söndag, juli 12, 2009

Jobb igen och slut efter helgen!

Jag är helt väck efter de senaste dagarnas ledighet! Jag har lagt mig sent, gått upp hyfsat tidigt, farit runt en massa, och mitt hem ser än mer ut som en soptipp.. Suck.. Nåja, allt hinns väl med i sinom tid..

En hel del tid har ägnats åt mamma och jag har spenderat en hel del timmar dels att sitta på sjukhuset och dels att införskaffa det hon vill ha, men det är väl spenderad tid. Hon ville ha en ny handväska, ny necessär o lite annat smått o gott, så mannen o jag tog en shoppingtur idag. Först åkte vi till Öland där vi köpte fejk-Foppatofflor till henne. Hallonröda! Passade mamsen finfint! Sen åkte vi runt på Ölands köpstad, men där hittade vi inget. Vidare in till stan och tack o lov så finns ju Åhléns! Där hittade vi allt annat hon ville ha, men si då skulle vi hitta ett par tygskor till Wilmisen. Ett evinnerligt springande i affärer, m a o! Mamma var hemma idag på permission, så vi åkte ner till dem för att ta med oss mamsen tillbaka in till stan senare och till sjukhuset, plus för att visa allt vi köpt till henne. Hon blev stormförtjust! Härligt! Vi hade också handlat med kroppkakor till henne o hennes man, och en halv slank ner hos mamma innan hon kände sig mätt.. Usch, tänk så trist att vara sugen, men ändå knappt orka äta något! Jag hjälpte henne att duscha, och smörja in sig, sedan åkte vi in till sjukhuset igen. Mina tre yngre brorsor med barn hade varit hemma o hälsat på dessförinnan, plus min moster, så mamsen var hiskeligt trött!! Vi följde med upp på avdelningen, och stoppade ner henne i sängen. Hämtade en kanna isvatten och packade i ordning hennes saker, sen bar det hem till Beirut igen. Lagade tacos, åt, och sen till jobbet. Hela dagen har bara flygit förbi!

Igår på kvällen softade vi dock, och alla utom trotsiga tonåringen (som satt vid datorn) kollade på film. Vi såg "Patrik 1,5" och "The Wrestler". Helt ok bägge två, klart sevärda. Mannen har nämligen ÄNTLIGEN köpt en ny tv och Blue Ray-spelare (som jag inte hade en aaaaaaaaaaaning om vad det var, men det är tydligen ännu skarpare än DVD-filmer.. Å jag som tycker att DVD är himmelriket jämfört med VHS..;o)) Vi flaxade därför runt halva stan i går också för att leta efter hyrfilmer. Sista stället vi var på hyrde ut 3 DVD eller Blue Ray-filmer för 100kr i tre dygn. Helt ok pris, så vi hyrde tre. Jag ska kolla på den tredje imorgon... ;o)På väg till uthyrningsaffären träffade vi på min pappa o hans sambo. Vi träffas inte särskilt ofta, därför är det alltid trevligt att stöta på varandra! Tiden räcker sällan till för alla parter, och när man väl tappat kontakten är det svårt att återuppta den på samma sätt som tidigare. De har fullt upp och vi har fullt upp, man har liksom halkat ifrån varandra. Fast lite synd är det, men sånt är livet.

Kattbebisarna är fantastiska, busiga, söta, matglada och hur roliga som helst att titta på. Tyvärr har jag härjat runt så mycket de senaste dagarna att jag knappt hunnit njuta av dem, men som väl är så har alltid någon i familjen suttit o gosat med dem, så de har fått sina ransoner av kärlek. Bara jag som är ledsen att tiden aldrig räcker till för kattungemys just nu!!

