Sista jobbdagen den här veckan - äntligen helg!

...å jag är ledig hela helgen lång eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle upp till SK på utställning! Fast jag tänker inte klaga över det, det är första gången någonsin jag inte har kommit med på en utställning! Så då är det väl på tiden att man får missa en nu då! Värre känns det ju för de stackare som anmäler o anmäler o anmäler, men som aldrig kommer med trots att de betalar första dagen... Nåja, jag tycker fortfarande att alla vi som ägnar oss åt kattutställningar ska "dela med oss" av kakan och även låta nya förmågor få en chans att visa upp sig.. Lilla Coco ska i a f tävla i kullklass i helgen, så hon har turen att få träna lite, det är bra. Lite humor var att det idag ramlade in ett mail om att jag var välkommen som assistent på utställningen.. Tror inte att jag kommer att åka till Stockholm tur o retur för att assistera när jag inte fått med ngn katt... ;o) Verkar vara lite vajsing med kommunikationen, men å andra sidan så finns det säkert legitima orsaker för det.

Annars inte mycket nytt på fronten.. Dolores har fått komma hem till sina mattar, och jag har sovit fram till kl. 18 i går.. ;o) Tänk så skönt det är att sova! Det är största fördelen med att vara nattjobbare, att man med gott samvete kan krypa till kojs sisådär klockan kvart över åtta på morgonen när man o kids åkt till skolan... Mmmmmmmmmmysigt! Sen måste jag alltid sätta klockan, annars kan jag sova alltför länge.. Glömmer aldrig när jag vikarierade på mitt förförra jobb för en nattpersonal som var sjuk.. Mina tre ungar var hos sin pappi, och jag lade mig för att sova, eftersom jag skulle börja jobba klockan 21.. Döm om min förvåning när så telefonen illringde flera ggr.. Jag masade mig upp för att svara och det var min jobbarkompis i luren.. Hon undrade vart jag var eftersom klockan var 21.30... Gissa om jag rusade till jobbet (som låg ca 5 minuters promenadväg från mitt hem, som väl var!)!!! Mina jobbarkompisar bara garvade... :o) Nåja, på den tiden var jag ensamstående med Maja 2,5 år, Sacke 4 år och Linn 5 år, plus att Linn hade haft kikhosta varpå jag var uppe varannan timme nätterna igenom när de var hemma för att trösta henne o hjälpa henne genom de värsta hostattackerna.. Så jag kan lätt säga att jag var konstant trött under flera års tid.. Därmed kanske inte så konstigt att man bara sov o sov o sov när man hade chansen... ;o)

Bilskrället roade oss inte särskilt mycket när vi upptäckte att låset till bakluckan strulade igen.. Trippelsuck.. Här har vi betalat många många pengar för att fixa skrället o sen funkar det inte ändå.. Så mannen får åka tillbaka o så får de fixa det ordentligt den här gången!

Helgen ska vara lugn har jag bestämt, men det brukar dessvärre aldrig bli så... Jag ska plocka o dona hemma, sen ska jag inte göra så mycket mer.. Skura kattlådor, dammsuga, städa o sånt ska jag försöka hinna med imorgon innan alla ungar kommer hem från skolan, men sonen har väl med sig kompisar hem o sen ska det fikas o spelas o helst sovas över också.. Härligt att ungarna har kompisar, men jag tycker det blir aningens mycket med allt ibland.. De blir ju så många.... Förhoppningsvis blir Ushki pappa i helgen, så det är av högsta prioritet att se vad det blir.. Än så länge verkar mamma katt ha klämt dem inne, så jag hoppas få vara med o se de små nyföddingarna.. :o)

Ha det gott o simma lugnt!

Vacuumförpackad.. eller nåt!

Kvinnliga funderingar

Galenskap är min metod för att få lite lugn och ro.

Skäl att le: Varje dag, därför att var sjunde minut så går främre lårmuskeln av för någon på ett aerobicpass.

Kvinnor över 50 får inte barn därför att om de lägger ned dem någonstans så har de senare glömt var.

Ett av livets mysterier är hur en enkilosburk med godis kan få en kvinna att gå upp tre kilo i vikt.

Det bästa sättet att glömma alla sina bekymmer är att ta på sig för små skor.

Det bästa med att bo i en liten stad är att när du inte vet vad du gör så vet någon annan det.

Ju äldre du blir, desto tuffare blir det att gå ned i vikt därför då har din kropp och ditt fett blivit så goda kompisar.

Precis när jag hade vant mig vid gårdagen så kom idag.

Ibland så tror jag att jag förstår precis allt, sedan återfår jag medvetandet.

