Sömnsvårigheter!

...kanske inte så konstigt med tanke på att jag jobbat i tre nätter...? Nåja, jag vet inte om jag berättat om min moster? Min moster hade inga barn, men tre syskonbarn, alla av olika mödrar födda, men alla mödrar var systrar till moster. Jag var ett av dessa syskonbarn.

Min moster brukade ägna sin tid åt att jobba som undersköterska på olika sjukhus uppåt i landet, men hon höll alltid kontakten med oss i sin familj, och alldeles särskilt med mig och mina två kusiner. Efter många år flyttade hon ner till mamsens grannby och det var så härligt att ha henne nära! När min son var liten blev moster sjuk. Hon var gudmor till honom på hans dop, men därefter blev hon sämre o sämre och vid jul blev hon inlagd på sjukhus med svår lunginflammation och diagnos cancer. Hennes cancerform var av en alldeles särskild sort, påminde om leukemi, men dessvärre obotlig. Sjukhuset bedömde att behandling inte var möjlig att sätta in, moster var alldeles för dålig... Vi grinade, sörjde och trodde hon skulle dö snart. Men icke!

Några månader senare fick moster behandling, efter ett mycket mirakelmässigt tillfrisknande, en alldeles ny sort som var för utvärdering, och vars biverkningar inte var utredda. Moster hade inga problem med denna, alternativet var ju döden, eftersom ingen annan behandling fanns att tillgå. Moster hade sen flera år av såväl sjukdomsbiverkningar som glädje. Hon var utomlands på semester, umgicks med släkt o vänner och hade ett mycket rikt liv. Dessvärre dog alla andra i forskningsstudien hon ingick i alltför snart, och sist av alla var det mosters tur.. Hon låg inlagd sista månaderna av sitt liv, och vi var där så mycket vi bara kunde. Då hade hon fått många många fler månader och år än man först kunnat tro! Jag var där när moster dog, höll hennes hand och fanns där. Hon somnade in, och allt var väldigt stillsamt och fint. Mamsen var också där. Alla dessa minnen från mosters bortgång ploppar upp mest hela tiden just nu, kanske inte så konstigt? Jag är inte rädd för döden, men jag skjuter gärna upp den ett tag till... Både för mig o mamsen... Konstigt nog skräms jag inte av död, snarare av avskedet inför döden. Jag är ändå glad att vi har möjlighet att ta avsked av mamsen och visa att vi verkligen älskar henne. Det är bra. Samtidigt hoppas jag fortfarande på mirakel och att hon ska bli frisk mirakulöst och kunna flytta hem o vara sitt vanliga jag igen! Även om jag innerst inne vet att det är en omöjlig fantasi kan jag ändå hoppas på det...

"Ja tack

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isiga tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet."

Sonja Åkesson