Jesus, Maria o Josef.. O Birka..!

foto Tina Ackelid, tusen tack!!

Ja, det blir sällan som man har tänkt sig, det vill jag verkligen lova! O tur är väl det ibland.. ;o) Vi åkte upp till Mats o Kattis i Drakborgen i fredags, och jag hade lätt ångest.. Cutie har tappat sin päls, börjar bli hanig o mager över höfterna och är väl kanske inte riktigt i kondition. Brorsan Cobran börjar däremot ta sig bra nu, och jag önskade att jag istället hade haft med honom. Men nu var det Cutie som behövde sin träning, o eftersom han dessutom låg ett cert efter Cobran så hoppades jag att vi kanske skulle vara ensamma o kanske få nåt litet cert.. Det var förhoppningen. Men jag TYCKER att Cutie är bra tekniskt, han har fina fördelar ändå, så jag är ändå stolt över honom i alla lägen. Det kändes dock aningens surt att "ta fel katt" med sig, men så blir det ibland. Och gosse, är jag glad att jag gjorde det eller?! :oD

På lördagen hade han två konkurrenter, bägge såg fina ut, den ena imponerade mest med en finfin storlek och bra päls, även om han också var kort i kragen för dagen. Nåja, vi fick en strålande bedömning på Cutie och han vann klassen o certet. Sen var dagen slut hos den domaren, hon föredrog en annan hane och honan tog bäst i varianten. Dagen var trevlig och vi fick kärt besök av allra goaste Häxan, vilket var superkul!! På kvällen somnade vi tidigt, för att på söndagen kliva upp tidigt o åka till utställningen igen. Då hade Cutie en konkurrent, samma som han vunnit över dagen innan. Han vann sitt cert. Sen vann han BIV! Och ett tag senare blev han även NOMINERAD!! Jisses amalia, jag höll på att dö, och tårarna flödade!! Domaren ÄLSKADE Cuties profillinje och översåg med att han var tunnpälsig och sa att han är så pass mycket yngre än konkurrenterna så att det var ok. I panelen senare hoppades jag att få en röst, men först kom spridda skurar på de pälsade och vackra pojkar som konkurrerade med honom, o en fick t o m tre. Men den som vann fick fyra, och DET VAR CUTIE!!!!!!!!!!!!!!!!!! CUTIE BIS!!! Oh my God, liksom! DET hade jag ALDRIG trott!!! Jätteglad för alla gratulationer, tusen tack, och jätteglad för att min finaste bebis fick så fina omdömen av alla! Jätteroligt, jag finner knappt ord! T o m mannen fick en liten tår i ögat av händelsen, det ni! Det var STORT!

Nu måste jag ta hand om min farm på FB.. Ha det gott allesammans och tusen miljoners tack för alla grattis till vår pojk, det var superkul att det gick så bra för honom!

Kramar!

Tisdagsblogg, snart Birka kattutställning!

Jag har inte skrivit på ett tag, av förklarliga skäl. Jag har haft en del att göra, och att farma på Facebook är en betydligt mer krävande sysselsättning än man kan tro! Jag har garvat åt farmarna i kattgänget tidigare, tyckt att de var tramsiga, men nu är jag också fast! Tänk att ett så enkelt o fånigt spel kan vara så himla kul?! Ofattbart! ;o)

I fredags var mammas minnesgudstjänst. Det var både jobbigt och inte. Kändes skönt med så många goa o fina vänner o släktingar runt henne, och att alla visade hur mycket hon betydde för dem. Samtidigt har inte saknaden riktigt kunnat sjunka in än. Det känns som att hon när som helst ska komma ut i köket och säga nåt till mig. Känns som att telefonen när som helst ska ringa och det är hon. Jag kan helt enkelt inte fatta att hon är borta. Vissa dagar får jag enorm gråt i halsen och ögonen fylls av tårar just för att vetskapen om att hon är borta slår till. Men jag har alltid varit en lipsill, så det är inte så konstigt. Och mamma var stor i mitt liv, så är det bara. Saknaden kommer alltid att finnas där, det är bara att lära sig leva med den.

Mitt i allt sorgearbete så pågår livet. Och det är trots allt härligt! Om man betänker alternativet..

Är inne på jobbnatt 2 av tre, imorgon ska en glad skara arbetskamrater äta middag på restaurang, minsann! Jag ska också med, och ser fram emot alla tapas! Mmmmmm...

På fredag laddas bilen och vi drar upp till Stockholm för att hälsa på Kattis o Mats. Det ska bli jättemysigt! Kattutställning i Nacka bägge dagarna med en av killarna, dessvärre är han extremt hanig och tanig just för tillfället, men sin träning på utställning behöver han ändå. Min målsättning är att han ska sköta sig och att vi ska ha trevligt. Har vi tur och sämre motstånd så kanske han t o m kan plocka nåt cert. Det vore trevligt! :o) Men jag räknar inte med det.. Hans pappa däremot kan ta titel, DET hoppas vi! :o)

Annars händer det inte så mycket i våra liv, tack o lov. Vi jobbar, umgås, sover osv. Så dagens blogg blir en tråkig en.. ;o)

Ha det gott allesammans, ta hand om er och kanske vi syns i Stockholm på Birkas utställning?

Kramar!

Torsdag o tacos!

Har jobbat en natt, men är ledig i natt p g a minnesgudstjänsten för mamma imorgon. Jag känner mig piggare och behöver komma tillbaka till livet trots sorgen efter mamma. Vi har sörjt och mått dåligt och varit spända så länge att kropp o själ såklart tagit stryk, men det är bara att bryta ihop o gå vidare..


Ikväll blir det tacos och avstädning samt koll av vilka kläder alla ska ha på sig imorgon.


Undrar fortfarande om Candy är dräktig.. Hon är så fet att det är svårt att känna någonting.. Nåja, det visar sig väl..


Igår skulle jag säga godnatt till Wilma o Sacke, som kollade på film. Gick in dit stax innan nio och hittade ovanstående scenario.. Visst är de söta?!

Ha det gott o ta hand om er alla, kramar!

Fisboken..

Ok, jag erkänner. Jag tyckte att jag behövde ägna mina vakna timmar åt sysselsättning, och istället för att städa livet ur mig (vilket i o för sig hade behövts.. :o/) så valde jag att efter mången påbackning gå med i fisboken alias Facebook.. Känns lite läbbigt, men samtidigt så har jag nu en alldeles egen liten värld (Yoville) och en egen farm (Farmville) så jag är rätt nöjd ändå. Min tid är än mer upptagen med att så, plöja, skörda o sen så igen osv. Det är bra att hitta saker att lägga tankeverksamhet på istället för att sitta o lipa.

Tomrummet efter mamsen är nämligen stort. Väldigt stort. Vi har hörts av i stort sett dagligen väldigt många år, och om vi inte har hörts dagligen så i a f flera ggr i veckan. I söndags fyllde Wilmisen 7 år, och saknaden efter mamma blev än större då. Jag gick omedvetet o väntade på att hon skulle ringa hela dagen. :o( Jag vet att tomrummet kommer att vara stort resten av mitt liv, men jag tröstar mig med att jag i a f haft glädjen att få ha en så fin mamma i mitt liv. Bättre att älska o sörja än att aldrig älska..

Delfinia/Kitty är kanske dräktig. Candy är kanske också dräktig. Och den lycklige (?) fadern är Cutie.. Om bägge damerna är dräktiga så rinner Cuties tid som fertil ut. Han har redan fått två finfina kullar, och med två till så lär det bli ett chipinplantat framöver för hans del. Då blir han förhoppningsvis mer fokuserad på mat och mindre på prat. Cobran har ännu inte fattat att han är hane, han leker o stojar som värsta kattungen, så vi får se när han blir mer hanig.. ;o)

Nu ska jag hjälpa dörrgubbarna. De ska tillfälligt byta ut vår ytterdörr, som ska få grå färg istället för grön, och jag tänkte se till att ingen katt slinker ut under dörrbytet.

Ha det gott, ta hand om er och kramar till er alla!

Lördagsuppdatering..

Idag steg vi upp ganska sent, men åkte sedan ner till landet. Först stannade vi till hos fostersyster och hälsade på hennes husisar o lämnade lite mat till dem. Våra fisförnäma katter gillar inte Eukanuba, men förhoppningsvis faller detta de två vackra, svarta husisarna i smaken! Åkte vidare till huset, där brorsor med respektive och mamsens man väntade. Vi hade bestämt att plocka i ordning mamsens garderob, och den var gedigen, vill jag lova... Själv är jag inte någon klädmänniska, men mamsen var piffig och hade mängder av kläder, skor o annat. En del kom till användning av oss och en del skickade vi till Emmaus Björkå. Mannen och syrrans sambo fick stå för maten, med bistånd av mig o min ena lillebror. Fläsk, potatis o löksås med rårivna morötter, jättegott. Vi hade trots det tråkiga uppdraget en trevlig dag tillsammans, pratade, skrattade och mindes. Det kändes mitt i allt elände skönt. Vi bestämde att vi ska fira jul i hop nästan som vanligt. Enda som inte är med är mamsen, och det gör ont, men så är det. Vet att hon säkert är lycklig i sin himmel över att vi trivs tillsammans och planerar tillsammans trots att hon är borta.

I fredags fick jag mycket kärt besök av min första pappa! Han är och förblir min pappa som har alla minnen från min barndom förutom de allra första. Tack för besöket, trots tårar och allt så blev jag mycket glad och jag är glad att han finns och har gett mig så oerhört mycket. Det värmer! Hoppas vi kan träffas snart igen.

Som bebis var jag o mamma ensamma, min biologiska pappa och jag träffades första gången när jag var typ 12-13 år. Jag har alltid vetat om att min biologiska pappa finns osv, men vi har ändå aldrig haft riktig kontakt av olika anledningar, dock inte några konfliker osv utan det har liksom inte blivit så. Han har sitt liv och jag har haft mitt, vi har aldrig levt ihop och aldrig varit nära. Istället fick jag en annan fadersgestalt och han kom att betyda allt som en pappa gör för mig. Och gör fortfarande. Vi ses bara alltför sällan, men det är så det blir ibland när tiden går och alla är upptagna på olika håll osv. Jag har ändå alltid vetat att min "pappa" finns där för mig. När han och mamsen separerade så fick han såsmåningom en ny sambo (helt fantastisk människa som jag tycker mycket om!) och hennes två barn. Tillsammans fick de en dotter, som är jätterar.

Mamsen å sin sida träffade sin man, som hon fick mina bröder med. Då tillkom även liten plastbror och stor plastbror samt fostersyster såsmåningom. De betyder alla jättemycket! Mamsens man är pappa 2. Så trots att min biologiska pappa och jag inte haft så mycket kontakt har jag aldrig lidit brist på kärlek, omtanke och omsorg på något vis från pappahållet. Tvärtom anser jag mig vara en synnerligen omhuldad person, tack o lov!! Jag är glad att ha två superfina pappor som jag är jättestolt över, tack pappa 1 och pappa 2 för att ni finns! Ni är bäst!

Ikväll när vi kom hem så väntade en smärre chock.. Min biologiska pappa ringde!!! Cheeezes! Senast vi pratades vid var nog för femton år sedan, och vi har nog inte träffats på i a f 23 år.. Eller nåt.. Jag minns faktiskt inte.. Nåja, jag har inga som helst problem med det, men lite nyfiken på honom o mina biologiska halvsyskon är man såklart ibland. Syskonen har jag träffat senare, men kontakterna har runnit ut i sanden av olika anledningar. Så blir det ibland. Min biologiska pappa hade lite samvetskval att han inte hört av sig, han hade lovat mamma för tre år sedan att höra av sig till mig. Idag hade han läst hennes dödsannons och bestämt sig för att ringa. Tack, omtanken värmer, och bättre sent än aldrig. Det var faktiskt väldigt rart tänkt, och visar på omtanke tycker jag. Min biologiska pappa känns inte som en pappa, jag har ju redan två fantastiska pappor på alla sätt o vis, men han verkar vara en varm, sympatisk och snäll människa, det är ju bra genetiskt sett, om nu sånt ärvs genetiskt, vilket jag tror!? Av förklarliga skäl är vi dock inte nära, och jag far varken illa eller annat av att ha eller inte ha kontakt med honom. Vi känner ju liksom inte varandra.. ;o) Inga problem eller tankar från mig för det, att älta det gamla är inte min stil. Jag har alltid varit omhuldad från alla håll o kanter, så jag äger ingen bitterhet angående min härkomst eller biologiska föräldrar osv. Jag tror inte på att ångra en massa eller att leva o ha dåligt samvete. Alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Med vissa små undantag. ;o)

I fredags ringde också min favvismorbrors snälla o rara fru. En underbar människa på alla sätt och vis, som fått utstå livets prövningar på ett sätt som jag inte önskat någon. Men go och omtänksam är hon, och jag är så glad att hon ringde! Vi grinade lite ihop och pratade och jag ser fram emot att träffa henne igen, trots att det blir på en så trist plats som mamsens begravning. Nackdelen med att mamsen är borta är att jag måste ta tag i mina släktingar på hennes håll lite bättre, jag har alltid förlitat mig på mamsens info. Nu måste jag själv ringa mina mostrar o morbror då o då, det får jag inte glömma. För de är fantastiska människor som jag är glad att känna o ha i mitt liv.

Nåja, en fredag o lördag full av tankar har det ändå blivit, och jag är säker på att mamsen ler i sin himmel. Jag tror innerligt att hon nu har det bra, och är den finaste av alla änglar. Jag känner fortfarande av hennes omtanke o kärlek.

Ha det gott allesammans o ta hand om er! Kramar!

Märklig trötthet..

Det har gått några dagar, och gråten finns där mest hela tiden, men samtidigt så är jag ändå inte ledsen fast jag är det.. Låter det konstigt? Jag har så mycket konstiga känslor just nu.. Ibland känns det helt overkligt alltsammans, samtidigt vet jag att våra liv just nu genomgår en enormt stor förändring. Vår mittpunkt, vår skyddsängel och vår mamma är ju borta, men vi måste leva vidare med alla goda minnen och ihågkomster. För det är ju så livet är, det förändras hela tiden vare sig vi vill eller inte. Det som känns bra för mig är ändå att mamma inte far illa längre, att oron (som man ständigt har gått med sedan hon fick besked om att hon hade cancer) har klingat ut och att man ändå är tacksam över att hennes sista stund i livet var just hemma tillsammans med sina närmaste. Hon fick ett jättefint slut, och vi hade förmånen att få visa henne precis all den kärlek och omtanke som hon förtjänade. Men det är tomt. Fruktansvärt tomt. Mamma har ju varit en så stor del i våra liv och det är jag innerligt tacksam över, och vet att det är en enorm förmån! Hon har gett oss så mycket under alla år, och verkligen gjort sitt yttersta för att hålla samman familjen oavsett vad som hänt. Alltid ställt upp och funnits där. Men nu gör hon inte det längre, och det kommer att ta tid innan jag fattar det. Att man inte kan ta upp luren och ringa henne o berätta. Men samtidigt är det mest egoistiska tankar från min sida, mamma var svårt sjuk och behövde sin ro. Och oavsett hur livet slutar så är det ändå ett avsked som måste göras förr eller senare. Jag vet att mamma inte skulle ha velat att vi alla bröt ihop och deppade, hon var en synnerligen praktisk människa i det fallet! Jag kan nästan höra hennes röst när hon läxar upp mig och säger att jag får rycka upp mig. Men sorgen har sin tid, och bearbetningen sin, och alla har vi olika sätt att hantera dem. Det viktigaste nu är att fortsätta älska och bry sig om sina nära och kära och ta livet som det kommer. Och det finns, som alltid, de som har och har haft det mycket värre. Det är ändå en tröst att vi alla kunde vara hos mamma sista stunden i livet, och att hon visste det. Det är en tröst att alla våra värsta farhågor om att hon skulle bli förändrad som personlighet inte föll in, in i det sista var hon verkligen mamma. Tack för det. Nackdelen med att älska någon och att ha fått förmånen att bli så älskad och omhuldad är att det blir fruktansvärt tomt och fattigt utan denna person. Men nu är det som det är.

På lördag ska vi hem till huset igen och hjälpa mamsens man att ställa iordning, men redan nu har faktiskt alla de dåliga sakerna försvunnit i form av alla anpassningar med säng, toastol osv. Kommunen var snabb att ta bort, tack o lov. Han vill inte bli påmind om sjukdomstiden, han vill minnas mamma när hon var pigg o frisk. Det gör han rätt i, det bör vi nog alla göra. Han levde alla dagar med mamma, och jag kan inte ens föreställa mig hur tomt han måste ha det! Mina syskon finns där, på nära håll, tack o lov, och kan stötta och sällskapa. Barnen tar det bra, jag tror det var skönt för dem att finnas med när mormor dog. Det var en fin stund trots att vi grät och var ledsna efteråt. Nästa fredag ska vi ha minnesgudstjänst i kyrkan.

Jag sover extremt mycket. Jag blir jättetrött redan klockan 22 och lägger mig, hinner läsa ett fåtal sidor innan ögonen går igen och orkar knappt upp ur sängen för att vinka av barnen när de åker till skolan. Vilar middag minst en timme varje dag. Vet inte om det är senaste tidens press som tar ut sin rätt, men jag tror det. Ända sedan mamma fick beskedet i våras så har vi ju alla gått på helspänn inför varje förändring, fulla av oro som vi motat undan för att istället kunna glädjas åt stunderna i nuet.

Jag försöker också fylla tiden med att plocka undan, städa och greja. Det är bara det att orken är så liten. Idag ska jag tvinga mig ut på baksidan för att plocka i ordning. Det måste göras. Och jag behöver en spark därbak för att få undan det, annars skjuter jag bara upp det... Pawpeds-kursen (som är en grundkurs om katters skötsel osv) som jag går är också bra! Där lär jag mig en del, även om mycket redan finns i huvudet, och framförallt måste jag tänka på varför det är si eller så. Jag tycker kursen är jätterolig och intressant. Mamma, som först förfasade sig över vårt kattintresse och alla katter, var så glad att vi hade det gemensamt, jag o mannen. Hon älskade alla våra katter och var glad att vi åkte iväg på kattutställningar och liknande, eftersom hon visste att vi tyckte det var roligt. Hon blev också glad när vi i söndags berättade för henne att Cutie blev klubbmästare o bästa katten. När hon var här i somras blev hon ivrigt uppvaktad av alla våra katter, de sov hos henne i sängen, och gosade o kelade med henne.

Nej, nu måste jag ta tag i mitt liv, det pågår här och nu trots saknaden av mamma.

Jag vill också tacka alla er som beklagat vår sorg och lämnat så fina o snälla kommentarer. De värmer jättemycket! Tusen tack för er omtanke!

Kramar och ta hand om er.

Kampen är över..

I går kväll, strax innan klockan 23, tog mamsens kamp slut. Hon somnade stilla in, tätt omgiven av sina nära o kära. Hon var väldigt medtagen, men visste att vi fanns där allihopa, och hon hade inte ont eller någon ångest. Vila i frid, lilla mamma, jag är säker på att du nu är en ängel.

Självklart är vi alla mycket ledsna, men jag vill tacka för all omtanke vi har fått allihopa, inte minst mamma. Hon har vetat ända in i det sista att hon är en högt älskad människa!

Vak och sjukskrivning..

Idag ringde jag till jobbet och sjukskrev mig. Alla tre nätterna som jag skulle jobbat den här veckan. Jag känner mig så fruktansvärt sliten i både kropp och själ så att jag helt enkelt inte klarar av att jobba. Började t o m gråta i telefonen när jag skulle sjukskriva mig. Ikväll ska vi ner till mamma och hennes man. Mamma är inte uppe alls nu, hon sover mest. Hon har fått smärtstillande och har inte ont, och jag hoppas att hon får en lugn sista tid. Lugn i bemärkelsen att hon slipper få panik, ångest eller ont. Det är viktigast. Henns läkare har varit o hälsat på och det är bäst att hon får vara kvar hemma den lilla tid som finns kvar. Jag hoppar högt varje gång telefonen ringer. Vill inte få beskedet att hon är borta, samtidigt som jag vet att det är oundvikligt, förr eller senare sker det.

