Depp-måndag...

Bilden ovan illustrerar precis hur jag känner mig, det är sonen för .... sju år sedan!!! Jisses vad tiden går!!!

Jag vet inte riktigt varför, men förmodligen är jag på väg att bli riktigt deppig p g a årstiden.. Har känt mig pigg o alert hela förra veckan och idag så kändes det som att det bara sa pang! och så känner jag mig fullkomligt håglös, deppig o seg. Vårsol är härlig, men inte om man som jag tillhör motvalls kärringar o blir deppiga på våren när alla andra mår bra o är lyckliga.. Inget skoj! Så ni som vill läsa något uppmuntrande kan gå vidare o glömma dagens sorgesamma litania över självömkan o annat gnäll..

I morse började dagen vid 6.45, så det verkar som att jag har vänt tillbaka dygnet till kristliga tider igen, trots att jag jobbade i helgen. Sonen behövde lapp till skolan eftersom de skulle till simhallen idag. Märkligt det där, han är och förblir allergisk mot klor, och jag har berättat detta för hans klassföreståndare och tillika gympalärare, men tyvärr har sonen dragit en nitlott i skolans lotteri... Han har nämligen fått en person som passar vår familj ohyggligt dåligt som mentor, och jag måste erkänna att jag känner mig totalt maktlös och frustrerad.. Pedagogiken verkade vara något som man hoppade över på personens utbildning, likaså lyser medmänskligheten med sin frånvaro.. Men det är bara min tolkning av personen, vi är inne på vårt andra år av "samarbete" och jag kan väl lätt erkänna att människan i fråga gör mig nästintill galen.. Förmodligen känner hon detsamma inför mig.. Alltså måste sonen till varje simhallsbesök ha med sig en lapp som förklarar varför han inte kan delta på simhallsbesöket. Givetvis måste han ändå åka med till simhallen, och helst ska han sitta brevid läraren och titta på sina kamrater när de simmar.. Tyvärr är det inte bra för sonen, han får nämligen utslag bara av att vistas i klorrik miljö, så numera får han gå en runda runt stan istället för att sitta i simhallen. Till saken hör att han p g a sin allergi heller aldrig kan få mer än möjligen godkänt i ämnet gymnastik, eftersom han inte deltar på simhallslektionerna.. Sonen har alltid varit engagerad, duktig och aktiv på sina idrottslektioner o pendlat mellan VG och MVG i betyg.. Men nu är det slut på det, han ska helt enkelt vara tacksam om han ö h t kan få ett godkänt betyg.. Själv är jag mest förundrad över att sonen ö h t orkar fortsätta i skolan, men han är ju en synnerligen godmodig individ.. För hans mentor gillar att ha honom som typexempel på hur elever INTE ska vara, dvs han är slarvig o glömsk o har svårt att passa tider, m a o så kan vi kalla honom för looser direkt. Vid flera tillfällenhar han blivit uppställd framför sina klasskamrater och utskälld av henne, likaså verkar varje tillfälle att dissa honom tas i akt.. Hans mentor gillar honom helt enkelt inte. Helt ok om han fick en rättvis bedömning, och att hon såg honom för den han är, men allt tycks vara synnerligen negativt i hennes ögon, vilket återspeglar sig på hans resultat. Just nu längtar jag bara efter att slippa henne. Hemska människa!

Nåväl, jag skrev en lapp o skickade med sonen till skolan, så förhoppningsvis kanske han kan få betyget godkänt i gymnastiken till slut.

Dotter två är inne i värsta tonårsfasen, ljuger som en häst travar, hittar på och är allmänt undanglidande i allt ansvar, så det handlar om att tjata och försöka motivera. Suck. Dubbelsuck. Trippelsuck. Hon och sonen har varit hos pappa i Malmö i helgen, vilket innebar att jag hade stalljouren i går eftermiddag o kväll. Nåja, det gick väl bra, hon dök upp såsmåningom. Umgänget med den ömme fadern är också ett ämne som ständigt frustrerar, ingen planering inför besök och allt ansvar för barnen o deras liv på mig, o skulle något bli fel så är det självklart mitt fel. Är det något som funkar o är bra är det självklart en egenskap nedärvd från fädernet. Ok, vad bra, då vet jag det. Känns som att jag är personen som ska ha allt slit o andra kan glida in när det passar o köra sitt race. Jag är innerligt trött på att bara vara den som står för det negativa i föräldraskapet. Jag vill också ha hjälp med ansvar och uppfostran.. Men det känns omöjligt! Kan man säga upp sig som mamma??

Jag har tusen saker att göra, åttamiljoners med ansvarsprylar och det känns som att jag själv blir borttappad bland alla krav o måsten. Jag vet att det är likadant för alla i denna världen, men jag tror att jag själv, främst under våren, har vissa allergiska reaktioner mot för mycket krav o måsten. Det kan sällas till alla mina övriga negativa egenskaper, frågan är om jag ö h t är bra på någonting?

Nu orkar jag inte skriva mer blogg, jag önskar att våren var en tid när man kan gå i ide, och bara sova igenom den. Dessvärre funkar inte det, så jag ska gå ner o städa lite. O tvätta. O skriva en lista över alla måsten som måste göras o skötas o fixas o donas.

Hoppas ni får en bra dag!