Idag har jag jobbat på mitt "vanliga" dagjobb, så nej, än har jag inte börjat på nya jobbet.. Hårda förhandlingar har varit om när jag ska börja, nya jobbet vill ha mig på plats på måndag i nästa vecka redan, och gamla jobbet har äntligen godkänt det.. Phui! Känns liksom som att energin o orken på gamla jobbet inte finns alls just för tillfället, men så har jag ju haft det ett tag. Missförstå mig inte dock, mitt gamla jobb är helt underbart! Jättegoa arbetskamrater o underbara arbetstagare och schyssta chefer har vi också haft hela tiden. Jag menar heltid dag dessutom, det är ju inte något som växer på träd inom omsorgsförvaltningarna precis. Så ett guldjobb! Men just nu i mitt eget liv, med två tonåringar och en "soon-to-be" tonåring plus en trotsig femåring som snart fyller sex år o börjat lekis så är det MYCKET på hemmafronten. Å när man jobbar 8 timmar med hyperaktiva killar o tjejer som kräver massor av energi och sysselsättning plus otroligt mycket pedagogik så är man rätt slut som människa vid hemkomst. Raster existerar inte, vi äter med våra arbetstagare, fikar ihop o går man på toa så har man stundom någon som knackar på o undrar var man är. Har man tur får man ostört gå ut o ta en cigg med jämna mellanrum, men bara ibland.. Ofta är det någon som vill följa med o kolla vad man gör och prata en stund.. Jätteunderbara arbetstagare, men INTENSIVA! Å som sagt, med mitt hemmaklimat med tonåringar o läxor o full fart med ungar, kompisar o katter i omlopp o aktiviteter o matlagning så blir svampen som kallas hjärna överfull! Någonstans måste den tömmas, o frågan är när, var o hur, när man aldrig är ensam!? Alltid någon som vill ha uppmärksamhet, alltid någon som ställer frågor, alltid någon som vill ha något av en, hur goa o underbara både ungar o omsorgstagare än är så är det påfrestande. Jag är helt slut efter flera år på samma ställe! Så nu vill jag ha ett jobb där jag får vara ifred! Jag vill ha tystnad o sinnesro! Liksom gå o pula med mitt o de uppgifter jag har i lugn o ro utan sällskap.. Så ett vaken-nattjobb verkar för stunden vara det ultimata. Jag hoppas det i alla fall. Jag vill inte bli en bitter omsorgskärring som gnäller på allt o alla och som inte törs byta inriktning, och jag vill ha ett jobb som passar min livssituation. Och jag hoppas innerligen att mitt nya jobb blir utmärkt! Så imorgon blir det en hektisk dag, först jobb, sen simskola med Wilma, därefter föräldramöte med Wilmas skola o så avslutar jag med ett nattmöte på nya jobbet.. Phui! Tur man är ung o rask.. Eller nåt.. ;o)
Hela veckan kommer att gå i raketfart, några av kattungarna ska ju flytta till sina nya hem o veterinärbesiktigas, chippas o allt annat som hör till. SORGLIGT att de ska flytta, återigen en helt underbar kull, men den här är onekligen speciell med allt som varit runtomkring med Dompans kastrering o att det blev just sju killar osv. Alla killarna är SÅ mysiga! Helt ljuvligt underbara, och att de sedan dessutom ser bra ut är en extra bonus! Min egen superfavorit är o förblir Cutie, det är en skogisunge som jag bara avgudar det mesta på. Sällan som jag kommer med superlativ, jag brukar mest hänga upp mig på de negativa detaljerna, men Cutie har EN sak som jag saknar. Tofsar på öronen. Annars är han helt perfekt, för mig kan tilläggas. Jag hoppas han utvecklas som jag tror, och gör han inte det så är han ändå min darling! Skönheten ligger i betraktarens öga och först nu, efter ett antal besök på kattutställningar o jobb som assistent till domarna, ivrigt surfande på alla skogishemsidor och en massa kurser o läsande o lärande av goda mentorer (ingen nämnd o ingen klämd) o frågeställande i drygt 6 år så har jag hittat det som JAG gillar och vill att en norsk skogkatt ska ha. Äntligen! Det finns massor av vinnare på utställningar som jag inte alls gillar, och det finns massor av förlorare som jag gillar o vice versa, men på nåt sätt så känner jag att jag kanske kanske kanske vet exakt vad jag vill ha idag.. Sen hur man ska få fram det är en annan femma, den biten är fortfarande mycket av kvalificerade gissningar för min del.. Man siar om mycket, men det blir som det blir i slutändan ändå..
Vad jag har kommit fram till är att jag fortsätter utvärdera Dompan som avelshona, i form av att fortsätta följa hennes avkommor. Dompan har i mitt tycke givit en god del till skogkattens fortsatta utveckling både vad gäller temperament, storlek och ofta även mycket god typ. Visst kan man låta moppsig och dryg när man skriver som jag just har gjort, men samtidigt så är jag väl medveten om de mindre bra delarna. Men någon gång måste även en kritiker som jag vara positiv och nöjd, eller hur? Gör jag ett överslag så kan man konstatera att alla Dompans kattungars köpare verkar mycket nöjda med barna, hanarna vi har haft förmånen att använda har gett sitt allra bästa tillsammans med henne och det har varit tre ljuvliga kullar! Foderkullen var massiva, stora och enormt tillgivna o goa katter! Kullen med Maximus blev två halvtossiga rejält stora killar som ser till att deras familj hela tiden har saker att göra.. ;o) Och helt underbart vackra! Tjejerna fick kanske inte riktigt den högbenthet jag hade förväntat mig o önskat, men oh vilka härliga flickor! Helt underbara! Och nu som pricken över i en helt fantastisk brödraskara på sju med ljuvliga temperament och utseenden hittills! Jag kan ärligt säga att jag är imponerad av Dompan o hennes killars kattungar! Helt fantastiska! Så, nu har jag skrutit nog om min älskade Dompa! Jag hoppas att alla hennes barn får långa lyckliga liv tillsammans med sina ägare. Innerligen. Och det är med en liten bitter sten i hjärtat jag med denna kull ser ett avslut av hennes avelskarriär, för Dompanbarn är speciella... Alla våra katter är underbara, men det där lilla extra med bus o charmighet har ärligen kommit från våra Dompan-barn.. Candy har haft mer gosekatter, lite "Kalle Bakom"-individer, helt underbart det också och ett gott komplement till Dompans trollungar. Vilken tur att vi faktiskt behåller två killar själva, eller hur?! ;o)
Nu ska jag snart gå till sängs, bara att ta ut "det bästa" o "det sämsta" med dagen..
Dagens bästa är att när jag steg upp i morse så låg Cutie, Cobran och LOPPAN!!! i Wilmas säng o Loppan tvättade Cutie så fint så fint o gosade med dem! För er som inte vet så har vi haft megaproblem till o från för att Loppan inte gillar våra nytillskott o gärna surar o matvägrar i några veckor, ibland månader, för att hon inte tycker om förändringar. Därför värmde bilden av de tre i morse mitt hjärta extra mycket!
Dagens sämsta är nog att jag är fortsatt stressad och eländigt fullmatat i svamphjärnan, jag läääääängtar till mitt nya jobb! NU! Plus att Cobran var lös i magen ikväll, måtte han inte bli magsjuk!!!
Ha det gott allesammans o sov gott!
