Härlig känsla med diagnostik!

Nu har jag suttit i telefonkö till djursjukhuset och de borde verkligen uppdatera sitt telefonsystem.. Först får man ett meddelande om att man har plats 4 i kön, sen plats 3, plats 2, plats 1 och därefter får man ett annat meddelande som gång efter annan spelas upp om Djursjukhusets öppettider och journr.. Snacka om felkoppling liksom.. Pust... Bara att lägga på och återigen få svaret "Du har plats 4 i kön".. Suck.. Anledningen till att jag ringer är för att kolla lite mera om ultraljud på kattflicka.. Vår kära Sharin lyckades ju bli instängd i en natt med Ushki, och eftersom hennes kastrerade pappa sen flög på henne o försökte para med vild frenesi så misstänker jag att hon har haft en liten date.. Ushki har ju inte velat para här hemma, men kanske kanske han passade på..? Nu är i a f tuttarna hallonröda, och antingen är hon skendräktig eller dräktig.. Typiskt! Precis det som vi INTE planerade.. Men vem har sagt att vi ska få bestämma, det brukar ju katterna göra så bra själva.. Nåja, jag ska avvakta ett tag till, men känner jag osäkerhet så får vi åka in o göra ett ultraljud o kolla läget..

Idag har jag blivit glad samtidigt som jag blivit orolig.. Mamsi har svårt med maten, har tappat matlusten totalt.. Hon har näringsdrycker o liknande, men jag blir extremt orolig. Samtidigt kan jag liksom inte göra något och jag vet att de gör så gott de kan därhemma för henne, men det känns lite tungt.. Älskade mamsen! Hon har alltid haft matlust tidigare, men såklart tar behandling och sjukdom på henne.. Jävvla sjukdom, cancer är vidrig!!


Mannen och jag har varit på möte idag. Under fyra års tid har vi jagat svar på varför trotsiga tonåringen haft en del strul och vi har verkligen under årens lopp fått skäpporna fulla av otrevligheter från skola och omgivning för såväl henne som sonens skull. De är slarviga och borde skärpa sig osv osv osv. Vi har snällt försökt förklara att de inte riktigt funkar som "alla andra" och har svårt med motivation och energi när det blir långtråkigt, problem med koncentration osv samtidigt som bägge har oerhört hög intelligens, men ändå får man gång efter annan samma motgångar i försöken till samarbete med en hel del av deras lärare. Några få har förstått problematiken, men de flesta fortsätter tjata, tjata och tjata trots att det inte hjälper. Sonens problematik är något enklare, plus det faktum att han är kille, som gör hans beteende mer accepterat av omgivningen. Jag glömmer aldrig när en av hans positiva lärare berättade att han hängde i knävecken på bänken en gång under en lektion... "Men vad gör väl det?" sa hon positivt, "han lär sig ju det han ska, han har bara lite svårt att vara stilla! Han är en go unge!" Tänk om alla var lika fantastiska som denna pedagog?! Vad enkelt livet vore då. Nåväl, problemen har funnits hela tiden, och med rätt hjälp, stöd o vägledning har de inga större problem, men om man inte förstår problematiken så blir det värre i kontakterna med trotstonåringen. Det blir utbrott. Rejäla sådana. Ändå har skolan fyllt i frågeformulär o skickat in till utredningen där de skriver att de inte upplever några som helst problem.. Visst är det konstigt? Idag hade jag med mig utvärderingen inför utvecklingssamtalet som vi ska ha om en och en halv vecka. I den står det ideligen att ungen måste skärpa sig, koncentrera sig mera, har problem med tider och att påbörja o avsluta uppgifter mm mm mm mm. I stort sett bara negativt.. Ändå fyller man i frågeformulär till officiella instanser som säger att det inte finns några problem i skolan???? Visst är det konstigt? Handlar det om prestige eller att man helt enkelt inte vill tro att allt handlar om bemötande och upplägg samt stöd o hjälp och att man hellre vill avfärda det hela med att lägga skuld på familjen och ungen själv? Jävla skitapor, rent ut sagt!!

