Ledsamheter och Earth hour..

Igår var vi o besökte mamma på sjukhuset. Det är jättefint på avdelningen, ljust, rymligt och vackra detaljer. Mamma är vid gott mod, men vi har alla nu insett att det handlar om en kortare tid tillsammans än vi hade hoppats på. Hur kort vet vi inte, allt beror på hur responsen på behandlingen blir och hur pass aggressivt sjukdomen agerar. Det känns som en kamp mot tiden, man önskar o hoppas hela tiden.. bara en påsk till.. Bara hon kan vara med på Sackes konfirmation i pingst.. Bara hon lever vid midsommar, att hon får vara med på alla våra födelsedagar i september o julen.. Jag vill ju inte att mamma ska dö, men jag inser att varje dag ändå är en gåva. Och det är svårt att leva med den vetskapen, det känns som att man sitter i en konservburk o bara väntar på det oundvikliga. Samtidigt så hoppas o önskar jag att hon ska kunna behandlas så att hon mår bra i flera år. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Och fortfarande vill jag nästan aldrig lägga på när vi pratas vid i telefon, för tänk om hon inte finns där nästa gång? Det var ändå skönt att träffa henne på sjukhuset, hon är ändå som vanligt, och givetvis skulle hon bjuda oss alla på fika. Det är bra med nya sjukhusmiljöerna där man köpa fika när man vill. Jag tror att jag är inne i min värsta sorgeperiod just nu, konstigt nog, för mamma lever ju än! Men jag vet ju att jag måste vara stark sen, så jag lipar mest hela tiden nu, och jag måste liksom "gråta ut" allt som finns innan jag kan bli stark igen. Jag tycker att jag börjar lipa vid minsta lilla. Diskar jag, så lipar jag. Äter jag, så lipar jag. Sover jag, så vaknar jag med blöta kinder. Jag kommer säkert att få svamp i hela nyllet av alla tårar.

Mamma har varit hemma under dagen i dag, min ena lillbrorsa var där o lagade mat o min andra brorsa kom också dit o hälsade på. Själv ringde jag. Hon är ivrigt uppvaktad, så som älskade människor brukar vara. Mammas värsta bit i det här, som hon sa själv, är våra reaktioner. Det är svårare att se sina anhöriga lida än att dö, sa hon. Min mamma är en hjälte! Därför måste vi vara starka för henne.

Ikväll är det Earth hour. Jag skiter nog lite i den, förutom att jag kommer att släcka alla lamporna, förlåt! Men jag kommer inte att palla att sitta i helt mörker o tystnad i en timme, då får nog de depressiva tankarna ett övertag. Å skulle jag ha ljus tända så kommer katterna att brinna upp. Det vill jag inte. Så jag kollar på Babbens tvprogram o sen ska jag umgås med familjen. Imorgon ska jag hälsa på mamma igen.

Tusen tack för allas hälsningar. Jag orkar inte skriva svar till er, men jag är tacksam för era fina tankar och att ni finns. Tack!!