Söndagsfilosofier..

Idag har varit en ganska trött dag. Jag har sovit länge och sedan har jag varit en sväng i klubblokalen för att finnas tillgänglig under uppfödardiplomeringen som vår kattklubb arrangerat. Nästa helg är det årsmöte. Det blir skoj! Jag hoppar ju av engagemanget i kattklubben eftersom tiden inte räcker till för allt man vill göra, men vi ska få en föreläsning om BARF som jag ser fram emot.

Dagens bilder föreställer karamellen S*Drakborgens Coco la coccinelle! Hon är för mig en sötnos och nu 12 veckor gammal. Hon flyttar hem till oss i mars, det ser jag fram emot! Katt nr 10 och sedan är det stopp. En del undrar säkert hur i hela fridens namn man kan ha så många katter, men det går bra faktiskt. Våra katter är jättegoa och finns det hjärterum så finns det stjärterum.. Men sedan får det vara stopp, tio är definitivt maxantal! Alla ska ju ha sin tid och att tömma kattlådorna är numera ett riktigt "skitjobb".. Mycket blir det och ofta ska det skötas.

Inlägget om utställningsvinnare renderade i ett email som jag blev ganska ledsen över. Jag tänker inte gå in på vad det stod, men kontentan av det hela var att jag framställdes som en avundssjuk, missunnsam individ som bör sköta mig själv och mitt eget. Det kanske jag är också, eller åtminstone upplevs som? Nåja, jag tar till mig kritiken och ska försöka bli mer skötsam och jag känner faktiskt inte särskilt avundssjuk eller missunnsam. Men det var inte ett inlägg menat att kasta skit på andra kattägare, utställare, domare eller andra. Meningen med inlägget var i grund o botten att det känns orättvist att en del katter är med på alla utställningar och vinner allt, emedan andra inte ens kommer med. Och rättvisan i det. Eller orättvisan, det får man tolka som man vill. Sen tycker jag att jakten på en del titlar ibland ställer katten åt sidan för framgången.. Det är främst JW-titeln som jag tycker är ganska trist.. Och jag tycker nog att man kan syna sig själv i sömmarna ibland.. Tyvärr får man en del ovänner och fiender när man har en åsikt som avviker från det som är önskvärt, och många vågar därför inte stå upp för vad de tycker. Ibland misstolkas man också, och en del känner sig träffade trots att det inte är de som åsyftas. Sånt är alltid trist, och jag skriver inte mina inlägg för att komma åt någon eller några eftersom det är fullkomligt meningslöst. Rent konkret undrar jag vad jag skulle uppnå med det?? Vad jag istället vill få till stånd är en diskussion om hur man fördelar årets alltför få utställningar på alla som vill delta.. För alla är kanske inte jakten på BIS, titlar och BIV det som styr utställningsdeltagandet. En del vill ha en proffessionell bedömning på sin inköpta/uppfödda katt. Och då kan man bli frustrerad över att de inte ens kommer med på utställningarna samtidigt som en del alltid kommer med. Jag kan erkänna att jag nästan alltid kommer med. Det är för att jag väljer att jobba som assistent, och då får man lite förtur.. Vilket JAG tycker att man ska ha, för utan assistenter kan man inte ha en utställning. Men det finns andra åsikter om det, det vet jag, och det respekterar jag. Vi lever i ett fritt land än så länge där man förhoppningsvis får uttrycka sina åsikter. Jag har också respekt för de som prioriterar utställningar för att vinna, det är ju upp till var o en, även om JAG kan tycka det är ganska trist.. Jag tycker fortfarande att man borde begränsa antalet utställningar per katt för att fler katter ska få möjlighet att delta. Men det är också MIN åsikt och inte någon annans. Jag är också oerhört frustrerad över att man gång efter annan träffar på synnnerligen otrevliga katter på utställning eftersom jag tycker att katter ska kunna sköta sig på utställning. Tyvärr så verkar inte alla tycka så. Men man får fortfarande tycka som man vill, åsikter har vi alla och jag är inte ute efter att vara otrevlig eller racka ner på katter som vinner mycket. Jag tycker inte heller att det är bra med att titlar plockas alltför snabbt. Att bli Europachampion vid ung ålder känns tämligen skumt när man har en långsamväxande ras. Vi kanske framöver prioriterar snabbväxande kattungar för att vi vet att de vinner? Är vi ute efter att alltid få det mest extrema, eftersom det är de katterna som vinner? Inte alltid. Det finns ickeextrema katter som också vinner. Men varför är det fult att erkänna att man vill vinna? Är det det? Jag vet inte, för jag har ingen vinnare. Inte heller kommer jag att skaffa en vinnare. Jag kommer att trava på den stigen som JAG tror på, precis som andra travar i sina spår. Ibland kan det dock vara intressant att ifrågasätta sina åsikter, göranden och havanden.

På de flesta utställningar jag bevistar upplever jag resultaten som rättvisa. Men jag är ingen domare. Jag känner o klämmer inte på alla katter, inte heller har jag den erfarenhet och utbildning som våra domare har. Ändå har jag åsikter. Rätt eller fel? Jag kanske ska foga mig i leden och hålla käften istället för att skriva blogg? Å andra sidan är det valfritt att läsa bloggen. Skrivna ord låter hårdare än de är, det får man inte glömma. Och om jag tycker en sak så hoppas jag att jag kan få respekt även för mina åsikter, likväl som andra vill ha respekt för sina.. En del katter som vinner kanske jag blir ganska förvånad över. Men å andra sidan så är o förblir kattutställningar en bedömningssport. Det finns inte några rättvisor eller skarpa regler. Det mesta ligger i domarens åsikter och kunnanden och tolkning av rasstandarden. Domarna gör oftast ett fantastiskt arbete! Men de är olika och premierar olika. Så länge det håller sig inom rasstandardramen tycker jag det är helt ok. Och det gör det väl alltid? Det är väl alltid bästa katten som vinner, eller?

Nu ska jag lägga mig o läsa en bok. Just nu håller jag på med Camilla Läckbergs Stenhuggaren. Helt ok.

Jag avslutar med ett ordspråk av Lily Tomlin:

"Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre."