En gammal bild får illustrera även dagens blogg, de tre äldsta kidsen på High Chaparall för 6,5 år sedan.. Jag är fortsatt förundrad över hur fort tiden går... Tänk, Wilma var inte ens född då!!! Jisses!! Just nu har jag svårt att föreställa mig att inte ha ett gäng ungar i hushållet men tänk ändå att de två stora är snart 16 och 15 år.. Idag fyller första "minstingen" Maja dessutom 13 år, grattis älskunge! Jag kan väl inte påstå att 13 årsåldern är min favvisålder varken när jag var det själv eller som morsa till 13 åringar, men glädjande nog så går tiden över och det brukar bli folk även av styriga 13 åringar. Och tack o lov finns det många fina, positiva sidor av min unge också, dock kan vi mitt i stridens hettor ha svårt att fokusera på dem... ;o) Men jag ska verkligen försöka att bli en bättre mamma med mer förståelse och verkligen fokusera på att detta är en övergående period i ungens liv. Hon är ju trots allt en raring och alldeles underbar!
Först av allt; TACK för alla uppmuntrande o snälla ord i bloggen! De värmer! Ni är hemskt rara allesammans och jag uppskattar er mycket! Jag fick också ett underbart värmande mail från en god vän som jobbar som lärare, och jag måste tillstå att även om jag här ventilerar mycket negativa åsikter om en del lärare så vet jag ju att det finns alldeles ljuvliga lärare också! Underbara människor som är medmänskliga, trevliga och verkligen ser ungarna för de personligheter o individer som de är! Min mailskriverska är en sådan lärare, det är jag övertygad om, och med sin insikt om lärarvärlden så har hon gett många goda råd, tips och framförallt värmande stöd! Tack! Jag har inte hunnit svara än, men jag blir stärkt av dina ord!
Sonen kom i a f hemlommande igår efter skolan vid samma goda mod som tidigare, han hade fått promenera till slottet från simhallen och han verkar ta livets orättvisor med mer godmodighet än sin argsinta morsa.. ;o) Ibland är han min idol, jag önskar verkligen att jag kunde vara lika godmodig och snäll som han faktiskt är, trots att han är tonåring. Han brusar sällan upp, och gör han det så går det oftast snabbt över. Äldsta dottern är mer långsint, oj vad hon kan tjura. Men hon är ordentlighetens mästarinna, tänk om jag hade lite mer av hennes ordningssinne och effektivitet!! Smart är hon också, och jätteambitiös! Mellandottern är ett charmerande exemplar, hon kan dessutom argumentera bättre än jag, det ni!! Vi är både grymt lika och ganska olika, vilket gör att vi ofta har ganska svårt att dra jämnt o ofta hamnar i diskussion, men jag måste erkänna att jag har mött min mästare i argumentering.. ;o) Å så Wilmisen, lillfisen som är aningens bortskämd med uppmärksamhet och att vara familjens centrum. En smart liten unge som går sina egna vägar oavsett vad kompisarna tycker o tänker men som också fortfarande är så där gosig o mysig! Tänk, vilka fantastiska ungar jag faktiskt har! Mitt i allt elände så är de allihopa faktiskt en lisa för själen, tonårstrotsiga eller ej! Och jag är tacksam för att jag har dem! Jag är också tacksam för mannen, måste tilläggas, för han är en klippa, även om han sällan får credit i bloggen.. ;o) Han är bästa mannen i världen!
I går var jag synnerligen upprörd. Anledningen är den sk SVERAK-diplomeringen och dess verkningar.. Personligen tycker jag att det är ett mycket märkligt koncept, eftersom diplomeringen bygger på att man betalar in femhundra kronor till SVERAK (varav 100kr går tillbaka till klubben om jag klarar provet) gör ett skriftligt test som bygger på slumpmässigt utvalda frågor allmänt om katter från häftet som SVERAK har givit ut ("Att ha katt") samt frågor om de stadgar o regler som man redan i o med att man är uppfödare har förbundit sig att följa. Du får ha stadgar o regler o häften tillgängliga under testet (men du måste köpa dem själv, det är inget som ingår i testavgiften) och om du klarar det så får du en liten logga att använda, där det står att du är SVERAK-diplomerad uppfödare.. Innan du gör testet måste du ha fött upp minst en kull och vara stamnamnsinnehavare, så m a o så måste du såklart vara medlem i SVERAK-ansluten klubb och redan aktiv som uppfödare.. Rent konkret har du alltså redan betalat 1500kr till SVERAK för ditt stamnamn, och årligen runt 400kr i medlemsavgift till din SVERAK-anslutna klubb. Du betalar som uppfödare också för stamtavlorna på de kattungar du föder upp, 200kr st. Till utgifterna som uppfödare tillkommer såklart inköp av avelskatter o allt däromkring, parningsavgifter (om du inte har en egen hane som du har köpt in), försäkringar, tester mm mm mm. Att vara kattuppfödare är ingen billig historia, som ni kanske vet..
