Drönare, eller bara seg i kolan?!

Tja, det är frågan.. Idag sov jag på fm, alldeles för kort som ni kan läsa i inlägget nedan. Var uppe o pratade med kidsen som kom hem från skolan, alla hade haft ok dagar. Skönt. Imorgon har de tre yngsta studiedag, och är lediga, sen väntar en veckas höstlov. Trotsiga Tonåringen ska tillsammans med Sonen åka till sin pappa i Malmö, men den här gången kan inte Äldsta följa med. Hennes helgjobb har i veckan utökats till två extradagar i nästa vecka med storstäd av stuga som tillhör kyrkan samt köksrengöring. Bra, extra pengar gillas av Äldsta. Sen jobbar hon på söndag också, så den här gången blir det inget Malmö. I vanlig ordning så irriteras jag över planeringen, eller brist på denna. TT och Sonen fick själva ringa upp "Den ömme fadern" för att fråga om de ska komma imorgon eller ej o när de i så fall ska åka.. Svaret blev att de skulle nog åka vid 16-17-tiden.. Suck.. Som vanligt ingenting inbokat och jag slås återigen av att detta har man levt med i ett gäng år nu.. I närmare bestämt 11 år. Ingen planering från det andra hållet, ingen initiativförmåga och aldrig någonsin någon som frivilligt ställer upp. Självklart är det jag som ska stå för födelsedagsfirande, konfirmationer mm mm mm. För jag har väl ingen rätt till något eget liv, till skillnad från "Den ömme fadern" som sällan har tid med sina egna barn. Han har ju JOBB och han har ju INTRESSEN och han har ju inte TID. Tänk om det vore så lätt att bara låtsas att man inte har barn och slippa allt som är tungt och jobbigt? Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig, när jag valde att skaffa barn för 16 år sedan. Och han lovade att finnas där för barnet, annars hade jag faktiskt valt att gå min egen väg direkt. I efterhand ångrar jag nästan att jag inte gjorde det. Å andra sidan hade inte TT och Sonen funnits då, och det hade varit hemskt.

