Idag får Bruce o Donnie pryda bloggen, jag har inte tagit några nya bilder o bloggen blir tråkig utan bilder.. Så jag rotade fram några "gamla godingar" istället.. Bruce ligger fortfarande o sover enligt ovan, han är en cool kille..
Annars är allt bara bra, förutom lite för lite sömn idag. Har jobbat två nätter och den här dagen brukar jag sova fram till 18 ungefär, men inte idag. Trotsiga tonåringen skulle ha utvecklingssamtal sent omsider (trots att vi egentligen hoppats slippa..) inför sin flytt till högstadiet. Jag hoppas dock att högstadiet blir en nystart. Inget ont om lärarna hon har, de är trevliga o duktiga människor som verkligen gör sitt bästa, men ungen har helt enkelt kommit in helt fel i systemet där. Hon har redan en stämpel som aktiv bråkstake, och den är svår att sudda bort.. Man har redan klart för sig att hon är ett sorgligt exemplar av problembarn, o det är nog svårt att ställa om till att se rent konkret på det. Vi har erbjudit att se till att man får hjälp av specialpedagoger, tipsat om föreläsningar osv men det har inte varit intressant för dem eftersom våra förslag inte har accepterats. Nåja, alla är vi olika. Hursomhelst så pallrade vi oss dit strax efter åtta, och eftersom jag hade trattat i mig tre koppar kaffe på jobbet så orkade jag vara aktiv o pigg. En stund i a f. Ungen fick i vanlig ordning höra litanior om att hon är smart, men inte utnyttjar sin kapacitet, att hon inte sköter läxorna, att hon har svårt att passa tiderna osv osv osv. Själv kände jag mig förpassad tillbaka två år i tiden. Samma saker har samma lärare sagt om hennes storebror en gång i tiden.. När vi hade lyssnat en bra stund så skulle vi skriva ihop vad ungen kan göra för att förbättra skolarbetet. Suck.. Ställ frågan till en unge som inte ens ser problemen längre än till hur den senaste stunden har varit, en unge i stort sett utan planering- och organisationsförmåga och med uruselt arbetsminne samt inställning att det är hon mot världen o gissa svaret? Just det.. Hon hade såklart inga svar.. Till slut kunde jag inte hålla mig. Läraren vet att vi har haft ungen under utredning. Han vet att jag hela tiden har misstänkt adhd och han vet att hon har två äldre syskon o känner dem väl bägge två eftersom han även haft dem i skolan. Ändå kopplar det liksom inte. Idag tror jag att jag fick förklaringen. Man tror helt enkelt inte på diagnosen adhd. Åtminstone är det uppfattningen jag fick. Nåja, man har ägnat två år av tjat och tjatet har inte resulterat i någonting, men å andra sidan slipper man ju ungen, för hon försvinner ju upp till högstadiet, så varför tänka om? Jag vet inte, men hela systemet gör mig tröstlös. När han sedan kläckte ur sig att ungen borde titta på sina kamrater som minsann lägger ner mycket mer energi så såg jag nästan rött. Jag försökte förklara att man under utredningen har sett brister i planering o organisation, att alla tester som ungen har gjort tyder på kapacitet att klara det mesta, men att även enkla saker tar ENORM energi och koncentration som sedan försvinner lätt. Att problem med att hejda sina impulser och reaktioner finns. Jag berättade om bristen på helhetssyn, hur ungen lyckats avbilda en komplicerad form (innehållande trianglar, rektanglar, cirklar, kvadrater o liknande geometriska figurer) efter att ha börjat med detaljerna o inte helheten. Jag såg själv figuren, tänkte direkt att det var en rektangel med en triangel som topp o sen en massa andra små geometriska figurer. Min unge såg bara en massa streck o inte helheten, men efter lååång tid och mycket möda lyckades hon ändå återskapa figuren nästan exakt som den var efter att bara ha sett bilden en liten stund o sen inte under själva uppgiften. Det intressanta var dock att hon ser detaljerna o inte helheten, vilket gör känslan av sammanhang svårare.. Jag berättade om diagnosen, svårigheterna och får till svar: "Jamen hur ska man då lära ut matte t ex, som bygger på repetitionsuppgifter?" Inte fan vet jag, jag är inte lärare och jag är inte specialutbildad på pedagogik i den här nivån, så hur ska jag kunna svara på det? Om jag satt där med alla svaren så skulle jag inte bara vara mamma, då skulle jag förmodligen vara professor! Jag berättade att en specialpedagog var inblandad i högstadiet, men bara som stöd vid problem, och att jag inte har svaren på alla frågorna. Då säger han att nästan alla barn passar in på diagnosens kriterier