Ursäkta mig, men jag förstår inte syftet med diplomeringen? Blir jag automatiskt mer seriös för att jag har loggan? Är den ett mått på mina kunskaper som uppfödare? Är SVERAK-diplomerade uppfödare mer meriterade än oss som inte är diplomerade?? Anledningen till att jag igår fick ett fullständigt bryt av ilska var att min klubb numera sätter in loggan "SVERAK-diplomerad uppfödare" i listan över oss uppfödare i klubben. Syftet med detta var väl i o f sig gott, man vill uppmuntra de som redan har gjort diplomeringen och klarat den, men hur ser det egentligen ut för oss som väljer att inte göra diplomeringen? För en ny människa som precis har kommit in i kattvärlden och letar i listan efter en uppfödare att köpa katt av så ser det kanske mer seriöst ut att välja en SVERAK-diplomerad uppfödare, och de som inte har loggan kanske faktiskt har blivit ifråntagna sin diplomering (ty det kan hända om man inte sköter sig)...? Jag vet inte, men det rimmar illa för mig, så jag har därför bett att få slippa att ö h t finnas med på vår klubbs hemsida. Jag tänker inte stå som odiplomerad uppfödare eftersom jag inte anser att jag är mindre seriös eller mindre ansvarsfull för att jag inte lägger 500kr och tid på att göra ett test över regler jag redan har förbundit mig att följa! Ännu ett led i politikens och pengarnas värld för att få en del uppfödare att klappa sig på bröstet och säga att de är bättre än andra antar jag, men jag är kritisk till hela idén. Ok om man genomgår en utbildning, deltar på en föreläsningshelg eller liknande, då kan jag acceptera att man får någon form av certifiering för detta, men ett test där man har facit tillgängligt? Näe, jag är ledsen, men den idén köper jag inte.. Det känns mer som ett sätt att få in en extra slant pengar och dessutom kunna hävda att man faktiskt gör något för att höja kunskapsnivån på uppfödarna, lite av en desperationsåtgärd nu när man inte kan presentera så mycket annat. Sorry, men det är något jag tycker man skulle göra redan när man ansöker om stamnamn i s f. Inte fem år efter.. Nåväl, SVERAK-diplomeringen är inte ett mått på kunskaper o seriositet för mig i a f, och läser man noga och tänker efter så borde ingen tro det. Jag tycker att alla som är registrerade uppfödare inom organisationen automatiskt borde vara SVERAK-diplomerade eftersom vi faktiskt allihopa förbinder oss att följa de regler o stadgar som finns, oavsett om vi har en liten logga på vår hemsida eller ej... Synd bara att inte fler inser det, men man kanske inte vågar kritisera eller ha avvikande åsikter? Eller också är jag helt ensam om mina åsikter. Nåväl, jag känner mig faktiskt ganska diskriminerad, och ska det fortsätta i den här stilen så kanske jag överväger dels att byta klubb, men kanske också organisation? Kanske jag gör en höna av en fjäder, men det handlar om mer än en logga, det handlar om principer och att ha integritet och kräva något mer av det som vi kallar "vår" organisation.
Själv orkar jag inte längre engagera mig, jag jobbar vidare med Skogkattslingan och det som vi anser vara viktigt, nämligen att ge uppfödare och alla som vill, föreläsningar och kurser som bygger på att man själv får tänka till. Man får reflektera och tänka och fundera och lära sig, precis det som uppfödning handlar om i mina ögon. Det är ju så mycket mer än att bara föda upp gulliga kattungar. Tänk om det vore så enkelt som man trodde i början att man bara matchar ihop två katter som man tycker är fina och sen får de kattungar. Tänk också om alla uppfödare var seriösa o verkligen satte katterna i främsta rummet! Näe, verkligheten ser faktiskt ganska annorlunda ut, tyvärr, och ibland kan jag känna att det är fullkomligt meningslöst att överhuvudtaget vara uppfödare.. Just nu har jag i a f tappat all lust till någon som helst kattverksamhet, det måste jag erkänna, diplomeringshysterin var mest droppen som fick det hela att rinna över. Så det är nästan tur att jag framöver jobbar de flesta helger när det är utställning och att vi inte har särskilt stora möjligheter att ta ledigt p g a vikariebrist.. Dackekatten står på tur (om man nu kommer med, det är ju inte helt säkert..), men därefter stannar vi nog hemma, katterna och jag, för jag har noll motivation och noll lust, och då är det bättre att lägga pengar o tid på annat istället. Enklast skulle väl egentligen vara att följa den stora massan och göra "precis som alla andra", men jag tycker att man ska ha en övertygelse för det man gör och stå för det man tror på. Tänk om fler på Hitlers tid hade vågat stå emot grupptrycket, då kanske historian hade sett annorlunda ut? Att ifrågasätta och argumentera är bra tycker jag, likaså att våga tycka o tänka själv utan att någon annan lägger ord o måsten i ens värld. Men vad vet jag? Det är ju bara mina åsikter jag ventilerar.
Idag ska jag baka tårta. En tårtbotten (Rice crispies-maräng) bakas redan i ugnen och nästa ska förberedas, men jag måste cykla o handla strösocker, för det har tagit slut. Maja ska ha med sig en tårta till stallet också, så det lär bli en bakdag idag. Tvätta, städa och plocka står också på schemat, så jag antar att även denna dag går.. Är fortsatt trött o håglös, men numera även aningens ilsk pga ovanstående.. Nåja, det lägger sig nog såsmåningom. Livet är mer än en ankdamm hoppas jag, och jag tror o hoppas att människor någon gång börjar tänka själva.
Igår hämtade vi Dolores O'Moose i Nybro, för hennes ägare ska resa bort för att jobba i drygt en vecka. Vi är således kattvakter till henne, och det funkar bra. Kullen mellan Bruce o Shanta måste jag faktiskt erkänna att den inte alls blev som vi hade förväntat oss. Alla kattungarna är supergoa o med trevligt temperament och fina personligheter, men storleken är inget vidare. Det är synd! De två som jag hittills sätter högst är faktiskt Shirley och Minnie och det ska bli kul att se deras avkommor, och jag tror att de kan ge avkommor med större storlek än de själva är. Men å andra sidan har de tiden för sig, förhoppningsvis växer de på sig o blir större så småningom. Mysiga o gosiga är de i a f, och det tycker jag är skönt! Likaså att alla ägarna verkar nöjda o glada och att katterna verkar trivas bra i sina hem, det är härligt!
Ha det gott allesammans!
