Kattuppfödningstankar...

Idag har jag sett en film. En film från BBC om hundar med stamtavla och hälsoproblem bland annat. Givetvis väcker en film som denna många tankar samtidigt som man drar paraleller till sin egen sfär, nämligen kattvärlden.. Och det är skrämmande insikter man drabbas av! Här är en länk till filmen, och har du inte redan sett den så tycker jag absolut att du ska ta dig tid att se den, varning dock för skrämmande och otäcka scener...

http://www.asterpix.com/console/?avi=18781361

Kattutställningar är ett roligt fenomen, och likaså förhållningssättet till kattutställningar. En del parar det bästa med det bästa för att få fram det bästa. Och då pratar vi inte om bästa temperamentet eller bästa hälsan, eller ens bästa stamtavlan sett ur inavelssynpunkt. Nej, vi pratar om vackraste! Vackrast inom ramen för rasstandard. Missförstå mig inte nu, jag tycker att rasstandarden är ett instrument att använda i sitt uppfödararbete, men man måste också inse att rasstandarden tolkas på många olika vis. Min tolkning, genom att läsa rasstandarden NOGA, när vi köpte Blossa var att hon var perfekt! Tänk, så blind man kan vara.. ;o) Blossa är för mig fortfarande perfekt för det syfte vi köpte henne, nämligen som sällskapskatt! Hon är den mest fantastiska kamrat en människa kan ha och hennes godhet lyser igenom på alla sätt och gör varje människa glad. Frisk som en nötkärna har hon varit i hela sitt liv, men ser jag hennes yttre företräden som raskatten Norsk skogkatt så finns där mycket att önska.. Men rasstandarden innebär en massa yttre egenskaper som ska uppfyllas. Och tänk om avelsarbetet vore så enkelt att man bara kunde para den vackraste med en annan vackrast och få fram excellenta bebisar! Tyvärr är inte avelsarbetet av den enkla status, det handlar ju även om hälsa och temperament! Till syvende och sist är katten avsedd som sällskapsdjur och oavsett ras så bör ju katten ha bra temperament och vara hälsosam.. Tyvärr är inte fallet alltid så... Sjukdomar mörkas av uppfödare som drabbas av panik, ty deras katter vinner ju så mycket på utställning att man helt enkelt inte kan acceptera att katterna bär på sjuka anlag... Sen inavlar man en del för att få fram ännu bättre typer, främst inom vissa raser, skogisen är väl än så länge i Sverige ganska lågt inavlad, men utomlands är det ibland ohyggliga inavelsgrader som avlas fram.. Varför ska man inte inavla? I programmet som jag länkar till ovan så frågar man Kennelklubben i Englands ordförande om han har gjort t ex mor o son parningar.. Nej, det har han inte, dock har han gjort parningar mellan morföräldrar o barnbarn.. När reportern frågar om han skulle kunna tänka sig att skaffa barn med sitt barnbarn själv, så himlar han med ögonen och tycker att reportern är knasig.. Frågan är bara vem som är mest knasig? Inavel är och förblir ett stort problem, likaså okunnighet och ovilja att ta till sig kunskaper. I dagens kattvärld handlar det mesta om utställningar och att vinna på dessa hellre än att föda fram friska, sunda katter som ger sina ägare glädje och har långa liv. Kattsporten handlar mindre om katter än om extrema yttre egenskaper, inte minst kan man konstatera detta genom att titta på olika rasers utveckling. Perser är värsta skräckexemplet, men siameserna kommer inte långt därifrån.. Uppfödare blir hemmablinda och ser inte att djuren egentligen är sjuka/defekta. Det är inte, och kommer aldrig att bli normalt för mig att ha en katt vars ögon ständigt är irriterade och vars andning inte fungerar korrekt för att man har avlat bort det.. Tyvärr. Tack o lov finns det uppfödare som tar ansvar för rasen och som arbetar hårt för att få bort dålig hälsa/defekter, de är hedervärda!

Min ras Norsk skogkatt har idag öron som ska vara stora. De ska inte bara vara stora, för de ska vara ENORMA! Ju större desto bättre, brukar en del domare säga. Tofsar ska de också ha på öronen. I England har man hundraser som ska ha vissa yttre, ibland skadliga, egenskaper o har de inte dessa egenskaper så avlivar man dem helt sonika. Ska vi börja avliva skogisar som inte har tofsar på öronen? Problemet för mig är bara att skogkatten från början är en naturras. Öronen ska vara stora, men om de är FÖR stora så skulle öronen förfrysa ute i kattens naturliga tillvaro, nämligen Norges natur genom årstiderna. Bevarar vi rasen eller förändrar vi den utifrån våra och domarnas önskemål om det extrema? Djupliggande ögon är en annan fara, katterna kan få hälsoproblem av för djupliggande ögon. Likväl så premieras ofta djupliggande ögon just för att katten får en "grymmare look".. Vad hände med skogkattens "stora, ovala ögon med öppet uttryck"??? Men skogkatten är ändå tack o lov förhållandevis förskonad från direkta defekter, i alla fall om man jämför med en hel del andra raser, låt oss hoppas att vi uppfödare kan hålla den sådan även framåt i tiden.

Kärleken till husdjuret katt är det som från början gjorde att jag började med kattuppfödning, och som gör att jag värnar om katternas hälsa och välmående. Jag hoppas att jag kommer att fortsätta kunna splitta mellan att betrakta katten som utställningsexemplar kontra sällskapsdjur och min stora förhoppning är att jag alltid kommer att älska katten oavsett dess yttre egenskaper, precis som jag gör nu! Men klimatet i utställningsvärlden premierar sällan detta tankesätt, och inte heller katternas hälsa och temperament. Så det finns en hel del att jobba med...

Ha det gott allesammans!