Galenskaper o annat som man inte kan låta bli att fundera över..

Inne på jobbnatt tre och kan med glädje berätta att jag INTE blev magsjuk, dock förkyld så det smällde om det. I dagarna tre bävade jag för maginfluensan, så till den milda grad att jag nästan glömde bort förkylningen. Men högarna av snorpapper varje natt berättade en annan historia. Nåja, ingen feber o än så länge står jag på benen, så det går åt rätt håll även om man kraxar som en kråka.. Det har varit fullt upp på jobbet också, massa saker att göra och likaså hemma, så tiden rullar iväg när man har varit på utflykt till storstaden, och att hinna ikapp är inte alltid det lättaste. Å andra sidan så jobbar jag lite mindre nästa vecka, så då får jag väl jobba på lite hemma.. Mamsen har varit iväg på koll igen, på tisdag nästa vecka kommer provsvaren, hoppashoppashoppas de är bra!!! Annars går livet sin gilla gång.. Wilma har varit på sitt livs första disco ikväll, men dansa tordes hon inte, däremot var plånboken tömd sånär som på en krona, så jag antar att hon iakttog och mumsade godis i massor.. Maja ringde hit o berättade att hennes klass (som anordnade discot) hade tjänat massor med pengar, så jag förmodar att fler ungar följde Wilmas exempel. ;o)

I mars flyttar Coco hit, det ska bli spännande! Jag hann ju inte ens med att hälsa på henne när vi var uppe senast, men jag är så fullt o fast övertygad om att hon är i de tryggaste händer i sin familj och jag bara längtar tills hon kommer hem! Lilla prinsessan, silverpaddan som förhoppningsvis tar över efter vår andra padda, Candy, i vårt avelsarbete. Och blir Dompans okrönta arvtagerska... Cocos stamtavla är ”to die for” allra helst eftersom hennes pappa är en oerhört cool individ. Jag träffade honom i Holland på WW 2006 och jag har aldrig träffat på en större, mysigare katt än Solskinn! Han är av Brucekvalitet! Mamma Quiddie träffade vi första gången hemma hos Trollgumman när vi var där på visit, och hon är helt ljuvlig! Ja, Quiddie alltså! (Fast Trollgumman herself är inte så illa hon heller.. ;o)))) Så jag hoppas på en kattunge med samma coola, trygga temperament som föräldrarna, samt av god storlek. Att hon kommer att bli vacker, trots att hon är tofslös, vet jag redan! Coco är redan i fin fas och utvecklas fint, så jag hoppas att hon kommer att trivas hos oss. Våra katter kommer säkert att ta emot henne med utsträckta tassar, utom möjligen herr Cobra, som ju är en aningens osäker ung kattherre och gärna visar det genom att sätta nybörjare på plats! Loppan lär säkert också tukta den lilla på plats genom att visa att hon definitivt är en Loppa som vill sköta sitt och vill den lilla vara så god o sköta sitt.. ;o) För övrigt råder (peppar peppar!) god harmoni i vårt katteri, trots fertil hane, fertila honor och diverse kastruller (kastrater) o ungkatter. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Annars är ju omplaceringar något som gärna praktiseras när katterna inte utvecklas som man vill eller när något minsta lilla händer. Själv tror jag definitivt att omplaceringar är nödvändiga när det brakar åt helsicke med harmonin i katteriet, eller om någon av katterna vantrivs, men ibland känns det som att människor bara handlar katter som de handlar mjölk.. Å sen när katterna inte presterar det som förväntas så åker de ut. Nåja, det är inte min tekopp, men å andra sidan så köper jag katt med hjärtat, och inte med utställningsframgångar o avelsframgångar i första tankerummet.. Ushki t ex, han har fortfarande inte fattat hur man gör kattungar.. Om nu Ushki är en hane som inte får bli pappa så kommer han att fortsätta bo i vår familj till dess att döden skiljer oss åt, eller om något annat hemskt skulle inträffa. Han är ju en familjemedlem! Dock hoppas jag fortfarande att han ska få till det med Delfinia och sina andra damer.. Det är ju liksom lite roligare om ens planer går i lås än om de misslyckas. Fast när man håller på med katter så lär man sig ganska omgående att man kan önska, men hur det blir i slutändan bestämmer faktiskt katterna själva… Så det så!

