Zumba, jävlar i mig!

Ja.

Jag överlevde.

Träningspasset.

Men det var knappt. Inte för kondisens skull, visst drabbades jag då o då av små stötar av andnöd, men sååå farligt var det inte! (Eller så är det som med förlossningar, mitt uppe i det vill man ångra sig totalt, strax efteråt undrar man varför man ö h t fått idén att skaffa kids och veckan efter har man glömt hur ont det gjorde och kan tänka sig att skaffa ett nytt barn..) Sen att jag var först av alla på passet att kasta mig mot min drickaflaska när millisekunds-pauserna inföll, och sist att masa mig ifrån den hör ju inte riktigt till saken.. Man blir ju väldigt törstig faktiskt! MEN jag låtsades inte drabbas av allvarliga ledbandsskador eller dylikt, och jag kämpade på! Rejält! Visserligen i tryggt förvar lååångt utanför spegelns räckvidd (det är inte JAG i den där spegeln, jag lovar, det är en Alien som tagit över min kropp! Aliens behöver som bekant fettdepåer med kuddar av diverse mjukt material som man placerat allover min kropp, dock är det inte jag, jag är fortfarande minst i klassen o benig som en get trots att spegeln säger det motsatta..), men dock med. När jag inte hängde med i rörelserna (vilket var i ungefär 80 % av dem) så gjorde jag så gott jag kunde, och istället för att utföra de OERHÖRT komplicerade stegen ett, ett, två, åt endera hållen, så studsade jag istället som en liten tjock gummiboll på plats (eller åt motsatt håll som de andra masspsykotikerna) och viftade med mina små armar så gott jag kunde. Liiiite minus att jag inte hade tajta träningsbrallor som håller in rumpfläsket, utan bara sonens bigga trefjärdedelsjoggingbrallor i storlek large. Bad, bad idea, för även om överdelen var instängd och fasthållen av baddräkt o behå så skakade underdelen nästintill okontrollerat, TACK GODE GUD att jag stod längst bak! För långt till höger kunde man heller inte stå eftersom sena shoppare eller städarna i Modehuset möjligen kunde drabbas av fettchock om de höjde sina blickar (GUD, vad jag ska bliga uppåt nästa gång jag är i Modehuset i förhoppningen att möjligen få se en lika okoordinerad knubbsäl som mig själv studsa omkring i godan ro.. Eller.. Det är faktiskt taskigt..!?!), för där var ett stort sabla fönster. Till vänster om mig hade jag en pelare som jag gömde mig bakom för att ingen skulle kunna se mig genom det lilla runda fönstret i dörren.. M a o totalt trygg och safe, med en lätt fet tjej framför mig (En tjej som spöade mig rejält i koordination, men det är å andra sidan inte så svårt… Hon såg dock synnerligen förvånad ut varje gång hon stod ansikte mot ansikte med mig för att jag antingen gått åt fel håll eller snurrat totalt fel...) och blickfånget mot läraren.. Fokus, min vän, fokus!

När vi först, innan passet, kom in på gymmet glodde vi som nyfikna pensionärer på det mesta i omgivningen, men mest efter vilka som möjligen kunde komma på "vår" kurs. Alla smalisar göre sig ej besvär. Sen fick vi nästan hicka när smalaste bruttan i stan stod framför oss i kön och visade sig skulle gå på "vårt" pass.. Brrr.. Å andra sidan måste jag erkänna att hon var sådär läskigt smal att jag inte ens blev avis. Stackars människa, jag hade nästan lust att få fram att det finns stödgrupper för anonyma anorektiker, men för ovanlighetens skull så höll jag faktiskt tyst... Bytte skor i omklädningsrummet och var självklart tvungen att gå på toa, med baddräkt o allt under tröjan.. Suck.. Jag måste verkligen skaffa en bra sportbehå om jag ska hålla på med sånt här.. Inne i styrketräningssalen såg vi en ung tjej som verkligen ägnade sig åt seriös träning. Givetvis kom även hon till vår grupp o knatade glatt fram i fronten mitt framför spegeln. Coolt! Hade nog jag också vågat om jag haft tillstymmelsen till koordination och/eller vältränad kropp... Men faktum är att hon var väldigt stel, till min stora glädje! Inget är så härligt som lågmäld skadeglädje i lagom mått... ;o)

Gick sen upp en våning för att kika på pågående träning där en hurtbulle studsade runt o hejjade på. Oh, my God, jag kommer att dö, tänkte jag.. Men eftersom hon tränar dom här så kommer vi att få en annan lärare som säkert har några trivselkilon och är lagom lugn o snäll.. Jo tjena… Samma hurtbulle visade sig vara vår lärare (Inser ni att hon hade ett annat träningspass precis innan oss?! Cheezez! Hon måste vara en Mycket Sjuk Människa!! Eller en extremt vältränad typ..?) och jädrars vad hon kunde skaka på rumpan utan att det dallrade! Hon var skitduktig! Kom med små peppande utrop om hur duktiga vi var, vilket föranledde ytterligare ett samstämmigt ögonkast mellan Emmis o mig, eftersom vi trots allt faktiskt har ett uns av självkritik i oss.. !)