Mannen börjar bli förkyld och jag har jätteont i halsen. Antingen är det för all gråt som hela tiden kommer nu, eller så beror det på att vi har fått nåt "skit".. Jag vet inte.

Bruce mår bra, äter och dricker o går på lådan trots tratt, resten av tiden ligger han helst i soffan. Han blir väldigt kelad och omhuldad. Alla andra mår ok.

Nu ska jag duscha, sen bär det iväg..

Seg måndag..

Seg som tuggummi och inget roligt att förtälja. Inget sorgligt heller, för den delen. Känner mig rätt urholkad i hjärna o själ. Kanske inte så konstigt?

Ska käka korv med bröd till kvällsmat, kolla på tv och lägga mig tidigt. Imorgon ska jag städa. Har varit helt håglös idag, bara suttit o jobbat lite med Pawpedskursen..

Ute regnar det smått. Men det är inte så kallt, dock blåsigt. Brucen mår bra, han ska snart få sin medicin, och lite god mat. Fick höra av en som jag känner att hennes katt opererat bort två tår med samma sort som Bruce har. Den katten levde i drygt 6 år till. Och dog av annan orsak. Det kändes gott att höra! Hoppas att Bruce lever minst så länge också. Sötisen!

Rösta gärna på Cutie och/eller Cobran på Kattens dags hemsida! Klicka på alla stjärnorna så kanske husse kan få en väska med katten på! ;o) Det står högt upp på min önskelista i a f.. ;o)

Ushki är hemma igen, och går mest runt o gnäller o pratar. Sötkillen, imorgon ska jag ringa veterinären o boka preliminärtid för kastrering, sen får vi se om han får åka då eller inte. Det är ju lätt att avboka om han behöver vara fertil ett tag till.

Nähäpp, nu blir det kov me brö.. Ha det gott allesammans och ta hand om er.

Positivt idag är att Brucen verkar ok trots allt, och att jag har minskat mitt rökande till fyra cigg hittills. Bra. Har fem som mål idag, fyra imorgon och tre i övermorgon. Måste sluta röka!

Negativa saker vägrar jag tänka på idag.

Sent söndagssurr,,,

Det är ärligt talat inte så bra i familjen Vildhjärta. Trots klubbmästaren Cutie! Inser ni vilken bedrift det egentligen är? Jag tror inte jag förstår det själv.. De senaste två åren är det kategori I som vunnit, helt fair, vi har fantastiska persers i klubben! Å åren dessförinnan har det varit cornish, oriental o gud vet vad. Å i år vann CUTIE!!! Fatta att man nästan får storhetsvansinne?! Förra tävlingen han var på så blev han bästa grupp 4 hane ( i mitt tycke VÄRSTA gruppen hos skogis!) å nu Klubbmästare 2009 i Calmare kattklubb, enhälligt via alla tre domare.. Cheezes, hade jag inte ens kunnat föreställa mig trots att jag tycker att Cutie är en snygg kille!!

Varför är det ändå inte bra? Jo, för att idag har vi varit hela dagen hos mamsen. Mamsen är väldigt döende. Det är hårt. Det finns inget hopp, och enda man är glad för är att hon inte har ont. Inga personlighetsförändringar än. Jag hoppas att mamsens död blir stillsam o lugn. Det hoppas jag. Och jag hoppas att vi orkar leva vidare med hennes minne i våra sinnen. Ikväll träffade jag mina tre brorsor, alla tre helt fantastiska med sina tjejer/fruar. Jag är glad att de finns! Två av dem har mammas gener o en har mammas sinne i sitt minne.

Brucan mår hittills hyfsat, verkar som om smärtstillande börjar ge sig, för nu haltar han. Äter med god aptit o verkar ok för övrigt, tack gode gud!

NU tänker jag sova, trött, seg o knepig.
Kram till alla som bryr sig!

Dåliga och bra nyheter..

Det finns bara en Bruce Viggesson, och han är the Boss, the Man och the Best. I fredags ringde veterinären, Bruce "spruckna klo" med var, var inte vad vi trodde. Det var en tumör. Tumörer som sitter på kattår är ofta aggressiv cancer. Ridå.

Bruce har opererat bort en av sina baktår, och nu ber vi innerligt att hans tumör dels är godartad, och om det inte skulle vara det så ber vi än innerligare att cancern inte sprider sig. Innerligt. För Bruce är oss så kär. Det var den första kattungen från egen kull vi behöll, det är och förblir den goaste, snällaste och mysigaste katt som någonsin har vandrat på denna jord. Bruce Viggesson är godheten personifierad. Och jag vill inte mista honom också. Känner inte riktigt att jag orkar med mer negativa besked, det är så tungt. Men det blir att fortsätta, en dag i taget, en sak i taget. Bruce mår väl efter operationen, han verkar inte ha ont och även om han har tratt så verkar allt ok. Måtte det bara bli bra även fortsättningsvis. Fredagen var en lipdag, jag tror att jag grinade hela dagen, men framåt kvällen blev det bättre. Och vi kelade med Brucen, som i vanlig ordning var så go o snäll som bara han kan vara. Jag är glad att han vet att han är djupt älskad, och när vi hämtade honom hos veterinären så buffade han på min hand med huvudet, sådär som bara han kan. Allra finaste Bruce Viggesson.

Ner som en pannkaka, och idag upp som en sol.. Även om molnen låg där i bakgrunden och lurade.. Idag har vi haft klubbmästerskap i vår kattklubb. Goa glada kattvänner och några avkommor på plats, kul! Cobran blev BIV, Cutie blev BIV och NOM, Demonius Drakblomma blev NOM. Söte lille Filiokus blev etta i sin klass, men fick stryk av syrran Murkla Mys i jämförelsen hane mot bästa hona. Murkla Mys blev senare NOM också! Då slog hon ut sina syrror Lufsa och Krumelura, men Lufsa slog till och vann över farmor Dompan i BIV:en, det var roligt! Alla kattungarna har utvecklats fint och jämnt, bra allover! Och framför allt är de TREVLIGA! Coolast var nog Krumelura Knuff, hon var nästan blasé när hon hängde i utställningsposen! Lufsa var lekfull, och Filiokus ett riktigt yrväder!! Murklan kröp upp hos sin domare och lekte krage, där låg hon hela tiden när domaren skrev bedömning. Gissa om man blir stolt som uppfödare av dessa fyra gullungar!!? :O) Edward Scissorhands är ljuvlig, och väääääldigt pälsig! En mycket go o charmig kille! Jättefin! Han fick i vidare tävling stryk av Demonius Drakblomma, som slog till och blev NOM, vilken idolkille han också är! TUNG!!! Och jättefin även han! Men.. Helt otroligt nog, så fanns det en av våra katter som stod kvar genom alla olika moment, och blev Best of The Best allover av alla kategorier! Och det var min Cutie!! Cutie klubbmästare i stenhård konkurrens, helt otroligt!Vilka priser han vann! Massor med säckar av kattmat, leksaker, prylar o allt möjligt bra! Vår prisrums-Tine är verkligen fantastisk! Tack för en fin dag alla kattvänner och ännu mera tack för alla som håller tummarna för Bruce!

Nu är jag helt slut.. Men jag har haft väldigt konstiga dagar. Jag grinade av glädje när Cutie vann, och jag grinade av oro, sorg, förtvivlan när Bruce var värre däran än vi trodde. Märkliga dagar.. That is life.. Fast nu tycker jag faktiskt att vi har fått en massa skit, är det inte dags för allt att vända snart? Jag hoppas verkligen det.

Ha en fortsatt trevlig helg, och glöm inte att hålla tummarna för att finaste Brucen får vara pigg o frisk i många herrans år till. Trots att han bara har tre tår på ena baktassen...

Kramar!

Just idag är jag stark...

"Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

- Kenta Gustafsson, 1948-2003"


Äldsta går på Estetisk linje.. Som slutarbete i nian gjorde hon ovanstående bild.. Hon är rätt duktig, tycker jag.. Men jag är såklart partisk.. ;o)

Äldsta är hos sin farmor och ska gå på någon akrobatcirkusföreställning ikväll, Sonen och Trotsiga Tonåringen (TT) är fortfarande i skolan men kommer nog snart hem, och nere i soffan sitter Wilmisen och mumsar smörgåskex och kollar på film. Mannen kommer hem lite senare idag, han ska hem till en tant o hjälpa henne med hennes dator. Han har fått sitt influensavaccin idag, och säger att han har ont i lederna. Hoppas han slipper reaktion, imorgon ska han ju skjutsa Bruce till veterinären för operation av spruckna klon..




Idag känner jag mig lite mer positiv till livet.. Lite. Ändå tills jag tänker på den gigantiska tvätthög som väntar på att vikas och strykas nere i vardagsrummet.. Phui.. Men det är synnerligen världsliga problem.. Egentligen skulle jag vilja ha en tvättservice. Bara några hål i väggen där man stoppar i all smutstvätt, å sen åker den efter ett par timmar tillbaka in i respektive garderob, tvättad o vikt o klar. Mycket tid läggs på tvätt o vikande av tvätt i det här hushållet. Stor del av kläderna är Wilmisens. Hon byter kläder ibland upp till fem gånger per dag trots att vi ideligen diskuterar detta.. Kreationerna är ... speciella... Gärna rosa shorts, röda strumpbyxor, grön tshirt och grå kofta.. Med slöa tofsar i håret. Det finns två varianter av tofsar, slöa och pigga, i det här hushållet. Slöa är när de pekar neråt, pigga när de pekar uppåt, solklart, eller hur?!


Snart ska jag städa. Det betyder Motörhead på hög volym, eller rättare sagt så hög som Wilmisens filmtittande tillåter. Born to raise hell är fantastiskt bra att städa till.. ;oP Har varit på centralförrådet och fyllt på med bal toapapper, skrivarpatroner, rengöringsmedel o liknande. Skönt! I helgen väntar klubbmästerskap för katterna, och på söndag ska vi hem till mamsen o laga middag till familjen. Imorgon kväll får vi gäster, så Äldsta och sonen ska sova över hos kompisar, så deras rum blir gästrum.