I fyra års tid har mannen och jag brottats med insikter och åsikter om att det vi kanske är en dysfunktionell familj, att det är vi som ser till att problemen uppstår och att vi måste anstränga oss mera för att de två mellanbarnen ska passa tider, sköta läxor och uppgifter och vara allmänt trevliga i skolan. Det är faktiskt inte så lätt. Hur ska jag se till att tiderna passas i skolan under dagen? Hur ska jag se till att läxor blir gjorda om jag inte vet vilka läxorna är, om böcker saknas, och lappar aldrig når mig? Hur ska jag kunna påverka ungarnas humör och bemötande i skolan? Givetvis lägger vi en grund för hur våra barn beter sig, och givetvis är vi som bofasta föräldrar ansvariga för ungarna, men jag säger bara att när det finns problem så är det inte lätt att försöka. Man ska dessutom hinna med allt annat också. Varje fredag ska jag egentligen få mail om dotterns vecka, eftersom hon tappar bort dagböcker, lappar o liknande. Jag har fått väldigt sporadiska mail. Istället fick jag i veckan bassning för att hon inte har gjort vissa uppgifter i skolan.. MEN HUR SKA JAG KUNNA HJÄLPA HENNE OM JAG INTE ENS VET VAD HON SKA GÖRA, NÄR DET SKA LÄMNAS IN OSV??? Själv minns hon inte, eller vänder till instruktionerna. Ibland ljuger hon o säger att hon inte har några läxor. Idag fick vi på vårt möte reda på att hon mer än väl uppfyller kriterierna för ett neuropsykiatriskt funktionshinder och det känns som en lättnad. Vi hade inte fel. Vi känner henne och vi vet att det inte är hon och hennes personlighet det är fel på, det är bara det att hon har vissa brister som hon behöver stöd och hjälp med. Äldsta dottern har glasögon eller linser. Om hon inte hade sina glasögon/linser så skulle hennes skolresultat dala rejält. Trotsiga tonåringen behöver andra hjälpmedel, och framför allt förståelse för dem. Hon är superintelligent, men har katastofalt arbetsminne, ändå bortser man från detta och tvingar henne att försöka göra som alla andra. Tvingar vi människor utan glasögon att läsa när de inte ser? Kräver vi att hörselskadade ska höra vad vi säger? Vill vi att rullstolsbundna ska göra samma gymnastik som icke rörelsehindrade? Nej! Men att tvinga barn som har problem som inte syns att jobba utan hjälpmedel är helt ok tydligen. Antingen beror det på enorma okunskaper (vilket är skrämmande om man har ett pedagogiskt yrke!) eller så skiter man i det, och jag vet inte vilket som är värst! Jag är i a f glad och stolt över min unge och jag hoppas verkligen att hon ska få upprättelse och en möjlighet att få utnyttja sina kunskaper och färdigheter i framtiden med rätt stöd o hjälp. Hon är inte dum, elak eller bortskämd och ouppfostrad! Hon är underbar och hon behöver bara rätt sorts hjälp istället för tjat.. Jag hoppas att våra samtal med teamet ska ge mig styrka och förmåga att även kunna stå upp för sonen och hans framtid, och det tror jag. Hans problem är lättare, men nog så irriterande för perfektionisten som kallas hans mentor.. Jag hoppas få hjälp med förståelse även för honom, för det är inget fel på ungarna, de har bara ett annorlunda sätt att lära än andra. Och kräver kanske mer engagemang och motivation. Men det är väl positivt?! Åtminstone tycker jag det.. Fast jag är såklart partisk... ;o) Dessutom så tror jag visst att mannen och jag ska fortsätta sträva efter att vi inte är perfekta och hela tiden kan förbättra oss som föräldrar, men vi är inte helt jävvla kass i a f.

Annars är allt lugnt. Igår sorterade jag papper, rensade och plockade, så idag blir det aningens roligare uppgifter i form av städ och putsande. Fast jag överlåter nog åt mannen att putsa fönstren, annars går väl nacken av antar jag..


Så här såg det ut igår när Wilmisen somnade i soffan framför tvn.. ;o) Söta Blossa passar henne..

Ha det gott allesammans, ta hand om varandra och kramar!