Jag bävar lite inför våren. Ser man krasst på det hela så är det väl inte jordens smartaste ting att ha tre fertila hankatter i ett hem, även om de tre fertila hankatterna är alldeles underbara.. Så jag misstänker att vårkänslorna kommer att bli en prövning utan dess like.. Pust.. Just därför kommer vi att ta det ganska lugnt med utställningar. Ett par planerar jag in, som t ex Dackekatten och Linköping, men annars får det nog vara.. Lilltjejen ska ju också hinna med att ”bo in sig”, så jag får väl helt enkelt betvinga mina lustar att åka på utställning. Nästan tur att man ändå jobbar helger, då KAN man ju inte åka.. ;o) Fast ibland undrar jag just vad det är som gör att jag tycker utställningar är kul… Och jag har kommit på att det är själva sociala sammanhanget med katter. Det är kul att träffa nya eller gamla katter o deras ägare (åtminstone de flesta.. en del surkartar klarar man sig utan.. *fniss*) och det är oerhört kul att se domarna jobba! Ibland håller jag med domarna, ibland tycker jag de är helt ute o seglar, MEN jag är inte domare, så jag har full respekt så länge de hanterar katterna väl och sköter sitt arbete. Skönhet ligger ju i betraktarens öga, och det jag tycker är oerhört vackert tycker andra är mindre vackert o s v. Man prioriterar helt enkelt olika, precis som i alla bedömningssporter. Däremot kan jag tycka att det är illa vara med katter som beter sig illa och som inte skickas hem direkt. Väs o fräs, helt ok, men anfall, hugg och annat hör inte hemma i showringen i mina ögon. Ändå så fortsätter folk att ställa ut sina ”vackra” katter trots att katterna så tydligt visar att de avskyr det. Jag kan inte få in i min hjärna hur man resonerar då? Ok att man tränar en katt, det är acceptabelt, men katter som gång efter annan beter sig illa? Är de ett ansikte utåt för kattsporten som man vill visa? Näe, jag tycker inte det. Och det spelar ingen roll om det är en superduperunderbart vacker katt exteriört, för mig är otrevliga katter alltid fula! Det är ändå liksom det inre som räknas.. Och VEM vill ha en katt som beter sig illa i ovana situationer? Om katterna visar sig från sin sämsta sida på utställning med är snälla o goa hemma så ger det en tydlig signal till ägarna. Det är bara synd att det måste till flera gula kort innan ägarna lyssnar på sina katter och låter dem slippa! Rädsla är en sak, men en katt som attackerar människor? Eller som hugger domaren i handen? Det är synd om de katterna och fy skäms till ägare som inte bryr sig mer om sina husdjur. Då kan man undra om det är katten i sig man älskar, eller kattutställningar?

En annan sak som jag tycker är trist är när man ALLTID stöter på samma katter på utställning, och tyvärr är det nästan alltid så att dessa katter är ”vinnare”. För det ska man ju ha fullständigt klart för sig att vill man bli framgångsrik i katt- och listsammanhang så handlar det om stor plånbok. Ju fler utställningar desto större chanser att bli en vinnare, i alla fall om man har en bra katt. Jag kan ändå tycka att det är lite trist. En del katter vinner ”allt” hela tiden, och det gör mig egentligen ingenting, förutom att jag ibland tycker det går ”troll” i vissa katter... Om man ska vinna över dessa katter krävs att man har en ohyggligt mycket bättre katt, för de är svåra att ”peta ner” från tronen.. De är helt enkelt ett namn och har ett utseende som hyllas, trots att man egentligen ser en hel del tekniska brister.. En del har under årens lopp t om varit extremt aggressiva.. Fast de har ändå vunnit nästan varje gång de har deltagit.. Det är ett fenomen jag inte förstår. Alldeles särskilt inte om katten ifråga är helt ur kondition och allt.. Ändå vinner den, eller får massa röster i panel, plus att den ö h t tar sig till panel..? Mycket märkligt..