Mannen och jag har börjat gå promenader på kvällarna. Slingan är perfekt. Vi har börjat med att ta ett varv, men nästa vecka får det nog bli två varv..




Nähäpp, nu kallar städningen på mig.. Och Lemmy sjunger sin sång.. Missa inte Foppa ikväll på tv!!!

Ha det gott, ta hand om er och kramar!

Fortsätt simma!

Idag känner jag mig som Doris i filmen Hitta Nemo! "Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma..."! Och är det inte precis så som livet är? Det gäller bara att fokusera och fortsätta oavsett vad som händer.. Eller att lägga sig ner o dö, och det alternativet är väl inte riktigt synonymt med mig.. Dessutom tänker jag på min moster, som hårt märkt av sin cancersjukdom yttrade följande: "Folk tror att om man är dödligt sjuk så dör man, men så enkelt är det faktiskt inte.. Det tar en jävla tid i alla fall!" Sötmoster, hon var en kvinna med bett i talet och ändå med ett hjärta av guld! Jag känner mig inte fullt så depressiv idag, men det kommer o går och det viktiga för mig just nu är att mota bort alla negativa tankar, så att de inte tar över. Men det är mycket negativism just nu, av helt förklarliga skäl. Dock finns det positiva bitar också, det får man inte glömma!

Foppa är en positiv bit, jag älskar Foppa, och det låter kanske helt patetiskt i sammanhanget, men likväl som en del går i gång på fina kläder, saker osv så går jag igång på att se Foppa spela hockey! Han är min store idol! Gode Gud, se till att han får vara frisk o spela hockey!! Han är ju bara bäst i hela världen!

Kitty o Cutie har gått från "hardcorelovers" till söta vänner, jättemysigt! Kitty och jag har tillbringat dagen tillsammans, eftersom Cutie ville UT från rummet (och han fick givetvis en paus från pareriet) och hon har kelat o gosat med mig jättemycket. Fin tjej, me like! Hon har jättefin pälskvalitet, fin fin profil och ett alldeles underbart temperament! Håller tummarna att det blir små barn från dessa två, för de kommer nog att bli kalas!

Min son växer. Han tvingade mig att ställa mig framför spegeln med honom bakom mig, och han är nästan huvudet längre än mig. Lille gubben, han är ju min bebis!! Fast en väldigt stor sådan..

TT har varit på fint humör i dagarna två, me like! Hon ÄR en underbar unge, men med synnerligen kort reaktionstid och gör ofta innan hon tänker. Vilket skapar en del ... oro.. i hushållet.. Och konflikter. Men fantastiskt fin är hon i a f.

Äldsta är en raring. Kom hem från skolan och gjorde pannkakor till sig o systrarna. Omtänksam o snäll unge och alldeles förfärligt välartad. Undras just varifrån det kommer?

Brucen är pigg trots penicillinen och haltar inte o visar inte med en min att han har ont. Sötis, jag är jätteorolig för hans operation på fredag, men försöker att inte tänka på den. Fredagen kommer att bli en jobbig dag, så jag har bestämt mig för att städa hela dagen lång!

Nu ska jag softa i soffan, kolla på "True blood" och bara ta det lugnt. Ha det gott allesammans, ta hand om er o era nära o kära och tack för att ni finns!

En fjärde jobbnatt...

Först av allt vill jag bara berätta att Foppa är tillbaka!! Min favvis i sportvärlden, Peter "Foppa" Forsberg! GISSA vem som kommer att sitta klistrad vid tvn på torsdag kväll? ;o) Go, Foppa, Go!!

Influensavaccinet gav mig enorm huvudvärk i ca 12 timmar. Ont i armen. Fick feber, och kände mig allmänt frossig. Sen var det som att trycka på en knapp, och det försvann! Skönt. Lite tung i huvudet är jag ändå, men det är nog alla tankar som inte riktigt får plats innanför skallbenet. Mamsen går sakta men säkert mot sämre tider. Mycket sämre. De bra dagarna är få, ofta orkar hon inte vara uppe mer än en liten stund, men än så länge är hon hemma i a f. Hon sover. Och sover. Och sover. Matintaget är obefintligt, men lite näringsdryck slinker ner, i mycket små mängder. Det känns tungt. Allra helst för hennes man. Det måste kännas enormt svårt att leva i detta konstant, och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för honom också. För mamsen kan vi inte göra så mycket mer än att finnas till. Höra av oss, visa att vi bryr oss och att vi har det så bra vi bara kan. Allt jag velat säga har jag sagt och fortsätter säga. Allt jag velat och kunnat göra för henne har jag gjort och fortsätter göra. Men det hjälper inte. Hon kommer ändå att dö. Fast jag vill inte tänka på det. Vill inte tänka framåt, inte heller bakåt, vill bara kapsla in och döda sjukdomen och låta min mamma få leva och bli gråhårig, gammal och rynkig och en tant.. Jag gråter inte särskilt mycket, bara en skvätt då o då, i ensamhet helst. Känns som att alla tårar nästan har tagit slut. Vi bara väntar. Väntar på att dagarna ska gå och att varje dag ska vara så bra som möjligt för oss alla. För vem vet när det blir den sista?

Äldsta har haft en tung kväll. Hon är konfirmandledare i kyrkan och ikväll har de varit på krematoriet. Hon var lite ledsen när hon kom hem därifrån, inte riktigt läge för besök på kyrkogårdar o krematorier nu med tanke på mamsens sjukdom och tillstånd. Men hon biter ihop, Äldsta. Det är så i den här släkten. Vi biter ihop o kämpar på. Och jag tror det är så för de flesta. I denna kokongen av väntan pågår också det vanliga livet. Livet där mat måste lagas, tvätt måste tvättas, torkas och vikas, och jobb som måste skötas. Sånt är livet, och även om vi då o då faller i djupa hål så måste vi kravla oss upp igen. Så är det bara.

Suddar bort alla negativa och ledsna tankar. Vet att mamma inte skulle vilja att jag var ledsen. Hon vill att vi ska må bra. Synd bara att hon inte får må bra.

Bruce Viggeson har skadat klon, och varit hos veterinären. Han ska opereras på fredag, då måste man plocka bort hela klon. Jag är jätteorolig för operationen och för att något ska hända Bruce. Men hans klo kommer att växa ut igen, förhoppningsvis. Just nu går han på penicillin, men annars märks ingen skillnad. Bruce Viggesson kan också konsten att bita ihop.

Cutie har Delfinia/Kitty på besök hemma. Det är inte kärlek, bara "pang på rödbetan"... Men parningar är det... Håller tummarna att det blir bebisar, det vore jätteroligt både för oss och Delfinia/Kittys familj.

Nu måste jag jobba lite. Sista natten av fyra i rad. Känns i kroppen. Fick skäll av mamma ikväll per telefon, att jag jobbar för mycket, måste vara rädd om mig själv. Söta fina mamma, jag älskar dig!

Influensavaccin och besök hos stora kissar!

Idag har jag tagit influensavaccin mot svininfluensan. Förhoppningsvis växer det inte ut något större tryne på mig, och jag slipper gärna knorr också. Och slipper gärna influensan. Sticket o vaccinet kändes inte alls, trots att jag hade Wilmisens tryne upptryckt i armen samtidigt (vem vill missa när någon ger sprutor o sjukvård? Inte W i a f!!)... Bara satt o väntade på att hon skulle stöta till sjuksköterskan eller nåt.. Men icke, hon höll sina lemmar i styr och jag fick vänta i tio minuter efter sprutan innan vi kunde cykla vidare. Tror nog att Wilmisen skulle kunna bli en ypperlig veterinär, hon fascineras av ALLT som har med sjukvård att göra och älskar djur. Så nu har vi fostrat en blivande veterinär också, förhoppningsvis.. Yrkesvalen är annars aningen spridda i familjen.. Äldsta funderar på att bli psykolog (!!) eller möjligen jurist, och det passar nog henne bra. Hon är duktig, noggrann och smart. Sonen vill bli dataspelsutvecklare... Skulle nog passa honom också ypperligt, men jag har svårt att se min snälle son som någon som pushar sig fram i livet, så hans framtida yrke blir svårt att förutspå.. Han är snäll och godmodig, men någon dataspelsutvecklare kanske han inte kan bli.. Jag vet inte, men jag ska stötta honom i vad han än önskar! ;o) TT (som är en förkortning på Trotsiga Tonåringen) vill bli ridproffs. Tyvärr finns nog inte de cash som behövs för en sådan sport i det här hushållet, så jag antar att hon förmodligen slår sig på en karriär inom hästvärlden.. Det kommer säkert att passa henne bra! Å så ska Wilmisen bli veterinär, har jag bestämt! ;o)

Efter vaccinet tog vi en cykeltur lite längre bort, till Marie o Claes med familj o katter. Där bor ju finaste Edward, snyggaste Donnie, raraste o pälsigaste Kitty/Delfinia och lilla vackra Murklan! Alla kissarna hade utvecklats en hel del sedan sist vi var på besök, och Edward är enormt i sina längder.. Cheeezes!! Han är ung, och inte helt färdig, men ojojojoj vilken storlek! Donnie är heller ingen liten kille, och han är också helt outstanding! Man blir stolt! Finaste Kitty är en raring, kanske fortfarande liten anings dominanta ögon, men så fin ändå!! O även hon är... stor... Spikrak profil!! Lilla Murklan har trots förkylning växt jättemycket, och verkar växa väldigt harmoniskt! Helt ljuvligt härlig trots att hon är i en utvecklande fas. Me like!! Tror att hon kommer att bli ett kalasexemplar när hon väl är färdig! Sötflickan!

Sen bar det hem, och så har vi handlat lite.. Mannen slutade faktiskt riktigt tidigt idag, hurra, så vi handlade i lagom tid! Kom hem, och fick desperat samtal från jobbet. Vikariepoolen kunde inte lösa morgonnatten, så det får bli en jobbnatt imorgon för mig. Fyra nätter i rad, men sen är jag ledig läääääänge, så jag tackade ja utan tvekan. Ibland måste man ju ställa upp, o man o barn är ju ändå lediga o hemma.. Bara aningens trist att inte få en helgkväll till hemma, men det överlever jag i o med att nästa helg blir helledig!