Nåja, efter fem minuters uppvärmning och 87 felsteg så var vi i gång. Det skulle klivas på olika sätt i olika kombinationer, och när läraren frågade om alla fattade så kunde vi ju inte säga att vi inte gjorde det liksom. Emma o jag bara glodde på varandra o himlade med ögonen.. Juuuuust det ja, fatta noll liksom.. Kanske hjärnan hängde med en kort stund innan svettångan kom upp och förstörde varenda tillstymmelse till logiskt tänkande, men vad hjälpte det när man har en ohjälpligt okoordinerad kropp som lever sitt eget liv?! Nåja, även om jag konstant hamnade på fel håll när vi skulle snurra, och även om mina rörelser var allt annat än rätt så blev jag svettig som fan o brände nog lite kalorier. Roligast av allt var dock när jag fullständigt bröt ihop under sista minuternas stretching.. Först skulle vi hämta varsin matta, piece of cake liksom, en matta kan man väl hämta?! Sen skulle vi lägga oss ner o likt akrobater kråma oss så att kroppen blev stretchad..! Överkurs på hög nivå! Men säkert jävligt bra, för jag har inte haft träningsvärk idag, ärligt talat! När vi sen skulle hålla om våra knän, liggande, och krama dem samtidigt som vi skulle föra pannorna mot knäna o vila mot dem så kunde jag inte låta bli att snegla på allra bästaste Emmisen.. Japp, där satt den! Hon, liksom jag, hade ungefär 50 centimeter mellan panna o knän. Då bara bröt jag ihop o skrattade så att tårarna rann! Men vi försökte och vi kämpade och vi gjorde faktiskt så gott vi kunde! Så det så. Och vi var duktiga! På vårt alldeles egna speciella vis. Emmisen var faktiskt bättre än mig på koordination, även om det svider att erkänna, fast jag var bättre än henne på att skaka loss (o jädrars vad det skakade!!). Sen får vi se om vi lyckas fortsätta peppa varandra att röra på oss och att träna. Förhoppningsvis gör vi det! För roligt hade vi ändå! I nästa vecka väntar nästa pass, och även om en del pass låter väldigt roliga så ska jag nog undvika i största möjligaste mån allt som kräver koordination.. Inte för egen skull utan för alla andras.. ;o)

Idag har som sagt träningsvärken varit puts väck, och jag har i vanlig ordning cyklat tandemcykel på jobbet. Sen fick jag samtal om att Tele 2 skulle skicka en servicetekniker till oss vid 16, eftersom vi haft anslutningsproblem (för några veckor sen). Ila hem från jobbet lite tidigare än vanligt, plocka undan i hallen så att han ö h t kommer in, o givetvis var vår anslutning prima o perfekt. Bara lite ”störningar” i nätet som orsakat det tidigare.. Johopp.. Iväg o handla mat o snacks till stora kidsens hemmahelg, och sen hem igen. Bestämde mig för att stava ett varv på Slingan. Eller ”använda käpparna”, som TT uttrycker det. Under tiden stekte kidsen o mannen hamburgare. Stavade på, och efter ett varv bestämde jag mig för ytterligare ett. Så det blev två varv ikväll också, dock inget Wii Fit varken ikväll eller igår då tv:n varit upptagen, å andra sidan bestod kvällsmaten av vedervärdigt pulversubstitut (Hamburgare, come to me! Har bett mannen tömma soptunnorna utifall att ”någon” skulle drabbas av hunger o rota igenom dem!). Imorgon kommer jag heller inte att hinna, så nu kommer min ”personal trainer” att vara grymt upprörd över min lättja. HA, han skulle bara veta hur effektiv jag har varit! Säger han att jag har gått upp i vikt mer kommer jag nog att skjuta honom!!… ;o) För just så har det varit, jag har tränat, jobbat, slitit, försökt äta nyttigt (nåja, nästan alla dagar i a f!) och likförbannat går jag UPP istället! O säg inte att det beror på att jag får muskler, för jag tror inte på det. Imorgon ska jag ta fram ett måttband o mäta ”midjemåttet”, sen ska jag gå på det. Så det så.
Några timmar efter att Tele 2 teknikern varit här gick linan ner igen och inget internet.. Suck. Är det inte så sabla typiskt?! Dubbelsuck. Sonen höll på att få ett fullständigt bryt, eftersom han just då var inne i världens match på WoW.. Shit happens, sonen.. Ibland är livet bara som en stor bajskorv man måste ta en tugga av, MEN, ibland är det också fantastiskt! :o)

Faktum kvarstår, vi är en synnerligen internetberoende familj som får klara problem om det inte funkar att komma ut på nätet.. Vi har ju inte ens en telefonkatalog, för Guds skull.. Inser ni att vi är de första som skulle gå under när tekniken laggar länge?! Förhoppningsvis gör den inte det på ett tag än.. Men just nu är jag rätt trött på att sitta med ett mobilt bredband som tar tusen år för att öppna en endaste liten internetsida..

Tjopp tjohej, nu måste vi snart åka till Stockholm!

Ha det gott allesammans, ta hand om er och kramar!