Jag gav upp joggandet för min hälsas skull när mina lår gnuggades mot varandra och satte eld på mina strumpbyxor.

Otroligt! Du hänger något i din garderob ett litet tag och så krymper det två storlekar.

Smala personer irriterar mig! Speciellt när de säger saker som "Du vet, ibland glömmer jag bara att äta." Jag har glömt min adress, min mors flicknamn och mina nycklar, men jag har aldrig glömt att äta. Du måste vara speciellt dum för att kunna glömma något sådant.

En kompis till mig råkade blanda ihop valium med sina p-piller. Hon har 14 ungar, men det bryr hon sig inte om.

De brukar säga att man måste lära känna sin kropp. Min har inte några direkta kommunikationsegenskaper men jag hörde faktiskt häromdagen, efter jag hade sagt "Kropp, vad skulle du tycka om att gå till body-toningen klockan 18?". Klart som korvspad hörde jag den säga, "lyssna här häxa....gör det och du dör".

Problemet med några kvinnor är att de blir alldeles till sig för ingenting och sedan gifter de sig med honom...

Jag läste en artikel som sa att typiska symptom av stress var: äta för mycket, impulsköp och köra för fort. Skojar de eller? Det är ju så som jag tycker att en perfekt dag ska vara.

Om män kan styra jorden, varför kan de inte sluta bära slips? Hur intelligent är det att starta dagen med att knyta en snara kring halsen?!!

-----------------------------------------------------------------

Ovanstående text kommer från en rätt kul hemsida som roat mig till o från i många år, fråga mig dock inte hur jag har hittat den, för det har jag inte den blekaste aning om.. ;o) http://drink.to/majsan


Idag är jag lätt vacuumförpackad, känner mig ungefär som en fläskfilé intryckt i en plastpåse, men jag har sovit för lite tror jag.. Det mest positiva med dagen måste jag ju ta upp först, och det är att sonens utvecklingssamtal gick över förväntan!! *gör vågen* Hallelujah moment liksom! Inte alltför mycket gnäll, en resonabel ton och hyfsade betyg, dock med påminnelse om läxläsningen.. I am amazed!! En härligt positiv överraskning och såväl sonen o jag gick ut från rummet med våra hakor hängandes vid marknivån ungefär.. Sonen har godkända betyg, och ibland t o m mer än godkända. Visserligen hade han ågren innan utvecklingssamtalet eftersom hans andra klassföreståndare hade sagt att hans mentor var jättearg för att Sacke inte hade ägnat sin fokustid på restläxor. Själv är jag mest förvånad över att en lärare som varje vecka har skriftliga läxförhör inte ger upp liksom.. Det känns lite som att det enbart är i det ämnet sonen "restar" och jag vet att han inte är ensam. Alla ungar klarar inte av att få ett tomt A4ark där man ska redogöra över vad man har läst i läxa. Allra helst inte sonen, som är allmänt förvirrad o knappt vet vart han befinner sig om klockan är innan 15 på dagen.. ;o) Tveksamt om jag själv skulle klara det också, sånt där är inget jag är bra på. Men det är ju härligt att det fortfarande finns folk som kör sitt race o inte reflekterar o funderar igenom hur det funkar.. NOT!... Nåväl, jag ska inte gnälla, såväl sonen som jag gick från mötet med lättnad, vi blev faktiskt inte utskåpade som mor o elev. Lite märkligt var också att det fanns en lärare som konsekvent gav sonen underbetyg, men ändå godkänt, och dessvärre har han denna i flera ämnen.. Phui! Det är inte svårt att dra slutsatsen att hon inte har hittat rätt i den klassen, för trots att sonen har "på gränsen"-omdömen så har de flesta andra lärare ändå kunnat konstatera att han har fördelar och att även om koncentrationen och fokuseringen kunde vara bättre så sköter han sig ändå förhållandevis väl och fick jättefina omdömen som person av lärarna, samt hur han bemöter dem. Utom av just denna.. Nåja, vi är glada för det lilla.. Så jag ska inte fortsätta gnälla! Det kändes faktiskt riktigt bra, och även om jag alltid är stolt över min son (eller för det mesta i a f) så kändes det bra att han själv fick se att det finns lärare som uppskattar honom också, och som ger gott omdöme även om han kan mer än vad han har ork o lust att visa! Härligt för honom, likaså att han faktiskt kommer att få godkända betyg utan några som helst problem! Hallelujah moment igen!