Men det är och förblir helt ok för en del pappor att bara strunta i det som kallas ansvar och föräldraskap. Jag vet att jag låter som en riktig bitterfitta. Men jag är nog det. Jag är så grymt besviken på att alltid vara den tråkiga för de tre äldsta. Alltid den som måste ordna, fixa, ställa upp och göra allt, och stå för all betalning. Helt ok, jag gör det för deras skull, för jag älskar dem och vill att de ska ha det bra. Trotsiga tonåringen har fortfarande inte fått sina utlovade kombinerade födelsedagspresenter och julklappar sedan två år tillbaka, hon längtar efter en ny mobil. Förmodligen får jag skrapa ihop slantarna till den, för den lyser med sin frånvaro. Liksom tv:n hon blev lovad. Och systemkameran. Som blev till en ny mobil, som hon ännu inte har fått. Frågan är om hon någonsin får den? Men jag blir faktiskt ganska trött. Ansvar för tre barn själv är inte enkelt, men nu börjar de ju bli stora ändå. Elva års ensamarbete med stöd av min familj och min käre nuvarande man, som varit underbara. Det hade varit roligt att NÅGON gång få lite planering, struktur och intresse från den andra föräldern. Än har det inte hänt, och jag har nog faktiskt slutat hoppas. "Den ömme fadern" är fortfarande ett stort barn, med fokus på sig och sitt och sånt som han tycker är roligt. Tyvärr. Och jag har faktiskt slitit hund i alla dessa år. Alla föräldramöten, alla evenemang, kalas, allt praktiskt runt allt som det innebär att ha tre ungar. Mannen har varit osannolikt bra, under de år han har funnits, och det måste vara NIO år nu!!! Han har funnits där för såväl mig som de tre äldsta. Alltid. Skjutsat till alla hocketräningar, ridningar, kompisar o allt. Betalat. Köpt stor bil så att vi alla får plats. Aldrig knotat över att han i ett huj gick från ensamstående man till trebarnsfamilj. Kan inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om jag dog. Gud sig förbarme! Jag tycker faktiskt att män som inte tar hand om sina egna barn borde betala dubbelt underhåll! Och så borde de skämmas! Men man kan ju alltid skylla ifrån sig och säga att mamman istället är dum i huvudet. Och sen kan man fortsätta att leva sitt liv, vitt skilt från sina egna ungar. Tänk alla spyor man har torkat när ungarna varit magsjuka. Bristen på sömn som fanns där i många många år, eftersom man aldrig sov mer än ett par timmar i stöten. Jobba heltid för att få allt att gå ihop. Samtidigt som man försökt att alltid finnas där för ungarna. När de var sjuka kunde de inte komma på besök till pappan, för han ville inte bli sjuk. När TT fick löss så skulle han skicka hem dem direkt, trots att jag satt på jobbet och skulle jobba helt dygn med sovande jour. Det avstyrde jag, men USCH, vilken dålig mamma jag var som skickade iväg ungen med LÖSS till "Den ömme fadern"! Tänk allt inkomstbortfall man haft för Vård av Barn. Han har aldrig tagit ut vård av barn-dagar... Å andra sidan är jag djupt tacksam för att jag har mina barn, och jag tror att de inser en gång i livet, vem som har lagt mest tid och intresse och kärlek på dem. Och jag hoppas att de förlåter att man ibland varit trött, sliten och ledsen, och kan förstå varför man har varit det. Jag hoppas det. Och så hoppas jag att "Den ömme fadern" aldrig någonsin mer skaffar fler barn, för barn behöver betydligt mer än att gå på MacDonalds och ha roligt. De behöver trygghet och någon att hålla i när åskan går. Och hur kan man hålla i någon när åskan går om den aldrig finns där, eller om den aldrig har tid?

Mannen sa till mig igår, när jag berättade att jag fortfarande känner mig hängig, att jag är märklig. Spelar liksom ingen roll hur dåligt jag mår, jag kan ändå bita ihop och göra en massa saker. Övning ger färdighet. Spelade ingen roll att man var magsjuk som en gris när de tre stora var små, för det fanns ju ingen annan där. De var ändå tvungna att få mat, oavsett hur jag mådde. Så det handlade om att bita ihop. Jag tycker inte synd om mig själv, det finns massor som har det betydligt värre ute i livet. Men jag blir förbannad ibland. Arg. Irriterad. Och bitter. För att det är ok att göra så här. Det finns liksom inget man kan göra för att förändra. Det vet jag, av bitter erfarenhet. Jag vet inte hur många samtal man har haft med "Den ömme fadern", men ansvarets innebörd finns inte i hans vokabulär. Han är ett fullblodsego. Och tyvärr finns det många såna män i livet. Synd bara att jag var idiot nog att tro att han var annorlunda en gång i tiden. Annars hade jag ALDRIG skaffat barn med honom. Aldrig. Jämför jag med mannen, som trots allt tar en massa ansvar o har massor av intresse för de tre äldsta så är det som natt o dag. Mannen är intresserad. Tar ansvar. Finns där. Och jag vet, att även om vi mot all förmodan skulle skiljas åt så skulle han ändå ta sitt ansvar och göra sitt bästa för sin unge. Utan tvekan. Det är helt enkelt skillnad på folk o folk.. Eller kanske man borde säga att det är skillnad mellan folk och fä... ;o)

Ikväll sov jag som en drönare. Somnade strax efter fem, hann inte ens träffa mannen när han kom hem från jobbet! Sov till tjugo över åtta och sen upp, tvätta sig o dricka en kopp kaffe innan vi åkte till jobbet. Nu bakar jag äppelkaka till de boende för fredagsmys, och snart ska jag städa. Men nu har jag öst ur mig bitterhet så att jag kan gå från datorn med uttömt sinne. För en stund..