentligen orkar är Sabinas blogg. En blogg som är helt otrolig att läsa, och samtidigt så fruktansvärd. Det är som jag brukar säga, livet är inte rättvist och alla har sina ok att bära. Samtidigt är det bra att se hur andra har det, mitt i allt elände, och att gråta. Jag blir tårögd av all kärlek och allt fint i bloggen, arg över orättvisorna att människor ska behöva drabbas av sjukdomar, irriterad över att vårt samhälle fokuserar mer på materiella ting o pengar istället för det som borde fokuseras på. Kärlek, omtanke, gemenskap, snällhet och att inse att vi alla är lika mycket värda. Vila i frid, Sabina, och hoppas att din blogg lever kvar som en påminnelse om att livet ibland blir kortare än vi tror o hoppas.



Nu ska jag ner o laga färdigt kvällsmaten. Sen ska jag ut på en lång promenad med mina ungar o man och därefter blir det en stillsam tv-kväll. Ikväll ska jag kolla på "Rent hus" för att få städtips. Jag sover förvånansvärt bra när jag väl somnar, tänk vilken gåva jag har! Att bara kunna sova i lugn o ro utan oro trots att själen har så många funderingar. Det är verkligen en gåva.

Ha det gott allesammans o ta hand om varandra. Livet är trots allt elände helt fantastiskt, och solen skiner idag o det är så varmt här att jag t o m kan gå ut på baksidan i bara en långärmad tröja!
Kramar i massor till er alla!

Är det verkligen tisdag idag?

Dagarna går och jag börjar komma över värsta deppigheten. Det är fortfarande tunga tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum, men jag försöker att tänka som mamma säger, att vi ska ta en dag i taget. Det är lättast så, och varför försöka sia in i framtiden? Det är ju här o nu vi är, ingen vet vad som finns i framtiden.. Men samtidigt är det så oerhört svårt att tänka enbart i nuet, mycket man lever genom är ju saker som ska hända i framtiden. Jag har egentligen ingen lust att planera framåt, men det måste man ju ändå, så funkar ju livet. En bit här, en bit då och en bit av vad som komma skall är nog det yppersta när man tänker på livet. Balansen är viktig tror jag. Halva kakan på nuet o sen kan man ju dela upp de andra två i de mindre bitarna, så kanske balansen finns. Själv är jag ju så funtad som individ att jag gärna skjuter upp saker. Det ska jag försöka att undvika fortsättningsvis. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet, likväl som det kan vara positivt så kan det vara negativt. Man kan såklart inte leva som om var dag vore den sista, men man kan försöka ta vara på det lilla i livet, det där som får en att må bra utan att kosta en massa pengar och som ändå gör att man mår gott. De små sakerna liksom, som man nästan aldrig tänker på i sitt vardagliga liv. Tänka på saker som att även om solen inte lyser idag så finns den där, bakom molnen.

Jag har varit så oerhört ledsen de senaste dagarna att jag mest ser ut som en svullen hamster i nyllet. Inget vidare, men å andra sidan så brukar ju utsidan visa en del hur man mår. Jag tror att alla människor behöver få ur sig sorg, glädje osv för att orka leva vidare. Man får skratta o skrika av glädje över lyckosamma saker, man får också gråta. Det är ju känslorna som vill ut. Likaså får man vara deppig och ledsen när man är det. O jag gråter. Floder. Samtidigt har jag en liten mekanism i mig som talar om att jag måste hålla modet uppe, jag måste försöka ta mig i kragen så småningom och försöka hitta allt positivt som finns i livet. Annars går jag under.

Sällan har jag städat o plockat så mycket som nu. När jag mår piss så städar jag, plockar, och kan aldrig vara stilla. Jag sover faktiskt bra när jag väl sover, men det är svårt att somna och jag vaknar av mig själv väldigt tidigt. När Maja var liten fick jag en deppig period, givetvis på senvåren och sommaren. Då sorterade jag strumpor hela nätterna. I vår familj är det nämligen så att strumpsortering är det som alla hatar mest att göra och varje gång man tvättar så blir det ju en stor mängd strumpor som ska paras ihop. De brukar få ligga kvar i tvättkorgen så att man själv får para ihop dem ända tills någon (oftast mannen!) tar tag i högen (som då är ofantlig) och sorterar alla strumpor par för par.

Innan Maja föddes hade jag fått njurbäckeninflammation som ledde till att en av mina njurar slutade att fungera och jag fick dessutom blodförgiftning i hela kroppen. Hade jag väntat ytterligare några timmar att åka till sjukhuset så hade jag dött. Det jobbigaste var att jag var så borta att jag inte ens fattade hur sjuk jag var. Men jag överlevde, och ett par månader efter förlossningen drabbades jag av en enorm deppighet. Jag var hos läkaren, men eftersom jag ibland är lite skeptisk till medikament så bestämde vi i samråd att jag skulle försöka "rida ut stormen" och försöka komma igen. Mamma var som alltid ett stort stöd för mig. Hon pushade, peppade och fanns där hela tiden. Efter sommaren bestämde jag mig för att börja arbetspröva (jag hade inget fast jobb innan barnen, och att få ett jobb när man har två små ungar o ett tredje på väg är inte lätt...) och fick jobb som sömmerska kombinerat med möbelrenovering. Kalaskul! Jag hittade så sakteliga tillbaka till livet, men det är en tung resa när man drabbats av livskris. Ändå hade jag mina friska, fina barn att glädjas åt, visst är väl livet märkligt? Jag fick av läkaren veta att det förmodligen var en reaktion på att jag varit så oerhört nära döden några månader tidigare.. Hur kan man egentligen bli deppig först så långt efteråt då? Men jag är en rätt knepig varelse tror jag, jag mår sämst innan något hemskt händer, och jag mår skitdåligt ett bra tag efter, men under allt det som alla andra tycker är jobbigt så brukar jag vara urstark! Förmodligen någon mekanism i människan som slår till, jag vet inte, men konstigt är det..

Idag har jag pratat med mamma, hon var trött, men vid gott mod. Det känns som att det som vanligt är hon som stöttar mig, och inte tvärtom. Men så är det väl ofta med mammor, antar jag. Jag är nog en rätt dålig mamma just nu, eftersom jag bara lipar, men mina ungar är fantastiska. De kommer o kramar o håller om och visar all sin kärlek och lyckas ändå klara av att inte själva deppa ihop. Deras liv fortsätter liksom, och det är skönt! Tur att jag har så fina barn! De är verkligen en glädje! Imorgon ska mamma hem, men hon har ett tufft behandlingsschema i veckan. Hon ska dagligen åka in till sjukhuset för behandling, o sen hem igen. Vi har därför bestämt att höras av per telefon, o sen ska vi åka dit på lördag o hälsa på. Då är hon hemma. Jag tror att hon far lite illa av att se alla våra "myror i brallan"-barn i sjukhusmiljön faktiskt, plus att hon känner på sig att jag mår dåligt. Jag hoppas att behandlingen funkar och att mamma piggnar till o får vara frisk ett bra tag till. Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas.

Ha det gott allesammans och kramar till er alla. Det känns ändå fint att ha så mycket snälla människor runt sig som ni, mina bloggläsare, är. Tack.