Nu ska jag laga kvällsmat, wok med lövbiff o massor av grönsaker enligt sonens önskemål! Ha det gott allesammans och trevlig helg!

Kontrasternas afton..

Ikväll kan jag inte förneka att vi har upplevt kontrasternas land.. Först var vi iväg o lämnade tårtor och ett stort fat med godis (givetvis massor av Ahlgrens rosa rattar!) till avdelningen där mamsen tillbringat mycket tid.. Sköterskorna tackade och blev glada, och mamsen kände att hon ändå kunde ge dem något tillbaka för allt hon fått av dem i form av medkänsla, omsorg, omtanke och värme. Sen hem, kollade en liten stund på "Rosa bandet-galan" men jag orkade inte så mycket. Jag börjar bara grina om jag kollar.. Såg i a f ett gripande inslag om Pernilla, tjejen som haft bröstcancer och som nu förhoppningsvis får vara frisk. Jag håller tummarna för det! Stenhårt.

Det fick istället bli en lättsmält film med Äldsta och TT, "En shopaholics bekännelser". Helt ok film att titta på en stund, och den har ju trots allt ett rätt intressant budskap.. TT zappade sen över på "Debatt" där hon fastnade. Och jag med. Snacka om ytterligheter. Från Rosa bandet, till en shopaholiv och vidare till en debatt om skönhetsoperationer.. Tur att man har någorlunda koll på vem man är och vad man tror på.. Och det är definitivt inte att se ut som Marge Simpson ovan.. Ändå är det precis så som Linda Rosing ser ut i profil, förmodligen för att läpparna fått några injektioner av nåt slag.. Jag blir mörkrädd när jag ser människor som så hårt försvarar sin "rätt" att vara "vackra".. Jag blir fullkomligt skräckslagen när jag inser hur lågt samhället är där svårt sjuka människor får vänta i veckor på sina livsviktiga behandlingar, där man inte hittar bot på svåra sjukdomar och i nästa ögonblick jämför detta med idioter som måste se snygga ut för de har offentliga yrken! Jag kan inte låta bli att tycka att om man är så jävla dum i huvudet att man måste lägga pengar på att förbättra sitt utseende i form av större byst, större läppar osv så borde man skämmas och skickas på upplysning. Kanske på en sjukavdelning med döende patienter, och se deras fysiska förändring under sjukdomsförloppet? Det är skillnad på plastikoperationer och plastikoperationer, det måste jag medge. Alla är inte av ondo, en del är högst nödvändiga. Men ta en sån som killen som "investerar i sig själv" genom att hela tiden se till att han inte åldras till sitt yttre, jag kan inte hjälpa det, men han skrämmer mig. All denna ytlighet, och fixering vid att man ska se bra ut är otäck! Är man en bättre människa för att man ser ut som man alltid har gjort? Finns det inte en mening med livet att man ska lära sig leva med den man är, och med hur man ser ut och förändras såväl till sitt inre som sitt yttre? Är det så att bara vackra människor borde få synas på tv, för vi vill inte se fula? Nej, jag tycker att det är HEMSKT att se livets ytterligheter på det vis som vi har gjort här ikväll. Och även om jag tror att det bor en fåfäng liten djävul i alla människor så hoppas och ber jag att man försöker förtränga en del av den och istället för att fokusera enbart på hur människor ser ut försöka fokusera på saker som är viktiga i livet. Människan har många sinnen, men på nåt vis känns det som att hur man ser ut är viktigast i hela världen.. Tänk de stackars människor som har handikapp och sjukdomar som gör att de ser annorlunda ut! Nej, jag är ledsen, men jag är för mångfald och jag kan inte hjälpa att jag blir såväl ledsen som trött, förbannad och irriterad på korkskallar som enbart ser till en yta som ska vara blank och felfri! Kan man inte acceptera att alla är olika och snälla nån, kan vi inte få se mer "normala" människor i media istället för alla supervackra, supersnygga, supermänniskor? En del är dessutom superintelligenta! Money makes the world go around, och gissa hur mycket privatpraktiserande plastikkirurger tjänar jämfört med kirurger på små sjukhus som opererar annat, som är livsviktigt för människor? Nåja, om man tror på en del av de där nötterna som opererar sig så är det ju livsviktigt för dem att vara vackra och "beständiga".. Och jag som tycker att det är vackert att se människor åldras...

Och tänk för ett ögonblick om ni vore blinda, då skulle Linda Rosing och andra skönhetsfixerade generaldårar te sig helt annorlunda än om ni vore seende.. Jag önskar ingen någon olycka, men det skulle vara rätt skönt att tejpa ihop de skönhetsfixerades ögon ett tag och se dem arbeta med sina andra sinnen.. Men bara man ser så klarar man sig tydligen bra här i världen.. Eller kanske inte..? Måtte jag ha gett mina ungar betydligt bättre världsbild så att de inte blir helt och totalt fixerade vid enbart yta.. *håller tummarna*

Idag har jag haft huvudvärk, så antingen är det hjärntumörer eller bara ont för att jag har ont i nacken. Mannen ska massera in lite voltarenkräm snart, tack för det!

Nu ska jag lägga mig o läsa och sura för att världen är så knäpp!

Godnatt och ta hand om er!

Bio och myseftermiddag med barn!

Kvällen igår tillbringades med dels möte med Skogkattslingans styrelse, och dels i ett chattrum med deltagare o kursledare i Pawpeds G1 kurs. Givetvis har jag inte ännu hunnit sätta mig in i uppgiften vi fick men det kommer.. ;o) Tur att man har simultanförmåga, ibland blev det lite virr i skallen eftersom man skulle hänga med dels på datorn o dels i telefonen samtidigt som Äldsta o TT var hemma. Mannen tog tack o lov med sig Wilmisen till farmor o farfar, så henne slapp jag..

Och nu idag har jag sovit, sen fick jag hämta Wilmisen och två av hennes kompisar på fritids. Vi hade bokat bio, filmen "Upp". Kan varmt rekommendera den, jätterolig, jättemysig och rar och lite sorglig ibland. Fin film! Me like! En tur till godisaffären, o efter bion blev det MacDonalds-besök! En hel eftermiddag i kidsens tecken. Sonen, som åkt till Rockneby för rollspel, hämtade vi också. Sen har jag inte orkat så mycket mer än att tvätta lite, diska, och plocka lite allmänt. Imorgon står det städning på agendan. Trist. Jag gillar inte att städa. Men det får gå.

Ontet i nacken består, jävvla skit alltså! Men det finns de som har det värre, så jag ska inte klaga! Känner mig dock som en riktig pillertrillare som håller koll på klockan för att inte missa ta värktabletter, för då blir det pina en lång stund. Nackdelen är att jag inte kan sitta vid datorn. O knappt läsa heller, bara att hålla i en bok är eländigt jobbigt när fingrarna domnar bort och inte vill behålla taget. Någon promenad har det inte blivit än, men jag ska in till Äldsta o se om jag får med henne ut en sväng. Mannen spelar innebandy som vanligt på onsdagarna.

Ha det gott allesammans o ta hand om er!
Kramar

Gnällspiken jag!

Nu har jag ont igen. Gnäll o pip, aldrig är det annat i höstens bloggkavalkad.. Eller? Nacken börjar ge med sig igen, vet inte om det kan vara städet när man jobbar natt som tar ut sin rätt. Ett år med städning om nätterna och ganska mycket tungt kanske inte är det ultimata? Nåja, jag har ju bestämt att gå tillbaka till gamla jobbet igen, det blir efter nyår någon gång, och kanske det passar min kropp bättre? Nackondat har t o m banat sig ner i vänsterarmen.. Inget skoj, det gör oooooont, som Lena Ph sjöng en gång..

Mamsen fick besök av mig, mannen, Äldsta o Wilmisen ikväll. Hon var trött o lite seg, hade mått ganska tjyvtjockt idag. Stackarn! Kan hon inte få må lite bra nu ett tag? Vid gott mod dock, och det är bra!

Sonen o TT kom hem från Malmö, givetvis en timme tidigare än vi hade räknat med, den ömme fadern bokar ju gärna tiden i sista sekund, antar att det är billigare? Mannen fick därför ta en stunds komp för att köra hem dem, det har varit mycket bilkörning för honom idag, stackarn.

Äldsta har köpt ny vinterjacka. Jättefin. Ska se om jag får lov att fota henne i den någon dag. Min vinterjacka är aningens urblekt, men den funkar i år också. Framförallt är den lite längre och varm! Det är bra. Men nya skor får jag nog faktiskt köpa. Tycker inte om att köpa sånt, det är dyrt.

Sonen har kompis hemma, TT är i stallet på övernattning (brrr... måste vara kallt!), Äldsta har tagit nya blodprover för att kolla om blodvärdena blivit bättre. Håller tummarna att järntabletterna haft effekt! Wilmisen ska vara på fritids imorgon. Och imorgon ska jag sova. Länge. Jag är sliten i kroppen nu. Tror att det är en hel del stress o yttre påverkan. Har bestämt att jag ska dagligen gå motionsslingan minst ett varv resten av veckan till att börja med. Frisk luft o promenader är bra. Och imorgon ska jag promenera hem från jobbet. Det tar sin lilla tid.. Sen ska jag har möten på kvällen. Skogkattslingan och Pawpeds chat. Jag har ju äntligen kommit med på G1 kursen och ska gå den, tänkte jag. Ska bli jätteroligt, hoppas jag i a f! ;o) På fredag ska jag ta influensasprutan. Få se hur man mår efter den...

Men nu kan jag inte sitta här o glo längre, armen värker, fingrarna domnar och jag har jobb att göra!

Ha det gott! Ta hand om er!

Höstig söndag!!

