En sömnig onsdag..

Idag har jag varit så trött att jag nästan svimmar.. Troligtvis en reaktion på de senaste dagarnas spänning och brist på sömn.. Jag har jobbat och sedan hem för att förbereda dagisfest (fika med alla de andra föräldrarna på dagisavdelningen), mannen har tagit hand om Wilma och dataproblem hos de stora kidsens maskiner, dammsugit samt vikt BERGET av torr tvätt, så han har varit effektiv som vanligt. Själv har jag diskat, bakat kakor med hjälp av Maja, tömt kattlådorna, pillat på de små barna och även mamma Dompan (som är rätt trött hon också av digivning och att bli fyrbarnsmamma efter sin långdragna förlossning), matat katterna med mumsig mjukfodermat (spetsad med vitaminer till Dompis), diskat igen och packat matsäck samt fyllt i alla miljoners lappar som skolan måste ha om allt möjligt.. Allt i från kontaktuppgifter till vaccinationsmedgivande och bokkvitteringar.. Pust! Wilma lyckades med bedriften att hälla ut sin skål med mannagrynsgröt över sin fåtölj.. Nice... Livet går sin gilla gång med andra ord.

Har pratat med lilla mamsen, hon har numera en kal hjässa. Som väl är har hon fått en peruk som sägs vara snygg, men jag lider ändå med henne. När hon berättade om sin cancer så vet jag att jag reagerade över att hon mest verkade förtvivlad över att hon skulle tappa håret. Jag tyckte hon borde varit mer bekymrad över sin sjukdom än håret, men nu förstår jag, efter lite tankeverksamhet.. Dock har hon tagit det hela med fattning och åkt till frissan o klippt ner de testar som var kvar till snagg, men jag har fruktansvärt svårt att se mamma utan hår. Det skär i hjärtat.. Nåja, allt handlar om att ta en dag i taget och hon mår ju ändå hyfsat väl trots cellgifterna och det är ju positivt. På söndag ska vi hem för att fira min brorsas 25 årsdag och det ska bli trevligt. Stefan måste åka till Stockholm på uppdrag på söndag och blir borta ett par dagar, men han hinner i a f vara med på födelsedagsmiddagen. Sedan är ju frågan vad man ska ge brorsan i födelsedagspresent. Han är så rar och god att han blir glad för allt, men just därför vill man ju att han ska få något riktigt fint.. Nåja, jag kommer väl på nåt...

Kattungarna är så fina! Jag är kär i alla fyra! Edward är så cool i sin teckning! Shantaram har helt underbart vackra sidolinjer och små tofsar på öronen, undras just om de sitter kvar (säger tofsfixerade Malin... ;-))? Skorpan (Corpse Bride) är så vacker med sin lilla mjölkmustach och sin fina haka. Å Donnie... Uhhhhh... Det skär i hjärtat, för han är en dröm som blivit sann! ÄNTLIGEN har jag en svartsmoke utan vitt!! Han är så oerhört underbar att det gör ont att tänka på att han måste säljas.. Den mannen kommer att bli riktigt vacker, åtminstone tror jag det! Han är dessutom värsta tungviktaren och SMASKAR enormt mycket när han får tag i tutten.. Sötnosarna, de är helt ljuvliga! SKorpan har gått upp 27gram, Edward 14g, Donnie 37g och lilla Shantaram har gått upp 30gram sedan de föddes. Känns skönt att de får i sig vad de behöver! Imorgon kommer nya bilder på de små och då hoppas jag vi lyckas få helfigurerna på alla o både profil o framsidor också. Men jag lovar inget, det är fasicken inte lätt att fota de små larverna!!

Ha det gott o godnatt på er allihopa!

Å du Lotta (S*Långängens, se länken Lottas blogg), det var en hiskeligt rolig bild på Bazooka! Du MILDE tid!! HAn ser ju verkligen ut som ett slan! :-D Men de i galleriet var ju kanonfina, de stjäl jag gärna... ;-))))