Onda aningar som blir besannade..

Ikväll ringde mamsens man, mamma är inlagd på sjukhus. Det var metastaser i hjärnan, och de var flera stycken. Ingen bra prognos m a o, men ett litet hopp att bromsa och ge mer tid fanns. Ett litet. Det är allvarligt, hade doktorn sagt.

Sorgen ligger tung i det Vildhjärtska hemmet.. Jag hoppas kunna åka förbi o hälsa på mamsen i morgon, och jag hoppas att hon är stark och har ork att kämpa. Hoppet är nästan det enda som finns kvar, och det är just nu litet.. Ibland är livet eländigt. Jag hoppas de tar väl hand om mamsen på sjukhuset. Det gör ont i mitt hjärta och i min själ för hennes skull. Om jag är rädd och orolig, vad är då inte hon?

Att ha en nära anhörig som är sjuk är fruktansvärt. Allra helst när man nästan räknar dagar, timmar, sekunder som man får ha dem hos sig. Helst av allt vill jag ringa henne och ha henne i luren hela tiden, liksom låtsas att allt är som vanligt. Jag hoppas att min mamma får många dagar till. Helst vill jag att min mamma ska få månader, år och en hel livstid till, för jag känner mig inte redo att släppa taget om henne. Frågan är väl om jag någonsin kommer att göra det? Jag håller tummarna att hon blir behandlad med en mirakelkur som får oss att ha henne kvar. Jag älskar min mamma. Om det finns en Gud så hoppas jag att han låter min mamma bli frisk.

Jag är så pass gammal att jag borde vara stark o vuxen, men när det gäller mamma känner jag mig som ett litet, litet barn. Det känns som att jag är fem år gammal och behöver henne, nu och för alltid. Mammor ska liksom finnas där, det har de ju alltid gjort liksom. Men jag är ändå lyckligt lottad som har en mamma än så länge. Världens bästa mamma! Och det hoppas jag, och tror, att hon vet att hon är. Finns det liv så finns det hopp. Det får jag inte glömma...