Bilskrället är kvar på service, och nu börjar oron bli större.. VAD ska det kosta?? Brrr... Fördelen är att man har lokaliserat problemet med bakluckan som ibland inte går att stänga.. Det var sådär lagom kul när vi skulle åka till Örebro från Huddinge klockan halv fem på morgonen, packat in katter o packning o så går det inte att stänga bakluckan.. Frysande iskallt var det också.. Nåja, det berodde på glappkontakt, o så ska bilen få nya däck, nytt avgassystem och en massa andra konstiga saker som jag inte ens vet vad de är för något, än mindre vad de är till för. En ny vindruta blir det också, eftersom den gamla hade fått en låååååång spricka. Måtte bilskrället nu hålla ett bra tag till!

Mamsen har jag pratat med i telefon, hon var rätt deppig över att hennes älsklingsperiod vår o sommar kommer att gå till att cellgiftas.. Urrrkk! Eftersom det är ett nytt cellgift vet hon heller inte hur hon kommer att reagera, kommer hon att kunna sola? kanske tappar hon allt hår igen och mår sämre än förra gången? Eller också gör hon inte det, vi får helt enkelt ta en dag i taget, som kloka Malin Mindfields skriver!

Tack för rara ord, de värmer! Det är mysigt att gå in på bloggen o se att man har fått kommentarer o allra helst när det är så snälla o omtänksamma kommentarer som jag får! Tack, tack, tack! *hjärta*

Jag har tjyvrökt! :o((((((((( Det är inte bra. Men jag mådde skit och självklart mår man inte bättre av att röka, men det ger en falsk känsla av välmående, så jag tänker tjyvröka lite tills värsta perioden är över i deppsinnet just för tillfället. O jag röker inte som tidigare, det går måååååånga timmar emellan tjyvrökandet. Det är trist att jag inte lyckades med mitt rökslut, men än är loppet inte kört! Jag SKA sluta, men inte just nu, det blir bara skitjobbigare då.

Idag fyllde Linn 16 år! Vi åt god familjemiddag tillsammans, hon fick sin favviskaka, kolapaj (även om övertrötta modern glömde hälla smör i den mörka kolasmeten så att den blev.. rätt hård...) och lite presenter. Kan fortfarande inte fatta hur fort tiden går, för 16 år sedan fick jag mitt första barn! Jisses! Det är ju inte klokt! Å jag som fortfarande känner mig som en ansvarslös tonåring med jämna mellanrum! Phui! Det är läskigt.

RosaMiltons tips gav resultat, tusen tack!! Jag har med största sannolikhet hälsporre.. Idogt travande på stenhårda cementgolv (assisterandet på kattutställningar) med fel skor (basketkängor samt vid ett tillfälle Foppatofflor eftersom jag glömt mina "riktiga" skor..) har förmodligen varit orsaken, för jag har haft rätt ont ett tag (läs månader) men det har blivit värre den senaste månaden. Jag har fantastiskt bra sandaler på jobbet, men det är just det att de stannar kvar på jobbet.. Men nu ska jag beställa riktiga jobbsandaler igen, som jag ska ha hemma o gå runt i. Plus inlägg i mina vanliga skor. Alla symptom på hälsporre stämmer, inklusive var smärtan är lokaliserad, samt när den främst uppstår, så nu sparar jag lite pengar på att slippa gå till doktorn! Enda skit är att det kan dröja upp till 1 ½ år innan det är över. Nåja, jag är inte så smärtkänslig, så jag överlever nog.

Läkarbesöken som vi skulle haft för utredningen av en unge är avbokade o uppskjutna, kändes skönt att slippa just nu när man är inne i den negativa spiralen. Det är inget allvarligt förvisso, mest rutinkoll av hälsan. Resten av veckan ska ägnas åt familjen, å så jobb såklart. Ett antal tummar ska hållas för de fränder som kom med på SK:s utställning, o lilla Coco som ska debutera i kullklassen, dock inte i egen klass eftersom vi inte kom med. Kom på att jag inte har mailat assistentansvarige om att jag inte har kommit med o därför inte kan gå assistent.. Men det kan de väl knappast vara sura över? Nåja, man vet aldrig...

Nu får jag väl återgå till jobbet, i går natt var en helvetisk natt med magsjuka o diverse spring, hoppas denna natten blir luuuuuuuuuugn!

Ha det gott allesammans o kramar till er alla!

Jämmer o elände.. När ska det vända?