Inser man att liten börjar bli stor när man ser ovanstående bild?! Å då är det inte mannen i bakgrunden jag menar, även om han också börjar öka om inte i storlek så i omfång.. *asgarv*

Vi har haft en mycket lugn helg. Mellanbarnen kom iväg till Malmö, och återkommer imorgon (måndag). Kvar var Äldsta o Wilmisen, inte klokt vilken skillnad det blir med decimerad barnaskara! Fast tomt.. Kollade på tv i fredags, gillar inte tanken på att söte Nicklas inte är kvar i Idol. Ska inte titta mer på Idol. Eller kanske. Men jag gillar inte det där med att folk röstar ut just mina favvisar. Inget skoj alls. På lördagen var vi en repa på IKEA, o därefter en snabbkik i Kalmars nya modehus. Jisses amalia så mycket folk!!! Kollade snabbt bara, insåg att Kalmar äntligen fått skoaffärer, dem har det rått lite brist på innan känns det som. Nu fanns fyra stycken, nästan på rad.. :oD Kanske t o m slår till o köper mig ett par skor framöver, vem vet?!

Äldsta hade bjudit hem bästisarna från högstadiet, de går nu på helt skilda skolor alla fyra, men försöker hålla kontakten ändå. Det är bra. Mannen, Wilmisen och jag gjorde Tinas cookalong mat i form av kycklingfilé respektive quornfilé. Tina fanns med oss via TV 4 play. ;o) Sen gjorde vi ananasefterrätten också, och allt blev bra. Mumsigt! Fast Äldsta tyckte det var starkt.

Lördagskvällen ägnade vi åt att titta på "Little Miss Sunshine". Fantastisk film! Känns lite som att det skulle mycket väl kunnat göras en film om Familjen Vildhjärta med liknande dråpliga situationer..

Söndagen har förflutit med hemmamys, jag har mest gått runt i pyjamasbyxor och inte gjort så mkt mer än plockat lite och diskat o lagat mat. Helstekt vitlöksspäckad kotlettrad med potatisgratäng till. Smakade också mumsigt. Äldsta har jobbat, Wilmisen har haft kompis hemma och de har sjungit till olika låtar i vardagsrummet. Roligt!


Allra finaste Coco Bängan! I natt fick jag stiga upp ur min goa varma säng o ta Bängan i nacken, eftersom hon hade en enorm lust att just då, klockan 4, puckla på Loppan (som VRÅLAR så fort någon annan katt kommer nära.. Det har observerats av kompisarna Damp, som består av Sharin, Cobran och Coco, och Loppan är ett tacksamt retobjekt...) och försöka väcka hela huset... Nåja, Bängan tycker ju att det är så ROLIGT att retas, så hon ursäktas..

Å nu är man på jobbet, och sängen lyser med sin frånvaro.. Den får vänta tills imorgon bitti, men då jädrars ska jag sova. En tur ner till mamsen blir det också imorgon, hon mår efter omständigheterna bra. Å så ska mellanbarna hämtas, för de kommer hem igen. Hoppas på en lugn höstlovsvecka.


På jobbet funkar fortfarande inget javascript. :o( Jävvla skitdator.

Godnatt alla ni som får sova, ha det bra o ta hand om varandra.

Ibland är jag en mycket tvär och bitter liten kvinna..

Cobran uttrycker precis hur jag kände mig i förra inlägget... Fast Cobran är på bilden sur för att han fått en tomteluva tryckt på huvudet.. Jag är tvär o bitter ibland, men när man fått ur sig det värsta så känns det bättre. Så funkar jag. Så ibland spyr jag galla, för att sedan må bra. Och jag måste med anledning av mitt förra inlägg också belysa de positiva sidorna av att ha varit ensamstående mamma med en frånvarande fader.. För det första så har jag alltid haft ENORM hjälp och stöd av min familj, morsa, styvfar, bröder, syster, släktingar och inte minst min högt älskade moster Ingegärd, som numera bor som ängel i himmelen. Alla har alltid funnits där, och hjälpt till såväl praktiskt som opraktiskt! :o) Mannen i mitt liv dök upp, och trots att man satt där ensam med tre ungar så uppstod kärlek och han har alltid ställt upp efter bästa förmåga för såväl mig som mina ungar. På bästa sätt! En pärla av pärlor, om man säger så, männens alldeles egen Rolls Royce! Katterna har funnits som sällskap och tröst och intresse och avlett mig från diverse trista tankar. Och en del vänner har varit oumbärliga. En del har försvunnit på vägen, men det har tillkommit nya och framför allt är jag glad att tillhöra La Familiga, som vi kallar oss. Ett gäng superhärliga kattmänniskor som jag verkligen tycker om och respekterar! Jag har också blivit stark. Lärt mig att jorden inte går under för småsaker. Lärt mig att bita ihop och gå vidare, eller som någon vis sa "Det är bara att bryta ihop o gå vidare!". Försökt leva efter mottot "Det är inte hur du har det utan hur du tar det". Inte alla dagar funkar det, och inte heller i alla situationer, men för mig har det varit en tröst att försöka tänka positivt. Så visst ska man försöka fokusera på det positiva i tillvaron. Och sist men inte minst har jag mina barn. Mina fyra ljuvliga ungar, som alla är olika, och givetvis har fått ta tuffa bitar i livet, men samtidigt fått massor av kärlek och jag har faktiskt gjort så gott jag kan. Inte alltid har det känts vara tillräckligt, men jag har inte försökt smita undan vare sig roliga eller negativa saker och jag är så tacksam över att ha fyra fantastiska ungar som alla ger så mycket bara genom att finnas till. Visst är det tufft ibland med trots, tonår, problem och annat, men jämt överlag så har jag fyra bra ungar som är vettiga, sunda och definitivt inte bortskämda. Det känns gott. Tyvärr ploppar min bitterhet upp ungefär en gång varannan månad när "Den ömme fadern" ska umgås med sina avkommor, men å andra sidan så går det över. Och jag skulle ALDRIG vilja byta med honom. Men han har själv valt att flytta långt från sina egna barn, skapa ett eget liv för sig själv och ge upp sitt föräldraskap för att bli en vuxen som finns där då o då (och helst via mail..).. Och det är inte mitt val.

Tomtekillarna får illustrera att julpyntet finns ÖVERALLT och att jag tycker att bilderna är fantastiskt roliga. Snacka om missnöje på hög nivå!

Mamsen mår efter omständigheterna bra och vi ska förhoppningsvis hälsa på en stund i helgen.

Nu ska jag snart åka o handla o lämpa av de två mellanungarna vid tåget. Sen blir det fredagsmys med katter, minsting (äldsta ska ha filmkväll med kompisar) och förhoppningsvis något gott att äta.



Ha en trevlig helg! Kramar!

Drönare, eller bara seg i kolan?!

Tja, det är frågan.. Idag sov jag på fm, alldeles för kort som ni kan läsa i inlägget nedan. Var uppe o pratade med kidsen som kom hem från skolan, alla hade haft ok dagar. Skönt. Imorgon har de tre yngsta studiedag, och är lediga, sen väntar en veckas höstlov. Trotsiga Tonåringen ska tillsammans med Sonen åka till sin pappa i Malmö, men den här gången kan inte Äldsta följa med. Hennes helgjobb har i veckan utökats till två extradagar i nästa vecka med storstäd av stuga som tillhör kyrkan samt köksrengöring. Bra, extra pengar gillas av Äldsta. Sen jobbar hon på söndag också, så den här gången blir det inget Malmö. I vanlig ordning så irriteras jag över planeringen, eller brist på denna. TT och Sonen fick själva ringa upp "Den ömme fadern" för att fråga om de ska komma imorgon eller ej o när de i så fall ska åka.. Svaret blev att de skulle nog åka vid 16-17-tiden.. Suck.. Som vanligt ingenting inbokat och jag slås återigen av att detta har man levt med i ett gäng år nu.. I närmare bestämt 11 år. Ingen planering från det andra hållet, ingen initiativförmåga och aldrig någonsin någon som frivilligt ställer upp. Självklart är det jag som ska stå för födelsedagsfirande, konfirmationer mm mm mm. För jag har väl ingen rätt till något eget liv, till skillnad från "Den ömme fadern" som sällan har tid med sina egna barn. Han har ju JOBB och han har ju INTRESSEN och han har ju inte TID. Tänk om det vore så lätt att bara låtsas att man inte har barn och slippa allt som är tungt och jobbigt? Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig, när jag valde att skaffa barn för 16 år sedan. Och han lovade att finnas där för barnet, annars hade jag faktiskt valt att gå min egen väg direkt. I efterhand ångrar jag nästan att jag inte gjorde det. Å andra sidan hade inte TT och Sonen funnits då, och det hade varit hemskt.

