Fredagsnatt..

Hmm... Jag kan inte påstå att jag är nöjd med kommunens senaste uppdateringar av vad vi kommunanställda kan och inte kan göra via datorn på jobbet. T ex är det numera inte möjligt att via jobbdatorn kolla sin mail om man har hotmail. PDF-filer är HELT omöjliga att öppna. Inte heller kan man lägga in bilder i bloggen. Världsliga problem, triviala, men ack så irriterande ändå. Tänk om man nu vill leta info om ngt som rör sitt arbete och detta finns i en pdf-fil? Då får man göra det hemma.. Nåja, jag har ju dator hemma, men jag avskyr löjliga begränsningar på jobbdatorn.. ;o)

Dagens mamsen-rapport:
TACK för all värme o stöd man får via kommentarerna! Jag är glad att jag har vänner som ni, och bekanta som tänker på oss. Det är tungt, vissa dagar är värre än andra. Men vi hänger kvar. Än så länge. Jag lipar rätt mycket, är man en lipsill så är man, men jag är ändå stark. Urstark. Och precis som jag skrev i går så finns det alltid de som har det värre. Det är ingen tröst på något vis, men får en ändå att vara tacksam för det man har. Det är ju som bekant oftast bättre att försöka fokusera på det fina man har snarare än att gå o gnälla o vara negativ över saker som man inte kan göra något åt o som man inte har. O tyvärr är det bara så. Men såklart måste man få gnälla ibland också, eller hur? Just nu väljer jag dock att försöka fokusera på allt som är positivt i livet (även om jag fortfarande är tjurig över jobbdatorns begränsningar!)!

Positivt i dag är att mamsen varit piggare. Hennes lunga har tappats på en hel del vätska, och hon andas mycket lättare. Hennes ödem (vätska) i armen o ena benet har blivit bättre. Hon har lyckats smaska i sig lite mat. Lite. Sen har hon näringsdrycker också, som väl är! Lite frukt petar hon också i sig. Positivt idag är också den sjukvårdspersonal hon har nu, undras just om de förra var bedrövliga sommarvikarier?! De där som lät henne ligga i kräkor osv tidigare i somras, och som verkade totalt omänskliga i vissa avseenden? Vet inte, men helt klart är att jag inte känner igen de som jobbar nu jämfört med de som jobbade då, och att jag är väldigt nöjd med de som hon har nu. Alla är jätterara, trevliga o vänliga. Alla försöker vara tillmötesgående och igår fick Wilmisen en stor glasscup, vaniljglass med grädde o strössel, bara för att de är så rara. Visserligen springer mamsens avkommor o man däruppe på avdelningen mest hela tiden, så det är sällan som de får larm från mams.. Vi sköter nästan allt i form av plock o toabesök o hämtning av dricka osv osv när vi är där. Men ofta kommer det någon o bara tittar till, och ber oss att säga till om vi saknar nåt. Sånt värmer! Mamsen har inte gett upp än, det kan jag säga! Och vi fortsätter att peppa o stötta o finnas där så mycket vi bara kan.

Negativt är oron. Oron att mamsens tumörer i hjärnan ska växa så att hon blir helt "borta", eller helt personlighetsförändrad. Att hon ska ha ont. Att hon ska känna megaångest. Det är läskigt och något jag försöker låta bli att tänka på, även om tankarna smyger sig på titt som tätt. Men då försöker jag fokusera på här och nu, och det är positivt! Så även det negativa får en positiv klang, om man anstränger sig. Negativt är också att jag inte vill säga farväl. Inte än, inte sen aldrig någonsin. Men så funkar ju inte riktigt livet, och jag har alltid haft svårt för avsked. Säger hellre på återseende än adjö, liksom.. Allt det andra negativa med att hon har cancer, och metastaser o är dödligt sjuk har jag redan bearbetat. Det ÄR orättvist. Det ÄR fruktansvärt. Det ÄR en vidrig sjukdom. Men hur konstigt det än kan låta så vänjer man sig. Människan är olika bra på att anpassa sig, men jag tror att vi i mamsens familj numera befinner oss i högsta stadiet i möjlig anpassningsförmåga, för vi har alla vant oss vid alla märkliga situationer vi hamnar i med denna sjukdom som ju är mammas följeslagare. Vi har nog alla vant oss vid att försöka se allt det positiva före det negativa. Och att alltid försöka göra det bästa av varje situation. Kanske kommer det naturligt när man lever med en dödligt sjuk människa, jag vet inte?

Jag har sovit hela dagen lång, ända fram till klockan fem. Då var det dags att göra Wilmisen i ordning för disco. Ungen har blivit ett partyanimal, hon vill gå på alla discon skolan har! Denna gången försökte vi alla avråda henne, inte en endaste av hennes klasskompisar skulle gå dit, och hon skulle m a o inte veta innan om någon annan hon känner var där.. Men inte avskräckte det Wilmisen! Näe, hon fick hjälp av trotsiga tonåringen att platta håret och att sminka sig, sedan bar det iväg på disco! Och givetvis hade hon superskoj! Mannen o jag åkte till sjukhuset med min cykel i bagaget. Han hälsar på en stund och jag är hos mamsen några timmar, sen cyklar jag till jobbet o jobbar natten. Funkar bra!

Trotsiga tonåringen har varit på fritidsgården, sonen har spelat WoW (World of Warcraft) men överraskade oss alla med att berätta att han senare under kvällen skulle gå ner o fiska med två kompisar! :oO Här har vi sonen som lägger hela sin vakna o lediga tid på WoW och rollspel, och att han helt plötsligt skulle fiska var helt otroligt överraskande!!! Visserligen har han alltid gillat att fiska, men ändå.. Det är många år sedan han ägnade sig åt annat än datorer o rollspel.. ;o) Äldsta har varit på "fest" hemma hos en kompis på Öland. Hon är definitivt inte något "party-animal", så det var också förvånande! Men hon var tidigt hemma, hade blivit trött.. Nåja, det var kanske inte så kul...

Imorgon har mamsen permis några timmar för att åka hem. Måtte hon klara av det och må väl! På kvällen ska jag dit några timmar igen.

Ha det gott allesammans o ta hand om er o era nära! Kramar!