En fjärde jobbnatt...

Först av allt vill jag bara berätta att Foppa är tillbaka!! Min favvis i sportvärlden, Peter "Foppa" Forsberg! GISSA vem som kommer att sitta klistrad vid tvn på torsdag kväll? ;o) Go, Foppa, Go!!

Influensavaccinet gav mig enorm huvudvärk i ca 12 timmar. Ont i armen. Fick feber, och kände mig allmänt frossig. Sen var det som att trycka på en knapp, och det försvann! Skönt. Lite tung i huvudet är jag ändå, men det är nog alla tankar som inte riktigt får plats innanför skallbenet. Mamsen går sakta men säkert mot sämre tider. Mycket sämre. De bra dagarna är få, ofta orkar hon inte vara uppe mer än en liten stund, men än så länge är hon hemma i a f. Hon sover. Och sover. Och sover. Matintaget är obefintligt, men lite näringsdryck slinker ner, i mycket små mängder. Det känns tungt. Allra helst för hennes man. Det måste kännas enormt svårt att leva i detta konstant, och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för honom också. För mamsen kan vi inte göra så mycket mer än att finnas till. Höra av oss, visa att vi bryr oss och att vi har det så bra vi bara kan. Allt jag velat säga har jag sagt och fortsätter säga. Allt jag velat och kunnat göra för henne har jag gjort och fortsätter göra. Men det hjälper inte. Hon kommer ändå att dö. Fast jag vill inte tänka på det. Vill inte tänka framåt, inte heller bakåt, vill bara kapsla in och döda sjukdomen och låta min mamma få leva och bli gråhårig, gammal och rynkig och en tant.. Jag gråter inte särskilt mycket, bara en skvätt då o då, i ensamhet helst. Känns som att alla tårar nästan har tagit slut. Vi bara väntar. Väntar på att dagarna ska gå och att varje dag ska vara så bra som möjligt för oss alla. För vem vet när det blir den sista?

Äldsta har haft en tung kväll. Hon är konfirmandledare i kyrkan och ikväll har de varit på krematoriet. Hon var lite ledsen när hon kom hem därifrån, inte riktigt läge för besök på kyrkogårdar o krematorier nu med tanke på mamsens sjukdom och tillstånd. Men hon biter ihop, Äldsta. Det är så i den här släkten. Vi biter ihop o kämpar på. Och jag tror det är så för de flesta. I denna kokongen av väntan pågår också det vanliga livet. Livet där mat måste lagas, tvätt måste tvättas, torkas och vikas, och jobb som måste skötas. Sånt är livet, och även om vi då o då faller i djupa hål så måste vi kravla oss upp igen. Så är det bara.

Suddar bort alla negativa och ledsna tankar. Vet att mamma inte skulle vilja att jag var ledsen. Hon vill att vi ska må bra. Synd bara att hon inte får må bra.

Bruce Viggeson har skadat klon, och varit hos veterinären. Han ska opereras på fredag, då måste man plocka bort hela klon. Jag är jätteorolig för operationen och för att något ska hända Bruce. Men hans klo kommer att växa ut igen, förhoppningsvis. Just nu går han på penicillin, men annars märks ingen skillnad. Bruce Viggesson kan också konsten att bita ihop.

Cutie har Delfinia/Kitty på besök hemma. Det är inte kärlek, bara "pang på rödbetan"... Men parningar är det... Håller tummarna att det blir bebisar, det vore jätteroligt både för oss och Delfinia/Kittys familj.

Nu måste jag jobba lite. Sista natten av fyra i rad. Känns i kroppen. Fick skäll av mamma ikväll per telefon, att jag jobbar för mycket, måste vara rädd om mig själv. Söta fina mamma, jag älskar dig!