Men det är och förblir helt ok för en del pappor att bara strunta i det som kallas ansvar och föräldraskap. Jag vet att jag låter som en riktig bitterfitta. Men jag är nog det. Jag är så grymt besviken på att alltid vara den tråkiga för de tre äldsta. Alltid den som måste ordna, fixa, ställa upp och göra allt, och stå för all betalning. Helt ok, jag gör det för deras skull, för jag älskar dem och vill att de ska ha det bra. Trotsiga tonåringen har fortfarande inte fått sina utlovade kombinerade födelsedagspresenter och julklappar sedan två år tillbaka, hon längtar efter en ny mobil. Förmodligen får jag skrapa ihop slantarna till den, för den lyser med sin frånvaro. Liksom tv:n hon blev lovad. Och systemkameran. Som blev till en ny mobil, som hon ännu inte har fått. Frågan är om hon någonsin får den? Men jag blir faktiskt ganska trött. Ansvar för tre barn själv är inte enkelt, men nu börjar de ju bli stora ändå. Elva års ensamarbete med stöd av min familj och min käre nuvarande man, som varit underbara. Det hade varit roligt att NÅGON gång få lite planering, struktur och intresse från den andra föräldern. Än har det inte hänt, och jag har nog faktiskt slutat hoppas. "Den ömme fadern" är fortfarande ett stort barn, med fokus på sig och sitt och sånt som han tycker är roligt. Tyvärr. Och jag har faktiskt slitit hund i alla dessa år. Alla föräldramöten, alla evenemang, kalas, allt praktiskt runt allt som det innebär att ha tre ungar. Mannen har varit osannolikt bra, under de år han har funnits, och det måste vara NIO år nu!!! Han har funnits där för såväl mig som de tre äldsta. Alltid. Skjutsat till alla hocketräningar, ridningar, kompisar o allt. Betalat. Köpt stor bil så att vi alla får plats. Aldrig knotat över att han i ett huj gick från ensamstående man till trebarnsfamilj. Kan inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om jag dog. Gud sig förbarme! Jag tycker faktiskt att män som inte tar hand om sina egna barn borde betala dubbelt underhåll! Och så borde de skämmas! Men man kan ju alltid skylla ifrån sig och säga att mamman istället är dum i huvudet. Och sen kan man fortsätta att leva sitt liv, vitt skilt från sina egna ungar. Tänk alla spyor man har torkat när ungarna varit magsjuka. Bristen på sömn som fanns där i många många år, eftersom man aldrig sov mer än ett par timmar i stöten. Jobba heltid för att få allt att gå ihop. Samtidigt som man försökt att alltid finnas där för ungarna. När de var sjuka kunde de inte komma på besök till pappan, för han ville inte bli sjuk. När TT fick löss så skulle han skicka hem dem direkt, trots att jag satt på jobbet och skulle jobba helt dygn med sovande jour. Det avstyrde jag, men USCH, vilken dålig mamma jag var som skickade iväg ungen med LÖSS till "Den ömme fadern"! Tänk allt inkomstbortfall man haft för Vård av Barn. Han har aldrig tagit ut vård av barn-dagar... Å andra sidan är jag djupt tacksam för att jag har mina barn, och jag tror att de inser en gång i livet, vem som har lagt mest tid och intresse och kärlek på dem. Och jag hoppas att de förlåter att man ibland varit trött, sliten och ledsen, och kan förstå varför man har varit det. Jag hoppas det. Och så hoppas jag att "Den ömme fadern" aldrig någonsin mer skaffar fler barn, för barn behöver betydligt mer än att gå på MacDonalds och ha roligt. De behöver trygghet och någon att hålla i när åskan går. Och hur kan man hålla i någon när åskan går om den aldrig finns där, eller om den aldrig har tid?

Mannen sa till mig igår, när jag berättade att jag fortfarande känner mig hängig, att jag är märklig. Spelar liksom ingen roll hur dåligt jag mår, jag kan ändå bita ihop och göra en massa saker. Övning ger färdighet. Spelade ingen roll att man var magsjuk som en gris när de tre stora var små, för det fanns ju ingen annan där. De var ändå tvungna att få mat, oavsett hur jag mådde. Så det handlade om att bita ihop. Jag tycker inte synd om mig själv, det finns massor som har det betydligt värre ute i livet. Men jag blir förbannad ibland. Arg. Irriterad. Och bitter. För att det är ok att göra så här. Det finns liksom inget man kan göra för att förändra. Det vet jag, av bitter erfarenhet. Jag vet inte hur många samtal man har haft med "Den ömme fadern", men ansvarets innebörd finns inte i hans vokabulär. Han är ett fullblodsego. Och tyvärr finns det många såna män i livet. Synd bara att jag var idiot nog att tro att han var annorlunda en gång i tiden. Annars hade jag ALDRIG skaffat barn med honom. Aldrig. Jämför jag med mannen, som trots allt tar en massa ansvar o har massor av intresse för de tre äldsta så är det som natt o dag. Mannen är intresserad. Tar ansvar. Finns där. Och jag vet, att även om vi mot all förmodan skulle skiljas åt så skulle han ändå ta sitt ansvar och göra sitt bästa för sin unge. Utan tvekan. Det är helt enkelt skillnad på folk o folk.. Eller kanske man borde säga att det är skillnad mellan folk och fä... ;o)

Ikväll sov jag som en drönare. Somnade strax efter fem, hann inte ens träffa mannen när han kom hem från jobbet! Sov till tjugo över åtta och sen upp, tvätta sig o dricka en kopp kaffe innan vi åkte till jobbet. Nu bakar jag äppelkaka till de boende för fredagsmys, och snart ska jag städa. Men nu har jag öst ur mig bitterhet så att jag kan gå från datorn med uttömt sinne. För en stund..

Idag firar Wilma FN-dagen!

.. för imorgon har de studiedag i skolan. Själv är jag uppe alldeles för tidigt för att ha jobbat natt, men jag tänkte gå o lägga mig igen om en stund. Bakade en "Sverigekaka" (dvs sockerkaka med vaniljkräm emellan) till ungen som hon skulle ha med på FN-dagen, och jag hoppas de får fika i massor i dag! Jag brukar vara med o "fira" FN-dagen, det går många barn från olika kulturer på Wilmisens skola. Det är kul! Massor av kakor som man aldrig ens visste fanns! Bakade av mammor o kanske pappor från olika länder. Ibland även maträtter. För en gång skull kanske hon inte är hungrig när hon kommer hem då? Annars äter hon klockan 11.50 varje dag, men vid hemkomst klockan 13 så är hon VRÅLHUNGRIG.. Ändå äter hon på skolan, och ordentligt också, till skillnad från Trotsiga Tonåringen.. Trotsiga Tonåringen hatar all skolmat, och ibland tror jag hon hatar allt o alla också, utom sina kompisar. En klassiskt tonåring, men totalt konstig i den här familjen, eftersom Äldsta o Sonen aldrig visat de tendenserna. Än. Vem vet, det kanske kommer?


Ah, nu kom Wilmisen sladdis in! Tänk att hon snart fyller SJU år!! Cheezes.. Hon kastade sig in på toan, Mycket Kissnödig, och berättar samtidigt att Sverige-kakan var en av de kakor som blev Ätuppen först. Tillsammans med Aminas. Jag frågar lite försiktigt om den var god? Ehhh, hmmm, jag vet inte.. Ungen tänker. Jo nu vet jag, den var JÄTTEGOD! säger hon strålande! Och då känner jag hur mitt mammahjärta växer till att bli jättestort och att jag känner mig stolt att jag klockan 7.20 imorse stod här hemma o kokade vaniljkräm (kakan hade jag redan gjort på jobbet i natt) för att ungen åtminstone den här gången skulle ha en kaka med sig. Det är första gången för Wilma, tror jag, att hon har kaka med sig.. Äldsta krävde att ha allt som man skulle ha med sig till skola/fritids/dagis, sonen brydde sig inte och heller inte Trotsis. I skolan hade de fått kroppkakor (små), köttbullar o lite annat o massor av olika kakprover. :o)


Idag är annars en seg dag. Jag har haft en lugn natt, oförskämt lugn. Ett par larm från kissnödiga och nåt från en som ville bli omstoppad med täcket. Sånt är sött! "Kan du stoppa om mig lite" Så hjärtans gärna så! Har också läst "Vimmelmamman", en blogg. Känns som att jag fastnar på alla bloggar som ordet "cancer" finns på. Jag har snuddat vid denna blogg tidigare, men inte läst den. Lite slagit bort den med att en Vimmelmamma liksom inte har något som jag kan relatera till.. Jag, sunktrollet som förmodligen arresteras av modepolisen nästa gång jag går ut, och som inte är så förfärligt intresserad av hur jag eller andra ser ut.. Men å andra sidan ska man väl inte diskriminera de som faktiskt har som intresse att ta hand om sitt utseende osv..? Eller? Alla är vi människor, och alla har vi olika små egenheter.. Själv är jag ju kattfanatiker. Och bryr mig inte om mängderna av kattfluffig päls som klär mig varje gång jag går utanför dörren.. Å andra sidan är alla andra så duktiga på att plocka katthår från mig, så ok då.. ;o)

Cancer är läskigt, och samtidigt som jag vägrar tänka tanken fullt ut så undrar man i sitt stilla sinne när det är ens egen tur? Tänker inte känna efter, för då förvandlas mitt halsonda o hängiga till obotlig cancer med max en dag kvar att leva. Så lev idag. Och så sänder jag all styrka, kraft och värme till alla dessa drabbade och deras anhöriga. Må det bästa ske, och de sjuka bli friska. Och måtte man någon gång finna en bot för denna hemska, hemska sjukdom som slår helt utan urskiljning. (Urskiljning.. Heter det så?) Å så ska jag ringa mamsen. Men just nu står min lilla råtta här och gnatar "Jag är hungrig!".. Så länge räckte de FN-kakorna.. :o/ Hon kommer att sluta som Roseanne Barr, om någon nu minns henne?

Kramar, ta hand om er och lev så gott ni kan!

Ps Dagens bilder är från 2002... Tiden går jättefort!!! Tänk att ungarna är 16, 15, 13 och snart 7 år alleredan? Jag kan det INTE... Ds

Den lediga tiden flyyyyyyyyger iväg!

Och ikväll är det jobb igen.. :o/ Känner mig inte helt "fit for fight", men heller inte sjuk, bara hängig.. Förmodligen har jag fått slängen de haft på jobbet, det har varit slängar av både det ena o det andra. Och jag har faktiskt prickat in tre extranätter den här månaden, kanske som en liten bonus för att jag tog ledigt när vi skulle åkt till Skåne..? Nåja, de lediga dagarna bara flyger iväg, men nu har jag bara två nätters jobb, sen vila i två nätter o därefter två nätter till. Så idag måste jag röja lite.. Beirut har grott och det känns ärligt talat som att saker förökar sig utan min vetskap.. Mycket märkligt fenomen... Det är så mycket saker som är kringspridda, liksom överallt.. Mannen drömmer om ett hem med rena linjer... Dream on, säger jag.. ;o) Det är liksom bara att fetglömma när man bor många på liten yta och "jag flytt int".. ;o) Det finns mycket att göra, men jag har varken tid eller energi att utföra det.. Möjligen om jag vann en hiskelig summa pengar på nåt spel, då skulle jag anlita diverse folk att göra saker här i hemmet. Men samtidigt lider vi inte.. Det ÄR rörigt här, men vi har i a f en liten oas på framsidan numera med pumpor, silverfluff och lyktor! Det ni!! Och jag har väl aldrig någonsin, handen på hjärtat, varit någon höjdare på att hålla kliniskt rent omkring mig, jag är en rätt virrig person.. ;o)

Mannen upplyste mig om att jag faktiskt glömt en katt igår när jag beskrev vilka som var "lagom" och vilka som var hussekatter. Det stämmer inte. Jag glömmer inget! *asgarv* Nämen ärligt talat så kan jag inte etikettera Ushki! Han är en raring som gärna sover i min säng om nätterna, men det senaste halvåret har han varit ett vandrande hormon, eller säger man En vandrande hormon? Som liten var han ett energiknippe, jag glömmer aldrig hans upptåg med att gömma sig längst in i kattlådan för att sen skrämma livet ur den stackars nödiga katt som skulle uppsöka den! Jätteroligt! ;o) Sen förändrades han, blev blyg och tillbakadragen, bad nästan om ursäkt för sin existens och utnyttjade sina röstresurser till att ständigt gå omkring o gnälla. Därifrån kom beteendet att bli konstant sugen på parning, parning som han knappt visste hur man skulle bära sig åt för att göra rätt.. Stackars kille! Jag är därför glad att jag och hans co-owner Marie har bestämt oss för att kastrera honom när han kommit tillbaka från sina kärlekssemerstrar.. Förhoppningsvis hittar han då tillbaka till sitt "rätta jag" och kan bli den goe kille som han är innerst inne.

