Jämmer o elände.. När ska det vända?

Lugnet infaller sig på jobbet o inget bra på tv:n, så det får bli en bloggskrivning. Egentligen har jag inte så mycket att skriva.. Just nu är det en tråkig och hemsk period i mitt liv känns det som.. Mamsen ringde i eftermiddags efter att ha varit på sin kontroll och tyvärr har cancern återvänt. Jag har megaångest för det. Min mamma är ju min. Hon har alltid varit någon att luta sig emot, någon som alltid finns där även om vi inte alltid haft samma åsikter. Min tonår var väl inte min trevligaste dotterperiod.. :o/ Mamma har ändå alltid funnits där och vår kontakt har alltid varit värdefull och hon är en jättebra mamma! Men nu behöver hon någon att luta sig emot istället för att vara vår klippa. Självklart finns jag här för henne. Jag tänker inte bryta ihop o ge upp, vi ska ge den eländiga sjukdomen ännu en fight, så länge mamma orkar så orkar jag! Och jag tänker inte ge upp i första taget!! En lång tid av jobbiga behandlingar väntar, man kanske t o m måste operera ganska mycket och det känns som om eländet just nu aldrig ska ta slut. Men det gör det såklart. Livet är fullt av med och motgångar, det är bara det att just nu känns det så tufft ändå och som om livet är en evinnerlig uppförsbacke. Min mormor sa alltid att olyckor kommer i tretal, sen kommer det lycka i samma tal och så går livet vidare. Jag vet att det någon gång vänder, men frågan är när? Hoppas bara att jag orkar, för jag har inte tid att bryta ihop. Det är bara att gråta en skvätt o gå vidare. Tänker en del på ett citat som Jonas Gardell påstås ha yttrat: ” "Min humor är en besvärjelse mot sorg och förtvivlan". Tänk om det ändå vore så?!

Bil-eländet är på service och det lär bli en hiskeligt dyr historia. Mer negativt, och även om jag hemskt gärna vill fokusera på något positivt så känns det inte som någon tröst i nuläget... Imorgon ska jag på läkarbesök med en av ungarna, måtte det i a f gå bra! Likaså ska jag på sonens utvecklingssamtal och det lär i vanlig ordning bli en sorgesam berättelse där alla hans negativa sidor radas upp och tjatas om. Stackars unge. Själv tar jag nog inte riktigt till mig, och jag hoppas att även han stänger av, för tjat funkar inte på honom. Jag fortsätter att försöka påminna o stötta, men tyvärr så tror jag att han är inne i en negativ fas med teflonminne och slarv.. Att vända det är inte alltid det enklaste, men han mår i a f hyfsat bra. Det är huvudsaken. Likaså att han faktiskt får godkänt i sina ämnen, sedan är jag nöjd. Jag vet att han har potential att klara betydligt högre betyg än så, ungen är ju smart! Men med de förutsättningar som han serveras i form av gnat, tjat o gnäll ständigt i skolan när ingenting någonsin är bra utan allt går att förbättra, så anser jag att det räcker med godkänt. Han ska inte behöva mer negativ feedback hemifrån, tvärtom så hoppas jag bara att han inte börjar skolka o skita i skolan. Antingen tar han igen det längre fram i livet eller också så gör han det inte. Skolan är inte på liv o död när man går i åttan, undras just om en del lärare har fattat det??

Nåväl, ingen mening att deppa ihop o skriva en massa negativt, så jag ska jobba lite nu.. Jag hoppas att ni har det bra och tänker på att ta hand om varandra och så hoppas jag att ni inte blir alltför nedslagna av att läsa bloggen. Det blir nog bättre så småningom. Hoppas jag.

Gonatt!


Ps Tack, Rosa Milton, jag ska genast googla på hälsporre!! Ds