Är det verkligen tisdag idag?

Dagarna går och jag börjar komma över värsta deppigheten. Det är fortfarande tunga tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum, men jag försöker att tänka som mamma säger, att vi ska ta en dag i taget. Det är lättast så, och varför försöka sia in i framtiden? Det är ju här o nu vi är, ingen vet vad som finns i framtiden.. Men samtidigt är det så oerhört svårt att tänka enbart i nuet, mycket man lever genom är ju saker som ska hända i framtiden. Jag har egentligen ingen lust att planera framåt, men det måste man ju ändå, så funkar ju livet. En bit här, en bit då och en bit av vad som komma skall är nog det yppersta när man tänker på livet. Balansen är viktig tror jag. Halva kakan på nuet o sen kan man ju dela upp de andra två i de mindre bitarna, så kanske balansen finns. Själv är jag ju så funtad som individ att jag gärna skjuter upp saker. Det ska jag försöka att undvika fortsättningsvis. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet, likväl som det kan vara positivt så kan det vara negativt. Man kan såklart inte leva som om var dag vore den sista, men man kan försöka ta vara på det lilla i livet, det där som får en att må bra utan att kosta en massa pengar och som ändå gör att man mår gott. De små sakerna liksom, som man nästan aldrig tänker på i sitt vardagliga liv. Tänka på saker som att även om solen inte lyser idag så finns den där, bakom molnen.

Jag har varit så oerhört ledsen de senaste dagarna att jag mest ser ut som en svullen hamster i nyllet. Inget vidare, men å andra sidan så brukar ju utsidan visa en del hur man mår. Jag tror att alla människor behöver få ur sig sorg, glädje osv för att orka leva vidare. Man får skratta o skrika av glädje över lyckosamma saker, man får också gråta. Det är ju känslorna som vill ut. Likaså får man vara deppig och ledsen när man är det. O jag gråter. Floder. Samtidigt har jag en liten mekanism i mig som talar om att jag måste hålla modet uppe, jag måste försöka ta mig i kragen så småningom och försöka hitta allt positivt som finns i livet. Annars går jag under.

Sällan har jag städat o plockat så mycket som nu. När jag mår piss så städar jag, plockar, och kan aldrig vara stilla. Jag sover faktiskt bra när jag väl sover, men det är svårt att somna och jag vaknar av mig själv väldigt tidigt. När Maja var liten fick jag en deppig period, givetvis på senvåren och sommaren. Då sorterade jag strumpor hela nätterna. I vår familj är det nämligen så att strumpsortering är det som alla hatar mest att göra och varje gång man tvättar så blir det ju en stor mängd strumpor som ska paras ihop. De brukar få ligga kvar i tvättkorgen så att man själv får para ihop dem ända tills någon (oftast mannen!) tar tag i högen (som då är ofantlig) och sorterar alla strumpor par för par.

Innan Maja föddes hade jag fått njurbäckeninflammation som ledde till att en av mina njurar slutade att fungera och jag fick dessutom blodförgiftning i hela kroppen. Hade jag väntat ytterligare några timmar att åka till sjukhuset så hade jag dött. Det jobbigaste var att jag var så borta att jag inte ens fattade hur sjuk jag var. Men jag överlevde, och ett par månader efter förlossningen drabbades jag av en enorm deppighet. Jag var hos läkaren, men eftersom jag ibland är lite skeptisk till medikament så bestämde vi i samråd att jag skulle försöka "rida ut stormen" och försöka komma igen. Mamma var som alltid ett stort stöd för mig. Hon pushade, peppade och fanns där hela tiden. Efter sommaren bestämde jag mig för att börja arbetspröva (jag hade inget fast jobb innan barnen, och att få ett jobb när man har två små ungar o ett tredje på väg är inte lätt...) och fick jobb som sömmerska kombinerat med möbelrenovering. Kalaskul! Jag hittade så sakteliga tillbaka till livet, men det är en tung resa när man drabbats av livskris. Ändå hade jag mina friska, fina barn att glädjas åt, visst är väl livet märkligt? Jag fick av läkaren veta att det förmodligen var en reaktion på att jag varit så oerhört nära döden några månader tidigare.. Hur kan man egentligen bli deppig först så långt efteråt då? Men jag är en rätt knepig varelse tror jag, jag mår sämst innan något hemskt händer, och jag mår skitdåligt ett bra tag efter, men under allt det som alla andra tycker är jobbigt så brukar jag vara urstark! Förmodligen någon mekanism i människan som slår till, jag vet inte, men konstigt är det..

Idag har jag pratat med mamma, hon var trött, men vid gott mod. Det känns som att det som vanligt är hon som stöttar mig, och inte tvärtom. Men så är det väl ofta med mammor, antar jag. Jag är nog en rätt dålig mamma just nu, eftersom jag bara lipar, men mina ungar är fantastiska. De kommer o kramar o håller om och visar all sin kärlek och lyckas ändå klara av att inte själva deppa ihop. Deras liv fortsätter liksom, och det är skönt! Tur att jag har så fina barn! De är verkligen en glädje! Imorgon ska mamma hem, men hon har ett tufft behandlingsschema i veckan. Hon ska dagligen åka in till sjukhuset för behandling, o sen hem igen. Vi har därför bestämt att höras av per telefon, o sen ska vi åka dit på lördag o hälsa på. Då är hon hemma. Jag tror att hon far lite illa av att se alla våra "myror i brallan"-barn i sjukhusmiljön faktiskt, plus att hon känner på sig att jag mår dåligt. Jag hoppas att behandlingen funkar och att mamma piggnar till o får vara frisk ett bra tag till. Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas.

Ha det gott allesammans och kramar till er alla. Det känns ändå fint att ha så mycket snälla människor runt sig som ni, mina bloggläsare, är. Tack.