Lördagsuppdatering..

Idag steg vi upp ganska sent, men åkte sedan ner till landet. Först stannade vi till hos fostersyster och hälsade på hennes husisar o lämnade lite mat till dem. Våra fisförnäma katter gillar inte Eukanuba, men förhoppningsvis faller detta de två vackra, svarta husisarna i smaken! Åkte vidare till huset, där brorsor med respektive och mamsens man väntade. Vi hade bestämt att plocka i ordning mamsens garderob, och den var gedigen, vill jag lova... Själv är jag inte någon klädmänniska, men mamsen var piffig och hade mängder av kläder, skor o annat. En del kom till användning av oss och en del skickade vi till Emmaus Björkå. Mannen och syrrans sambo fick stå för maten, med bistånd av mig o min ena lillebror. Fläsk, potatis o löksås med rårivna morötter, jättegott. Vi hade trots det tråkiga uppdraget en trevlig dag tillsammans, pratade, skrattade och mindes. Det kändes mitt i allt elände skönt. Vi bestämde att vi ska fira jul i hop nästan som vanligt. Enda som inte är med är mamsen, och det gör ont, men så är det. Vet att hon säkert är lycklig i sin himmel över att vi trivs tillsammans och planerar tillsammans trots att hon är borta.

I fredags fick jag mycket kärt besök av min första pappa! Han är och förblir min pappa som har alla minnen från min barndom förutom de allra första. Tack för besöket, trots tårar och allt så blev jag mycket glad och jag är glad att han finns och har gett mig så oerhört mycket. Det värmer! Hoppas vi kan träffas snart igen.

Som bebis var jag o mamma ensamma, min biologiska pappa och jag träffades första gången när jag var typ 12-13 år. Jag har alltid vetat om att min biologiska pappa finns osv, men vi har ändå aldrig haft riktig kontakt av olika anledningar, dock inte några konfliker osv utan det har liksom inte blivit så. Han har sitt liv och jag har haft mitt, vi har aldrig levt ihop och aldrig varit nära. Istället fick jag en annan fadersgestalt och han kom att betyda allt som en pappa gör för mig. Och gör fortfarande. Vi ses bara alltför sällan, men det är så det blir ibland när tiden går och alla är upptagna på olika håll osv. Jag har ändå alltid vetat att min "pappa" finns där för mig. När han och mamsen separerade så fick han såsmåningom en ny sambo (helt fantastisk människa som jag tycker mycket om!) och hennes två barn. Tillsammans fick de en dotter, som är jätterar.

Mamsen å sin sida träffade sin man, som hon fick mina bröder med. Då tillkom även liten plastbror och stor plastbror samt fostersyster såsmåningom. De betyder alla jättemycket! Mamsens man är pappa 2. Så trots att min biologiska pappa och jag inte haft så mycket kontakt har jag aldrig lidit brist på kärlek, omtanke och omsorg på något vis från pappahållet. Tvärtom anser jag mig vara en synnerligen omhuldad person, tack o lov!! Jag är glad att ha två superfina pappor som jag är jättestolt över, tack pappa 1 och pappa 2 för att ni finns! Ni är bäst!

Ikväll när vi kom hem så väntade en smärre chock.. Min biologiska pappa ringde!!! Cheeezes! Senast vi pratades vid var nog för femton år sedan, och vi har nog inte träffats på i a f 23 år.. Eller nåt.. Jag minns faktiskt inte.. Nåja, jag har inga som helst problem med det, men lite nyfiken på honom o mina biologiska halvsyskon är man såklart ibland. Syskonen har jag träffat senare, men kontakterna har runnit ut i sanden av olika anledningar. Så blir det ibland. Min biologiska pappa hade lite samvetskval att han inte hört av sig, han hade lovat mamma för tre år sedan att höra av sig till mig. Idag hade han läst hennes dödsannons och bestämt sig för att ringa. Tack, omtanken värmer, och bättre sent än aldrig. Det var faktiskt väldigt rart tänkt, och visar på omtanke tycker jag. Min biologiska pappa känns inte som en pappa, jag har ju redan två fantastiska pappor på alla sätt o vis, men han verkar vara en varm, sympatisk och snäll människa, det är ju bra genetiskt sett, om nu sånt ärvs genetiskt, vilket jag tror!? Av förklarliga skäl är vi dock inte nära, och jag far varken illa eller annat av att ha eller inte ha kontakt med honom. Vi känner ju liksom inte varandra.. ;o) Inga problem eller tankar från mig för det, att älta det gamla är inte min stil. Jag har alltid varit omhuldad från alla håll o kanter, så jag äger ingen bitterhet angående min härkomst eller biologiska föräldrar osv. Jag tror inte på att ångra en massa eller att leva o ha dåligt samvete. Alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Med vissa små undantag. ;o)

I fredags ringde också min favvismorbrors snälla o rara fru. En underbar människa på alla sätt och vis, som fått utstå livets prövningar på ett sätt som jag inte önskat någon. Men go och omtänksam är hon, och jag är så glad att hon ringde! Vi grinade lite ihop och pratade och jag ser fram emot att träffa henne igen, trots att det blir på en så trist plats som mamsens begravning. Nackdelen med att mamsen är borta är att jag måste ta tag i mina släktingar på hennes håll lite bättre, jag har alltid förlitat mig på mamsens info. Nu måste jag själv ringa mina mostrar o morbror då o då, det får jag inte glömma. För de är fantastiska människor som jag är glad att känna o ha i mitt liv.

Nåja, en fredag o lördag full av tankar har det ändå blivit, och jag är säker på att mamsen ler i sin himmel. Jag tror innerligt att hon nu har det bra, och är den finaste av alla änglar. Jag känner fortfarande av hennes omtanke o kärlek.

Ha det gott allesammans o ta hand om er! Kramar!