Lugnet infaller sig på jobbet o inget bra på tv:n, så det får bli en bloggskrivning. Egentligen har jag inte så mycket att skriva.. Just nu är det en tråkig och hemsk period i mitt liv känns det som.. Mamsen ringde i eftermiddags efter att ha varit på sin kontroll och tyvärr har cancern återvänt. Jag har megaångest för det. Min mamma är ju min. Hon har alltid varit någon att luta sig emot, någon som alltid finns där även om vi inte alltid haft samma åsikter. Min tonår var väl inte min trevligaste dotterperiod.. :o/ Mamma har ändå alltid funnits där och vår kontakt har alltid varit värdefull och hon är en jättebra mamma! Men nu behöver hon någon att luta sig emot istället för att vara vår klippa. Självklart finns jag här för henne. Jag tänker inte bryta ihop o ge upp, vi ska ge den eländiga sjukdomen ännu en fight, så länge mamma orkar så orkar jag! Och jag tänker inte ge upp i första taget!! En lång tid av jobbiga behandlingar väntar, man kanske t o m måste operera ganska mycket och det känns som om eländet just nu aldrig ska ta slut. Men det gör det såklart. Livet är fullt av med och motgångar, det är bara det att just nu känns det så tufft ändå och som om livet är en evinnerlig uppförsbacke. Min mormor sa alltid att olyckor kommer i tretal, sen kommer det lycka i samma tal och så går livet vidare. Jag vet att det någon gång vänder, men frågan är när? Hoppas bara att jag orkar, för jag har inte tid att bryta ihop. Det är bara att gråta en skvätt o gå vidare. Tänker en del på ett citat som Jonas Gardell påstås ha yttrat: ” "Min humor är en besvärjelse mot sorg och förtvivlan". Tänk om det ändå vore så?!

Bil-eländet är på service och det lär bli en hiskeligt dyr historia. Mer negativt, och även om jag hemskt gärna vill fokusera på något positivt så känns det inte som någon tröst i nuläget... Imorgon ska jag på läkarbesök med en av ungarna, måtte det i a f gå bra! Likaså ska jag på sonens utvecklingssamtal och det lär i vanlig ordning bli en sorgesam berättelse där alla hans negativa sidor radas upp och tjatas om. Stackars unge. Själv tar jag nog inte riktigt till mig, och jag hoppas att även han stänger av, för tjat funkar inte på honom. Jag fortsätter att försöka påminna o stötta, men tyvärr så tror jag att han är inne i en negativ fas med teflonminne och slarv.. Att vända det är inte alltid det enklaste, men han mår i a f hyfsat bra. Det är huvudsaken. Likaså att han faktiskt får godkänt i sina ämnen, sedan är jag nöjd. Jag vet att han har potential att klara betydligt högre betyg än så, ungen är ju smart! Men med de förutsättningar som han serveras i form av gnat, tjat o gnäll ständigt i skolan när ingenting någonsin är bra utan allt går att förbättra, så anser jag att det räcker med godkänt. Han ska inte behöva mer negativ feedback hemifrån, tvärtom så hoppas jag bara att han inte börjar skolka o skita i skolan. Antingen tar han igen det längre fram i livet eller också så gör han det inte. Skolan är inte på liv o död när man går i åttan, undras just om en del lärare har fattat det??

Nåväl, ingen mening att deppa ihop o skriva en massa negativt, så jag ska jobba lite nu.. Jag hoppas att ni har det bra och tänker på att ta hand om varandra och så hoppas jag att ni inte blir alltför nedslagna av att läsa bloggen. Det blir nog bättre så småningom. Hoppas jag.

Gonatt!


Ps Tack, Rosa Milton, jag ska genast googla på hälsporre!! Ds

Väntan på bebisar..

..fast det är inte mina eller mina katters, eller delvis.. Ushki ska förhoppningsvis bli pappa i veckan hos S*Fairyhearts, och det blir jättespännande!! Den här veckan innehåller läkarbesök o tandläkarbesök för kidsen, födelsedagskalas (Linn blir 16 år på onsdag!!!), bilservice o däckbyte samt fönsterbyte på bileländet, tillbakalämnande av Dolores i Nybro, skjutsa Lillvit till djursjukhuset för kastrering och så ska mannen tillbaka till läkaren för diverse återkontroller.. Han är nog lite för stressad tror jag.. ;o) En del nätter ska jobbas också, plus allt "vanligt" som ska göras, och idag försökte jag sova lite längre för att orka vända till mitt nattdygn inför morgondagens första jobbnatt på länge. Sen väntade storstäd, efter helgens andra aktiviteter såg hushållet mer ut som ett nybombat Beirut än någonsin.. Döm därför om min förvåning när jag masade mig upp vid 11-tiden o såg att hela bottenvåningen var avplockad o tillfixad, plus att diskmaskinen var igångsatt! Tack, Linn, det var guld värt! Så jag dammsög o torkade golven plus tvättade lite, men allt tråkigt plock slapp jag och det var gudaskönt!!

