Sömnighet och eftertanke..

En sur jag o Morrmannen Cutie.

Idag har jag varit trött efter helgen. Och fundersam. Mest över Cuties stöddiga beteende. Visst, han är hormonstinn som ung fertil hane, men jag är inte van vid att mina katter morrar o väser. Jag känner inte igen det, och jag vill inte acceptera det. Hittills har vi inte haft någon avkomma som betett sig så på utställning vad jag vet, utan alla brukar vara coola, avslappnade och allmänt rara. Bruce ställdes en del som ungtupp, visade aldrig humör oavsett hur många andra som väste o fräste runt honom. Bazooka har aldrig heller väst eller fräst, trots att han var flitigt ställd under sin hormonstinnaste period. Inte heller de andra, trots att många av våra avkommor enbart ställts vid få tillfällen, som t ex på Calmare kattklubbs utställning och vårt KM. En del har varit sprattelgökar, och studsat runt o inte velat hänga i position, men annars är de generellt oerhört lätta att ha o göra med. Eller som Torkel Falk sa, när vi kom in med en bunt av våra katter för HCM-test i höstas: "Vad skönt att det var ni, era katter är jämt så snälla o skötsamma.". Jag är helt enkelt bortskämd med extremt tåliga o snälla katter, kanske delvis för att jag premierar temperament o hälsa i avelsarbetet och haft förmånen att få låna extremt trevliga o mysiga hanar till mina tjejer. Pappa Xeke, som var med i helgen, skötte sig som vanligt utmärkt, jag har aldrig sett Xeke visa något annat än vänlighet och mysighet på utställning! Mamma Dompan är coolaste av de coola, har heller aldrig betett sig på de få utställningar hon har bevistat (hon är åksjuk, därför slipper hon åka på utställningar. Hon blir alltså JÄTTEDÅLIG av att man bara går med henne i transportburen, dock har ingen av hennes avkommor ärvt åksjuka.). Så varför är Cutie så stöddig o mopsig med morr o fräs när han kommer på utställning nu? Cutie har ALDRIG som bebi visat dåligt temperament, och här hemma är han lugnheten personifierad. Vår dotter Wilma, 6 år, kan hålla honom hur som helst och göra i stort sett vad som helst med honom utan reaktion, likaså alla vi andra. Gäster älskar Cutie, för han är kelig o mysig och visar alltid upp en god o trevlig sida för alla. Vi har aldrig ens hört honom fräsa o väsa här hemma!! Med undantag från när han har en bit grishjärta som byte, då morrar han åt resten av kattflocken, men de bara glor på honom o undrar vad han håller på med..

I vintras fräste o morrade han när han var med på Kattens dag, helst mot en brittflicka. Annars har han alltid varit lugn o skötsam. Å i lördags lät han som en mullrande traktor, trots att han kändes avslappnad o lätthanterlig i kroppen. Knäppisen! Jag vet att alla katter kan smälla, fräsa, väsa eller annat, men Cutie? Det är liksom otänkbart egentligen för mig.. Min bebis! Nåja, jag kommer att fortsätta följa honom noga, han ska få åka med till CK:s utställning för att träna, o sen blir det lite paus fram till hösten. Jag vill inte vara en av de ägare som finner ursäkter för att min katt beter sig illa, jag är nog mest fascinerad av att han fräser..

Främst så tror jag att det beror på att de är tre fertila hanar här hemma samtidigt, sen tror jag att det är hormonsvall i kropp o själ på honom. Å andra sidan så har vi haft flera hormonstinna unghanar från vår uppfödning på utställning innan, och ingen har betett sig som Cutie. Nåja, fortsättning följer.. Sen är han inte särskilt ofta ställd. Han har varit på fem utställningar i hela sitt liv. Så kanske han behöver mer träning? Att Cobra är en fegis är helt solklart, och givetvis tänker vi enormt mycket på det i framtida parningar. Bara tjejer med extremt bra o coolt temperament kan få träffa Cobra, för även om han aldrig gör något så är hans fega sinnelag något som man måste minnas, och beakta i sitt avelsarbete. Inte heller feghet finns hos ngn av Dompans avkommor tidigare, och Pappa Xeke är ju allt annat än blyg o feg. Pappa Xeke är störtcool o synnerligen trevlig o öppen. Så jag vet inte riktigt vad mina ungtuppars temperament o beteende beror på, även om jag som sagt tror att katterikonstellationen kan ha viss betydelse. Cobran har alltid kunnat gömma sig bakom sin mer modiga bror Cutie.

En som definitivt har ett kanontrevligt temperament är Demonius. Rarare o trevligare kille får man väl leta efter?! Jag blir jättestolt över honom! Cool, vacker o stor som ett hus, en underbar kille! Tusen tack till hans familj som ställer honom o tar så bra hand om honom.

I lördags fick vi en egen "barnflicka" till Wilma också. Det var uppskattat! Lava o Brunos husse Magnus tog sig an Wilma, och jag tror att han blev en idol för Wilma! ;o) Tack Magnus o Susanne! Ni är för rara!

Nu är jag så trött att ögonen går i kors. Jag ska fortsätta läsa mina kattpsykologiböcker o klura på varför min ungtupp Cutie beter sig som han gör och försöka hitta lösningen. Kanske behöver han bara mer tid att "landa" i sina känslor o hormonsvall?

Ha det gott allesammans, gonatt o kramar!