Men det är svårt att komma med på utställningar idag, och varför måste då vissa katter vara med på alla utställningar och andra kommer aldrig med..? Jag måste väl i o för sig erkänna att jag är LÖJLIGT stolt över att finnas med på SVERAKs årslista över bästa uppfödning i kategori 2. S*Vildhjärtas befinner sig på plats 6 och vi har deltagit i uppfödarklass tre gånger under 2008, dvs minimiantalet för att få vara med… Fast det har många andra uppfödare också, så vi är inte unika. Det är få som har deltagit många gånger.. Ingen av våra katter finns dock med på någon lista, vi ställer alldeles för sällan för det och har heller inte de där katterna som vinner ”allt”. För om man vill hamna på kattlistorna så BÖR man åka land o rike runt och man BÖR ha en katt som tar BIS gång efter annan.. Så det är bara att inse att jag aldrig kommer att få ngn katt på ngn sådan lista. I o för sig är det väl inte riktigt vad jag jobbar för heller, så det kan ju kvitta.. ;o) En del katter har 23 resultat med på årslistan i SVERAK.. 23!! Av dessa väljer man såklart ut de främsta och de med flest deltagande katter, då de ger mest poäng.. Men alla som inte får vara med o tävla då? Alla som inte kommer med? Kort sagt kan man säga att listorna främst handlar om vem som har mest pengar o mest fritid och mest flyt att komma med på utställning.. Sen kan man ju fundera lite på hur kul det är att vara en katt som far land o rike runt var o varannan helg.. När får man ”bara” vara katt liksom? I veckorna? Näe, jag går inte i de mockasinerna, för jag har dels för lite pengar, dels för lite fritid och dels inga ambitioner på att vinna listor eller annat eftersom avel är det jag brinner för i främsta ledet. Å jag ska definitivt inte döma de som har dessa mockasiner, för jag vet ju inte hur det skulle vara.. Men jag tycker bara att det är så förbaskat trist.. En del katter har man sett till leda! Ja, katten är fin, men ingen katt är perfekt, alla har sina svagheter. Hur roligt är det att se paneler med samma katter gång på gång på gång? Jag tycker det är tråkigt. Jag tycker t o m att det är PISStråkigt! Så vad är syftet? Knappast att man ska få en bedömning, för alla domare har ju sett katten tusen gånger.. Näe, istället för att anordna utställningar som är drop in, eller att man bara får ställa en dag så tycker jag att man bör införa att katterna får ett maximalt antal utställningar som de kommer med på per år. Då skulle det bli mer rättvist. Å andra sidan så har ju ingen sagt att livet SKA vara rättvist.. Men jag tycker det är en liten anings surt för alla som är så intresserade av utställning att de inte kommer med till förmån för katter som åker på utställning varannan helg.. Det är trist. PISSTRIST!

Så. Nu har jag kräkts lite över vad jag tycker är orättvisor, och jag vill också säga att jag inte menar något illa, och inte heller strävar jag efter att själv bli en vinnare! Jag har helt enkelt inte de ambitionerna. Jag gillar visserligen att vinna före att förlora. Men jag dör inte om jag förlorar. Och jag anser ibland att jag har en riktigt bra katt trots att den blir ex oplacerad, och ibland så är det tvärtom, man nästan skäms för att man vinner. Dock har jag oerhört svårt för dem som utnyttjar sina katter av någon underlig anledning som jag inte kan förstå vad?, och som pressar sina katter trots att katterna gång efter annan visar att de inte trivs på utställning. För jag tror ärligt talat att katterna skiter fullständigt i om de vinner årets kattlista, eller blir BIS eller ej.. ;o) Men jag vill tillägga att det finns en del katter som trivs alldeles ypperlig på utställning också! Och det är upp till var o en att tycka vad man vill o tänka vad man vill. Är ens mål att vinna allt som går att vinna så är det. Men jag tycker inte det är inte rättvist! Så jag travar vidare i mina mockasiner och jag är helt övertygad om att andra travar vidare i sina och har sina åsikter, precis så som det är i livet. Och jag är helt övertygad om att en del tycker jag är helt dum i huvudet och har helt katastrofala åsikter. Men de är mina åsikter. Och jag uttrycker dem. That's it!

Nu ska jag jobba lite. Ha det gott allesammans och simma lugnt! Imorgon kommer nya bilder på Coco, hurra!