o har liknande problem.. Suck igen.. Jag har tre stora barn. Av dessa tre har alla sina egenheter o personligheter. En har lite större problem med planering o organisation, men ändå under hyfsad kontroll beroende på omgivningens förståelse.. En har excellent planerings- o organisationsförmåga, och den tredje har ingen alls. Alla har sina egenheter, men genom att blunda för svårigheterna löser man inga problem. Jag tycker inte att man ska använda sig av diagnoser som ursäkter, däremot så kanske det kan skapa en förståelse för att man har osynliga problem. Fortfarande är liknelsen med andra handikapp viktig. Vi kräver inte att rullstolsbundna ska ha samma gympa som dem som är fullt rörliga. Vi kräver inte att personer med dålig syn ska klara sig utan sina glasögon eller linser. Vi kräver heller inte att döva ska höra vad vi säger verbalt. Men man kräver att barn med svårigheter att planera o organisera ska kunna planera o organisera. Man lägger skulden på barnen istället för att söka lösningar, förmodligen för att man själv varken vill eller orkar slösa energi på sådant, det är ju så mycket enklare att avfärda ungarna som skitungar. Men jag höll mig lugn o förklarade med enkla ord hur jag menade o hetsade inte upp mig under samtalet. Men det brast en gång. O det var när han kläckte ur sig att även barn med sådana här påstådda handikapp måste ju sköta sina skoluppgifter o göra tråkiga saker, annars kan de ju inte sköta jobb o jobba måste man ju i framtiden. Vad ska man annars bli? "Ja, om man tittar statistiskt på barn o ungdomar med samma handikapp som min unge så är det ingen munter framtid de går till mötes. Många blir socialt utslagna eller missbrukare, eftersom de lever hela sina liv totalt missförstådda av omgivningen, men de som överlever det hamnar ofta som inspirerande personer i kreativa yrken!" sa jag. Kanske inte det mest pedagogiska o trevliga att säga, men då var jag arg! Och jag hade svårt att tygla mina impulser, så det bara liksom ramlade ur mig.
Att förstå problem som adhd kanske inte är så lätt om man inte har levt med dem. Jag förstår det. Läser man lätt diagnoskriterier så har alla en liten släng av både det ena o det andra. Men det är när funktionerna blir till ett handikapp som man har problem. Min unge är smart. Min unge är nog en av de mest "street smarta" ungarna som finns. Hon klarar sig i alla lägen! Hon är stark. Men just för att hon hela sitt liv har levt i en värld där hon har insett att hon inte alltid är som alla andra, där hon inte klarar de mest simpla saker som att trä pärlor på ett halsband, eller måla en teckning som stämmer överens med hennes jämnåriga kompisars, just därför har hon hittat en alldeles egen strategi som har följt henne sedan småbarnsåren. Hon hittar på en del, o säger det hon tror att man vill höra. Hon får ett utbrott av ilska, för att avleda uppmärksamheten på det hon inte kan. Hon ser till att få uppmärksamhet i många olika situationer, för då ser man inte alltid att hon kanske inte har vissa förmågor som hon borde ha. Hon skyllde alltid på ont i armen, benet, huvudet osv o framkallade t o m krokodiltårar varje gång vi skulle städa hennes rum. Att hon saknade förmåga att planera o organisera o därmed städa "riktigt" föll mig inte in. Hon lurade mig, hon lurade sin omgivning och därför upptäckte vi aldrig hur stora problemen egentligen var. Ändå har hon klarat sig lysande under de förutsättningarna! Hon har brister, men hon har också fantastiska fördelar och förmågor, så varför ska det vara så svårt för en stelbent skola med ännu mer stelbenta lärare att försöka förstå?
När vi kom hem från samtalet var jag uppstressad. La mig ändå i sängen o skulle sova en stund. Då kom äldsta hem från sin Ölandsutflykt. Givetvis ville hon berätta alla detaljer o händelser för mig, så det gjorde hon. Sen sov jag en kort stund, för att vakna igen. Därefter sov jag några timmar, sen kom man o minsting hem. Då steg jag upp. Så i natt blir en kämparnatt med att hålla sig vaken. Nåja, imorgon får jag sova. En stund. Sen ska jag baka tårta o städa inför kvällens skolavslutning. Å baka ytterligare en tårta för dagen efter. Å sen ska jag sova. Igen.
Näe, nu har jag inte tid att sitta här o såsa. Ska plocka undan lite, o sen packa väskan till jobbet o kanske vila en kort kort stund på soffan innan det bär iväg.
Ha det gott allesammans, ta hand om er o era nära o kära o kramar!
