Tidig fredagsmorgon.. eller natt..

Jobbar igen, och det är hittills en väldigt lugn natt. Skönt det, för senaste tiden har varit turbulent o trist på det privata planet. Dagarna går ihop och det känns ganska tungt för tillfället. Häromdagen fick vi beskedet vi har fasat för. Mamsens hjärntumörer går inte tillbaka, de ökar istället i både storlek o antal. De senaste tre veckorna har hon legat inlagd och varit ganska dålig. Vissa dagar är bättre o piggare, andra dagar sämre, men hon har inte ont i a f. Det känns som huvudsaken nu. Och att vi fortsätter ta en dag i taget. Vi har haft tur ändå, vi har haft mamsen betydligt längre än vi hoppats på, och jag hoppas på ännu längre. Hoppas att miraklens tid ännu inte är förbi, hoppas att hon får fler bra än dåliga dagar framöver.

Det svåra är att man kan göra så lite, men ändå så mycket. Jag försöker tillbringa några timmar varje dag hos henne, oftast blir det på kvällarna. Mamsens man är hos henne många timmar varje dag. Mina brorsor o syrra är där så ofta de kan. Mamsen behöver sällan vara ensam! Häromdagen var jag där på dagen, för att prata lite med en av hennes läkare om hennes dystra prognos. Vi grinade en skvätt ihop, mamsen och jag, och hennes läkare var jätterar. En riktig farbror, om ni förstår vad jag menar? Lugn, äldre och förtroendeingivande. Jättesnäll och rar, och han tittar in till mamsen då o då för att bara säga hej. Just nu jobbar man mest för att minska det ökade trycket i hennes hjärna. Synen har blivit sämre, och hon hör också sämre. Ibland är hon lite vimsig också. Hon har fått vätska i ena lungan, den var helt fylld. Den tappas nu på vätska, för att underlätta hennes andning. Hennes vänsterarm är nästintill obrukbar och hon har svårt att röra sig. Behöver hjälp med att förflytta sig, även om gårdagen var bra och hon kunde stå upp och gå en liten sväng, med stöd. Stackars mamsen, det är svårt att se en nära så sjuk. Ändå är hon oerhört stark och vid gott mod! En helt otrolig människa, men det visste vi ju redan innan hon drabbades av sin sjukdom. Vi går små utflykter runt sjukhuset, mamsen i rullstol, hela tiden frågar hon om det är tungt att dra henne.. Jag svarar som vanligt att det är ingenting! Sen behöver hon vila en stund. Jag har alltid med mig en bok, som jag läser när hon somnar en stund. Vi har det ändå mysigt, trots allt. Sjuksystrarna är jätterara, och gör sitt allra bästa för att hon ska må så bra hon kan. Vi försöker fokusera på nuet, allihopa, och på att vara tillsammans med mamsen så mycket som vi bara kan. En dag i taget. Min mamma har de vackraste blå ögon som finns! Hon är den snällaste som finns och jag vill inte att hon ska flyga bort. Någonsin. Det finns alltid de som har det värre, men det är ingen tröst. Livet är orättvist. Så är det bara.

"Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll till godo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga."
Evert Taube