Mamsen är fortfarande hemma, och mår hyfsat. Hon är så klart mycket märkt av sin sjukdom, men har fortfarande samma gnista och glädje som vi är vana vid! Det är bra! Hon behöver hjälp med det mesta, så förhoppningsvis får min fostersyster bli personlig assistent till henne. Det vore kanonbra! Eftersom jag är lite krasslig just nu kan vi inte åka o besöka henne för tillfället, men så snart jag känner mig kry igen så åker vi ner till landet på visit.

Nej, nu måste jag verkligen ta tag i mitt liv! Mitt städ-liv. Fast helt lat är jag inte, diskmaskinen går för fullt liksom tvättmaskin o torktumlare. Lite planering inför kvällens mat, samt baka "Sverigekaka" till Wilma (de firar FN-dagen imorgon och alla barn som vill får ta med sig kakor vars recept kommer från hemländerna, och det är väl enda dagen numera då barnen får ha nåt sött med sig till skolan, så dagen är mycket uppskattad!), stryktvätt och avplockning av bottenvåning, bäddning, stryktvätt och städning av toaletter återstår. Å så katternas matskålar o toalådor såklart.

Ha det gott o ta hand om er! Kramelikramar!

Tjyvtjock start på tisdagen..

Han var gul, han var ful och han var dum i huvet" för att citera Onkel Kånkel... Å det är väl på den nivån herr Cobra Starship befinner sig i nuläget! Maken till knasboll går väl inte att finna, eller? Fast så ful är han inte egentligen, men på ovanstående bild är han både gul o ful.. ;o) Cobran är vår ständigt lika rastlöse kille, även om även han har sina lugna stunder. Förmodligen en katt med en bokstavskombination i grunden, för maken till energi har jag sällan sett hos en katt. Min typ av katt är nog de lite "lagom" eller tröga, som Cutie, Bruce, Blossa, Loppan, Dompan (numera, men inte som ung!) och Candy.. Men Cobran, Coco Bängan och Sharin.. Det är hussekatter som kan driva mig till vansinne ibland! Det smäller o dånar och allt rasar.. O vem står en bit i från med en fåntratts ögon? Jo, oftast Cobra Starship! Ingen bra kompis när man är hängig, men han är faktiskt riktigt go ändå!

Förmiddagen var nog febrig, jag var helt borta fram till klockan 12. Då hasade jag mig upp ur sängen, för jag hade lovat Trotsisen att vi skulle köpa nya koftor till henne, så att hon slipper sno syrrans.. Suck.. The neverending story about sisters stealing from eachother... Surplade i mig kaffe, men det smakade mest snor, och insåg att mina smaklökar nog är helt urkopplade för tillfället.. Orkade göra nada hemma, men försökte piffa upp mig lite genom att tvätta mig, borsta tänderna, kamma håret, o tro det eller ej, men lite mascara slank på mig också.. ;o) Åkte buss med Wilmisen o Trotsan in till stan vid 14.40, fixade ärenden, och hittade dessutom en fin present till Marie Bazooka "bara för att".. ;o) Bild på den någon annan dag, annars tjyvläser hon säkert här och ser vad det är innan hon får det..

In en snabbis på Maxi för att shoppa det allra mest nödvändiga eftersom både mjölk o smörgåsmargarin var på upphällningen eller slut.. Köpte också turkisk peppar, för jag har lovat Äldsta att baka den här till helgen.. Susade förbi Plantagen o köpte pumpa plus annat för framsidan, som sett helt bedrövlig ut med bara cyklar o skräp ett tag nu.. Så det bidde pumpor o lite ljung o nåt silverfluff.. Ser aningens bättre ut, även om mossan o snuskiga plattorna stör.. Jag får nog högtryckstvätta dem till våren tror jag..

Väl hemma stekte mannen hamburgare till Son och Trotsis plus Wilmis, och jag impregnerade Trotsisens grisfula "Ugs", superfula skor som hon blev helt salig över.. Uuuuurkkk! Nåja, HON tycker de är fina, och det är huvudsaken!! Och hon är fin vad hon än har på sig.


Dompan aka Pooppis aka Pooppan eller om man nu ska skriva Domino, som är hennes rätta namn, söker gärna plats i händelsernas centrum där hon "häller ut sig".. Köksbordet är Beiruts hjärta, ständigt belamrat med saker.. Och katt.. Är det inte Dompis så är det Sharin.. Nåja, jag har tid på mig att städa imorgon.. Jag har varit så seg idag och även om jag har haft ont i kropp, huvud och hals så känns det inte som att det har brytit ut nåt riktigt än.. Antingen kommer det, eller så är det en sån här seg sak som gör att man mår piss ett tag för att sedan bli piggare o därefter få tillbaka en rejäl omgång.. Vi får se.. Just nu känner jag mig hyfsad i a f, även om sängen kallar snart..

Min kompis Blossa, världens underbaraste katta! Hon älskar att gosa, kela och är alltid med oss. En äkta älskling, tack för att du finns, Blossa!

Ha det bra o ta hand om er. Kramar!

Krasslig..

Idag kom fina bilder på allra raraste Gnistra Gyllenstrå, som bor i Stockholmsområdet! Söta tjejen, hon har utvecklats jättefint tycker jag det ser ut som! Tusen tack, Kenny & Jane för bilderna!

Själv har jag fått ont i halsen, varit helt däckad idag.. Ont i huvud o mage och alldeles orkeslös. Inget bra, sånt har jag verkligen inte tid med.. ;o) Hoppas må bättre o vara piggare imorgon.

Murkla Mys är hemma från djursjukhuset och mår bra igen, tack o lov!

Ha det gott o simma lugnt!

Helgmys hos familjen Vildhjärta!

Sonen är en lite märklig individ. Det finns en sak som engagerar och får honom att bli helt fokuserad, och det är att spela World of Warcraft! Allra helst tillsammans med kompisarna. I fredags kom en av hans kompisar hem hit med datorn i släptåg, och sen dess har vi knappt sett dem, de har dock blivit uttvingade på en promenad i går, för att gå ut till köket o hämta mat samt gå på toa räcker inte som rörelseträning tycker jag... Sonens rum blir lite varmt när de sitter där, och då oroas de för att datorerna ska "lagga", dvs bli sega.. Därför har hans fönster stått på vid gavel. O när fönstrena är öppna blir det lite kallt.. Så vad göra? Jo, man tar på sig sina pälsmössor, sen är det ok.. Jag skrattade så att jag nästan svimmade när jag gick in o kollade till att de levde, och fick se dessa två stollar sitta där med varsin pälsmössa på huvudena!! Knäppisar! Har också fått lära mig att om man vill skojja med någon så kan man "rick-rolla" dem.. Då skickar man en länk som öppnas med Rick Astley som sjunger "Never gone give you up".. Hmmm... Ibland får man skäppan full av onödigt vetande.. Trotsiga tonåringen försökte få mig att hänga med genom att länka till de mest lästa bloggarna just nu. Jag fattade ingenting.. Inget skoj direkt, men jag är ju heller inte tonåring, så jag antar att det är därför jag inte ser vitsen med dessa bloggar.. ;o) På min tonårstid läste man Veckorevyn och Okey, då var man uppdaterad med det senaste.. ;o)))



I helgen har jag jobbat fredagsnatten och lördagen var mannen o Wilma på äventyrsbadet, därefter åkte vi ner till mamsen o hennes man på fika. Jättemysigt! Mamsen var pigg o glad, liksom hennes man, och de har ordnat det jättefint för henne! Wilmisen blev väldigt trött och somnade i soffan med Cutie i famnen.. Och sedan fick vi bära upp henne i sängen, där Coco Bängan tog över som värmare.


Ushki har åkt på kärlekssemester, så nu håller vi tummarna att "lillmoroten" slinker in... :P


Bruce Viggesson och Cutie är de coola killarna! Till skillnad från huligangänget, som består av CocoBängan, Cobran och Sharin. Har någon av de tre tråkigt så ligger Loppan o Dompan i farozonen för bus. De är nämligen mest tacksamma att reta, för de blir GRYMT förbannade på huliganerna..

Loppan vill helst ha space, andra katter göre sig icke besvär!

Sharin gillar att slagga i korgar av alla de slag!

Och goaste Blossan ligger gärna hos någon eller var det finns plats! Hon har som vanligt väckt mig genom att tvätta mina näsborrar, därefter påbörjade hon öronrengöring av alla de andra katterna som låg i vår säng o gosade imorse, dvs Cutie, Cobran, Dompan, Coco och Sharin. Tänk så mysigt med alla dessa pälsklingar hos sig! Det är mysigt med helggos!

Lilla Murklan har piggnat till och är kvar för observation på Djursjukhuset, men får förhoppningsvis komma hem till sin familj på måndag! Troligtvis har hon fått samma halsinfektion som kattkompisarna har haft, men nu har hon blivit matglad och aktiv igen efter lite antibiotika och uppvätskning. Håller tummarna fortsatt!

Ha det gott o ta hand om er!