En massa funderingar har jag också haft, om livet, döden o alltihopa.. Det är jobbigt när man ser döden i vitögat genom en nära anhörigs sjukdom. Och ändå är det så många i världen som lever i samma sits. Alla andra problem känns som vansinnigt futtiga, trots att de egentligen inte är det. Nu är jag tacksam över att jag åtminstone får hjälpa mamma. Hon har ägnat väldigt mycket tid åt att skydda oss barn från sin sjukdom, men det har nästan varit värre! Jag hjälper henne hellre än ser på ifrån tryggt avstånd, det oroar mig mer!! Jag vill vara med henne, hjälpa henne, ställa upp för henne, precis som hon alltid har ställt upp för mig! Hon har varit och är en fantastisk mamma, trots att vi såklart har haft våra duster. Livet är en resa, och under denna resa går man igenom många olika faser. En del är jobbiga, andra är bara bra osv. Det finns ett indianskt gammalt ordspråk som lyder att endast genom det djupaste lidande kan man bli vis. Jädrars vad vi ska bli visa hela familjen framöver då, efter att ha levt med mamma och hennes sjukdom. För det är verkligen grisjobbigt att se andra lida. Jag bär hellre smärta o sorg själv än att se mina nära o kära göra det. Samtidigt så är livet så sabla orättvist, men den biten har jag redan tidigare i mitt liv gått igenom, så det ältar jag inte längre. Livet ÄR orättvist, det är bara så. Ungefär som att solen går upp och ner varje dag. Ett naturfenomen, ett faktum eller kalla det vad ni vill. Finns ingen anledning att gå omkring o vara bitter över det, så är det bara.

Jag har under åren som gått lärt mig att försöka påverka det jag KAN påverka, och släppa allt som jag ändå inte kan göra något åt! Givetvis upprörs jag fortfarande av hemska saker. Jag tycker fortfarande att inget minderårigt barn skulle behöva förlora sina föräldrar, men det händer ändå dagligen. Och barnen överlever. Även om det är skitjobbigt och hemskt och vidrigt osv. Mitt motto i livet just nu, "Det är inte hur du har det, utan hur du tar det!" som får fortsätta råda. Inte för att jag för den sakens skull vill föringa något hemskt i livet, men samtidigt måste man fortsätta leva. Jag vill inte att mamma ska dö nu, eller egentligen någonsin. Men nu är hon sjuk. Hon lever fortfarande, och då tänker jag lägga allt annat åt sidan och försöka finnas där för henne när hon behöver det. That's it, en dag i taget och små små steg. Den dagen det otäckaste av det otäcka sker får man ta då. Inte nu. Jag vill inte blicka framåt för mycket, jag vill vara här och nu och ta dagen som den kommer. Min moster dog i cancer för några år sedan. Det var jättejobbigt, och pågick under flera års tid, samtidigt som det varvades med mycket närhet, värme, humor och glädje.. Hon hade inga barn, bara mig och mina kusiner och sina syskon. Jag satt hos henne när hon dog. Det var fint. Hon hade varit sjuk o kämpat i så många år att när hon väl gled bort så var det stilla, fint och lugnt. Jag är säker på att hon o mormor o morfar o mina andra släktingar som gått bort väntar på "andra sidan" på oss andra. Fast jag är inte beredd att släppa mamma än, frågan är om jag någonsin blir det. Det är förbannat jobbigt att tänka på sånt. Samtidigt så vet jag att hon just nu är mycket sjuk och även om vi fortfarande hoppas på att hon ska bli bättre så är förhoppningarna lågt ställda. Det är verkligen upp o ner, och det är så livet ser ut när man har en dödssjuk nära anhörig. Eller som mannen sa, "Det finns egentligen bara en sak som skulle kunna göra mig riktigt lycklig nu, och det är om svärmor blev frisk!" Jag håller med honom. Jag skulle bli enormt lycklig bara av att få ett par år till med mamma.. Men nu ska jag inte deppa ihop, näe, en dag i taget kör vi på! Det är bäst så! Och vi får vara glada för den tid vi får ihop med våra nära o kära. En del får man ha kort tid, andra får man ha kvar lite längre, men tänk om vi alltid kunde uppskatta dem så mycket som vi gör när vi inser att tiden är begränsad..!

NÄHÄ, nu har jag inte tid att sitta här o vara svårmodig! Nu måste jag jobba lite till.

Ha det gott allesammans, ta hand om er o era nära o kära o kramar till alla!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kramissar i mängder....
//Marie

Anonym sa...

Många Styrkekramar

Lisbet sa...

Livet är inte rättvist, jag vet... jag var i din sits för 6 år sedan...

Tänkte försöka få dej att skratta lite, gå in på www.sviss.se och titta på bilderna från utställningen, Världens bästa..... finns på helbild, man blir lite glad när man ser den... eller nåt;-)
Kram från Lisbet

Zealous sa...

Stor kram till Malin!

Och nu måste jag in på Sviss.se och kika på bilder... ;-)