Annars inte mycket nytt under solen.. Har fortsatt halvt om halvt huvudvärk, och känner mig tung i huvudet.. Å hälen är fortsatt ond, jag undras just om jag möjligen kan ha trampat in nåt konstigt i den? Min kattklubb o jag är på samma plan igen, så jag är glad att slippa sånt tjafs, och jag ska hålla mig ganska soft från kattvärlden ett tag nu. Jag behöver få lite distans känner jag, det har varit mycket kattifierat de senaste åren.. Var en kort sväng inne i stan där jag hittade grå jeans till Sacke för den fantastiska summan av 50 kr!! Billigt! De var jättefina, och eftersom han växer nästan en storlek varannan månad så känns det inte som att man har lust att köpa dyra byxor som varar bara ett kort tag..

Nu ska jag softa en stund, läsa en bok och glädjas åt att Wilmisen redan sover och att hushållet är i lugn o harmoni (för stunden i a f! ;o)) och njuta av att jag förhoppningsvis kan hämta hem Coco nästa helg! Hon ska träna på att ställas i kullklass till helgen, det blir spännande också!

Ha det gott allesammans o gonatten!

Livet knallar på.. Än så länge..

Helgen har varit en aktiv familjehelg. I lördags var Wilma o jag på besök i Sacke o Linns högstadieskola. Linn sålde mackor o kaffe i fiket hela dagen, så vi följde med Sacke på hans lektioner, men givetvis fikade vi hos Linn också. Värstingläraren var på riktigt trevligt humör, tänk så trivsam hon då kan vara!! Letade efter sonens borttappade gympapåse ("Den kan vara någonstans, eller så vet jag inte vart den är..") med de relativt nya innegympaskorna, men de fanns inte att finna. Nåja, man kan ju alltid hoppas att de kommer någon annan till glädje även om de är stulna, hellre det än att de ligger o ruttnar i nån gammal påse någonstans! Sonen lyckades komma för sent till alla dagens lektioner trots mamsens eviga påminnande, jag måste erkänna att han nog är obotlig. Fast jag tror faktiskt att det ligger i släkten. Själv är jag tidsoptimist, men hans ömme fader är också rätt sen av sig.. Jag skulle fått umgängesschema för barnen redan vid nyår 2008, men det schemat lyser än så länge med sin frånvaro och vem orkar tjata?!

På kvällen övernattade sonens kompis och vi kollade på en gräsligt otäck skräckfilm! "Strangers" heter den, och om du vill bli hiskeligt rädd av en film med många "hopp"scener så kan du titta på den. Den är ingen orgie i blod, snarare krypigt läskig, t o m så att mannen hoppade till i soffan brevid mig! Maja ville titta o kollade en kort stund, sedan kunde hon knappt sova! Den var verkligt skrämmande faktiskt.. Trailern finns att beskåda här: http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=314717

På söndagsmorgonen gick sonen till kyrkan (han ska konfirmeras i pingst), mannen o Linn o Wilmis till ishallen med diverse kompisar och jag o Maja cyklade till stallet klockan sju. Vi hade morgonjouren, och Maja skulle dessutom delta i klubbhoppningen. Det gick bra, även om stalljouren var jobbig eftersom hälften av jourarna var sjuka, så jag o en mamma till jobbade livet ur oss med att mocka, fodra, sopa o släppa ut hästarna.. Phui! Så jag är trött ikväll!

Har tänkt en del på livet o döden o allt... Kanske inte så konstigt, när vår fd jobbarkompis är död.. Livet är orättvist. Hon var god, vänlig, rar, duktig, snäll och jättemysig! Hon gjorde ingen förnär, hon skötte sitt och tog hand om sina pojkar ensam och sina älskade katter och var alltid så gullig mot alla arbetstagare och personal. Trettiofem år blev hon. Hon dog troligtvis av en propp i lungan, och vaknade aldrig på morgonen trots sönernas idoga försök att väcka henne. Det är mer än hemskt, det är så fruktansvärt orättvist och man inser hur lätt ett värdefullt liv kan släckas. Hon kommer alltid att finnas kvar i allas minne, för hon var en god själ, och finns det en himmel så är jag övertygad om att hon finns där. Jag är bara ledsen att hon inte lever, framför allt för hennes barns skull. På en kort sekund förändras livet, och man slås av allts förgänglighet.. Man borde ta bättre vara på livet, och bry sig om varandra.

Ha det gott allesammans, tag hand om er själva och era nära o kära! Det tänker jag göra.
Kramar!