Idag är det vårväder i Kalmar. Jag tycker faktiskt det är riktigt skönt! När jag skulle hämta Wilmisen på skolan tog jag således hennes cykel på min (det gick bra, fast jag fick såklart gå o inte cykla) o travade till skolan. Wilma har tjatat om att få cykla hem från skolan, det är viktigt när man går i förskolan! Och Wilma är nu jätteduktig på att cykla. Sin fina cykel har hon såklart fått av mormor. Alla mina barn har fått sina första och andra cyklar av mormor. Först en cykel med stödhjul och senare en ny "stor" cykel när de vuxit ur den gamla. Det har varit jätteroliga utflykter med mormor att handla cyklar och det har varit fina, rejäla cyklar. Vi har sparat Majas cykel till Wilma, för Wilma kommer inte att få någon andra cykel av mormor, men det dröjer några år innan hon kan cykla på sin andra cykel, än så länge är det alldeles tillräckligt med hennes lilla cykel. Och hon är så lycklig över att kunna cykla alldeles själv utan stödhjul, o dessutom är hon superduktig på att kunna styra o bromsa. Så Wilma cyklade hem från skolan i lagom fart och hela vägen utan ett enda avbrott, och när hon kom hem var hon så lycklig över det!
Jag är fortfarande lipig, tjuter ofta, men samtidigt kan jag prata lite mer nu utan att brista ut i stortjut. Nu lipar jag mest när jag får en tanke genom huvudet som gör ont, och det är inte så ofta. Jag är fortsatt deppig, men det finns ett ljus där bakom alla moln. Jag tar hand om mig själv och de mina och försöker bara att hitta motivation o ork, och det går hyfsat bra. Jag vill ännu inte ta mer än en dag i taget, det gör ont att planera framåt, eftersom jag inte vet hur något ska bli. En stor tröst är alla fina vänner jag har. Helt fantastiska människor! Jag har pratat med vännen Linda, som är läkare och lovade att svara på alla mina eventuella frågor. Tänk att orka jobba som läkare mitt i allt elände, det är beundransvärt! Linda är jätterar, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har mailat med flera vänner, jag har pratat med andra vänner i telefon. Det är skönt att veta att så många bryr sig om hur man mår, tack! Igår kunde jag prata lääääänge med Kattis utan att bryta ihop en enda gång, tack vännen!. Ett par gånger fick jag gråt i ögonen, men jag stortjöt inte! Så det går sakta framåt! Min jobbarkompis från förra jobbet, Emma, kom förbi igår kväll med en bukett tulpaner. Hon är jättego, världens bästa kompis! Vi pratade också en stund om allt. Jag tror faktiskt att den senaste tidens händelser har utlöst något av en livskris. Jag funderar på livet, universum o alltihopa o undrar hur allt kan hänga ihop. Livet är så grymt, men samtidigt så vackert. Och även om jag försöker ta vara på tiden och mina nära o kära så funkar det ju inte som så att man alltid går omkring o är tacksam o lycklig. Däremot är det ett tillstånd man bör sträva mot. Men även vardagliga saker är viktiga. Enkla saker som får en att må bra. Det kan vara materiella saker och det kan vara andra saker. Jag tror att var o en har en egen uppgift att se till att man själv mår bra. Alla är vi olika och har olika premisser på lycka. Även om en del saker kan tyckas banala så behöver de inte vara det. Jag blir t ex glad när jag ser att Kalmar sjukhus är vackert smyckat med fina konstverk. Det är vackert och ger mig glädje. Ingen glädje är att förringa, och man kan inte alltid bara vara allvarsam. Man måste skratta och ha det "vanliga" kvar, även om man funderar över livets gåtor. Mamma är fortsatt urstark, men när vi pratades vid igår kväll så berättade hon att hon hade känt på sig att det skulle bli nåt redan i höstas. Redan då bearbetade hon nog det värsta. Det är en tuff tid framöver som väntar oss alla, men vi är glada för dagen, att mamma är pigg och ser fram emot att umgås till helgen.
En blogg som berör och får en att undra hur mycket människor egentligen orkar är Sabinas blogg. En blogg som är helt otrolig att läsa, och samtidigt så fruktansvärd. Det är som jag brukar säga, livet är inte rättvist och alla har sina ok att bära. Samtidigt är det bra att se hur andra har det, mitt i allt elände, och att gråta. Jag blir tårögd av all kärlek och allt fint i bloggen, arg över orättvisorna att människor ska behöva drabbas av sjukdomar, irriterad över att vårt samhälle fokuserar mer på materiella ting o pengar istället för det som borde fokuseras på. Kärlek, omtanke, gemenskap, snällhet och att inse att vi alla är lika mycket värda. Vila i frid, Sabina, och hoppas att din blogg lever kvar som en påminnelse om att livet ibland blir kortare än vi tror o hoppas.
Nu ska jag ner o laga färdigt kvällsmaten. Sen ska jag ut på en lång promenad med mina ungar o man och därefter blir det en stillsam tv-kväll. Ikväll ska jag kolla på "Rent hus" för att få städtips. Jag sover förvånansvärt bra när jag väl somnar, tänk vilken gåva jag har! Att bara kunna sova i lugn o ro utan oro trots att själen har så många funderingar. Det är verkligen en gåva.
Ha det gott allesammans o ta hand om varandra. Livet är trots allt elände helt fantastiskt, och solen skiner idag o det är så varmt här att jag t o m kan gå ut på baksidan i bara en långärmad tröja!
Kramar i massor till er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar