Märklig trötthet..

Det har gått några dagar, och gråten finns där mest hela tiden, men samtidigt så är jag ändå inte ledsen fast jag är det.. Låter det konstigt? Jag har så mycket konstiga känslor just nu.. Ibland känns det helt overkligt alltsammans, samtidigt vet jag att våra liv just nu genomgår en enormt stor förändring. Vår mittpunkt, vår skyddsängel och vår mamma är ju borta, men vi måste leva vidare med alla goda minnen och ihågkomster. För det är ju så livet är, det förändras hela tiden vare sig vi vill eller inte. Det som känns bra för mig är ändå att mamma inte far illa längre, att oron (som man ständigt har gått med sedan hon fick besked om att hon hade cancer) har klingat ut och att man ändå är tacksam över att hennes sista stund i livet var just hemma tillsammans med sina närmaste. Hon fick ett jättefint slut, och vi hade förmånen att få visa henne precis all den kärlek och omtanke som hon förtjänade. Men det är tomt. Fruktansvärt tomt. Mamma har ju varit en så stor del i våra liv och det är jag innerligt tacksam över, och vet att det är en enorm förmån! Hon har gett oss så mycket under alla år, och verkligen gjort sitt yttersta för att hålla samman familjen oavsett vad som hänt. Alltid ställt upp och funnits där. Men nu gör hon inte det längre, och det kommer att ta tid innan jag fattar det. Att man inte kan ta upp luren och ringa henne o berätta. Men samtidigt är det mest egoistiska tankar från min sida, mamma var svårt sjuk och behövde sin ro. Och oavsett hur livet slutar så är det ändå ett avsked som måste göras förr eller senare. Jag vet att mamma inte skulle ha velat att vi alla bröt ihop och deppade, hon var en synnerligen praktisk människa i det fallet! Jag kan nästan höra hennes röst när hon läxar upp mig och säger att jag får rycka upp mig. Men sorgen har sin tid, och bearbetningen sin, och alla har vi olika sätt att hantera dem. Det viktigaste nu är att fortsätta älska och bry sig om sina nära och kära och ta livet som det kommer. Och det finns, som alltid, de som har och har haft det mycket värre. Det är ändå en tröst att vi alla kunde vara hos mamma sista stunden i livet, och att hon visste det. Det är en tröst att alla våra värsta farhågor om att hon skulle bli förändrad som personlighet inte föll in, in i det sista var hon verkligen mamma. Tack för det. Nackdelen med att älska någon och att ha fått förmånen att bli så älskad och omhuldad är att det blir fruktansvärt tomt och fattigt utan denna person. Men nu är det som det är.

På lördag ska vi hem till huset igen och hjälpa mamsens man att ställa iordning, men redan nu har faktiskt alla de dåliga sakerna försvunnit i form av alla anpassningar med säng, toastol osv. Kommunen var snabb att ta bort, tack o lov. Han vill inte bli påmind om sjukdomstiden, han vill minnas mamma när hon var pigg o frisk. Det gör han rätt i, det bör vi nog alla göra. Han levde alla dagar med mamma, och jag kan inte ens föreställa mig hur tomt han måste ha det! Mina syskon finns där, på nära håll, tack o lov, och kan stötta och sällskapa. Barnen tar det bra, jag tror det var skönt för dem att finnas med när mormor dog. Det var en fin stund trots att vi grät och var ledsna efteråt. Nästa fredag ska vi ha minnesgudstjänst i kyrkan.

Jag sover extremt mycket. Jag blir jättetrött redan klockan 22 och lägger mig, hinner läsa ett fåtal sidor innan ögonen går igen och orkar knappt upp ur sängen för att vinka av barnen när de åker till skolan. Vilar middag minst en timme varje dag. Vet inte om det är senaste tidens press som tar ut sin rätt, men jag tror det. Ända sedan mamma fick beskedet i våras så har vi ju alla gått på helspänn inför varje förändring, fulla av oro som vi motat undan för att istället kunna glädjas åt stunderna i nuet.

Jag försöker också fylla tiden med att plocka undan, städa och greja. Det är bara det att orken är så liten. Idag ska jag tvinga mig ut på baksidan för att plocka i ordning. Det måste göras. Och jag behöver en spark därbak för att få undan det, annars skjuter jag bara upp det... Pawpeds-kursen (som är en grundkurs om katters skötsel osv) som jag går är också bra! Där lär jag mig en del, även om mycket redan finns i huvudet, och framförallt måste jag tänka på varför det är si eller så. Jag tycker kursen är jätterolig och intressant. Mamma, som först förfasade sig över vårt kattintresse och alla katter, var så glad att vi hade det gemensamt, jag o mannen. Hon älskade alla våra katter och var glad att vi åkte iväg på kattutställningar och liknande, eftersom hon visste att vi tyckte det var roligt. Hon blev också glad när vi i söndags berättade för henne att Cutie blev klubbmästare o bästa katten. När hon var här i somras blev hon ivrigt uppvaktad av alla våra katter, de sov hos henne i sängen, och gosade o kelade med henne.

Nej, nu måste jag ta tag i mitt liv, det pågår här och nu trots saknaden av mamma.

Jag vill också tacka alla er som beklagat vår sorg och lämnat så fina o snälla kommentarer. De värmer jättemycket! Tusen tack för er omtanke!

Kramar och ta hand om er.