Lördagsuppdatering..

Idag steg vi upp ganska sent, men åkte sedan ner till landet. Först stannade vi till hos fostersyster och hälsade på hennes husisar o lämnade lite mat till dem. Våra fisförnäma katter gillar inte Eukanuba, men förhoppningsvis faller detta de två vackra, svarta husisarna i smaken! Åkte vidare till huset, där brorsor med respektive och mamsens man väntade. Vi hade bestämt att plocka i ordning mamsens garderob, och den var gedigen, vill jag lova... Själv är jag inte någon klädmänniska, men mamsen var piffig och hade mängder av kläder, skor o annat. En del kom till användning av oss och en del skickade vi till Emmaus Björkå. Mannen och syrrans sambo fick stå för maten, med bistånd av mig o min ena lillebror. Fläsk, potatis o löksås med rårivna morötter, jättegott. Vi hade trots det tråkiga uppdraget en trevlig dag tillsammans, pratade, skrattade och mindes. Det kändes mitt i allt elände skönt. Vi bestämde att vi ska fira jul i hop nästan som vanligt. Enda som inte är med är mamsen, och det gör ont, men så är det. Vet att hon säkert är lycklig i sin himmel över att vi trivs tillsammans och planerar tillsammans trots att hon är borta.

I fredags fick jag mycket kärt besök av min första pappa! Han är och förblir min pappa som har alla minnen från min barndom förutom de allra första. Tack för besöket, trots tårar och allt så blev jag mycket glad och jag är glad att han finns och har gett mig så oerhört mycket. Det värmer! Hoppas vi kan träffas snart igen.

Som bebis var jag o mamma ensamma, min biologiska pappa och jag träffades första gången när jag var typ 12-13 år. Jag har alltid vetat om att min biologiska pappa finns osv, men vi har ändå aldrig haft riktig kontakt av olika anledningar, dock inte några konfliker osv utan det har liksom inte blivit så. Han har sitt liv och jag har haft mitt, vi har aldrig levt ihop och aldrig varit nära. Istället fick jag en annan fadersgestalt och han kom att betyda allt som en pappa gör för mig. Och gör fortfarande. Vi ses bara alltför sällan, men det är så det blir ibland när tiden går och alla är upptagna på olika håll osv. Jag har ändå alltid vetat att min "pappa" finns där för mig. När han och mamsen separerade så fick han såsmåningom en ny sambo (helt fantastisk människa som jag tycker mycket om!) och hennes två barn. Tillsammans fick de en dotter, som är jätterar.

Mamsen å sin sida träffade sin man, som hon fick mina bröder med. Då tillkom även liten plastbror och stor plastbror samt fostersyster såsmåningom. De betyder alla jättemycket! Mamsens man är pappa 2. Så trots att min biologiska pappa och jag inte haft så mycket kontakt har jag aldrig lidit brist på kärlek, omtanke och omsorg på något vis från pappahållet. Tvärtom anser jag mig vara en synnerligen omhuldad person, tack o lov!! Jag är glad att ha två superfina pappor som jag är jättestolt över, tack pappa 1 och pappa 2 för att ni finns! Ni är bäst!

Ikväll när vi kom hem så väntade en smärre chock.. Min biologiska pappa ringde!!! Cheeezes! Senast vi pratades vid var nog för femton år sedan, och vi har nog inte träffats på i a f 23 år.. Eller nåt.. Jag minns faktiskt inte.. Nåja, jag har inga som helst problem med det, men lite nyfiken på honom o mina biologiska halvsyskon är man såklart ibland. Syskonen har jag träffat senare, men kontakterna har runnit ut i sanden av olika anledningar. Så blir det ibland. Min biologiska pappa hade lite samvetskval att han inte hört av sig, han hade lovat mamma för tre år sedan att höra av sig till mig. Idag hade han läst hennes dödsannons och bestämt sig för att ringa. Tack, omtanken värmer, och bättre sent än aldrig. Det var faktiskt väldigt rart tänkt, och visar på omtanke tycker jag. Min biologiska pappa känns inte som en pappa, jag har ju redan två fantastiska pappor på alla sätt o vis, men han verkar vara en varm, sympatisk och snäll människa, det är ju bra genetiskt sett, om nu sånt ärvs genetiskt, vilket jag tror!? Av förklarliga skäl är vi dock inte nära, och jag far varken illa eller annat av att ha eller inte ha kontakt med honom. Vi känner ju liksom inte varandra.. ;o) Inga problem eller tankar från mig för det, att älta det gamla är inte min stil. Jag har alltid varit omhuldad från alla håll o kanter, så jag äger ingen bitterhet angående min härkomst eller biologiska föräldrar osv. Jag tror inte på att ångra en massa eller att leva o ha dåligt samvete. Alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Med vissa små undantag. ;o)

I fredags ringde också min favvismorbrors snälla o rara fru. En underbar människa på alla sätt och vis, som fått utstå livets prövningar på ett sätt som jag inte önskat någon. Men go och omtänksam är hon, och jag är så glad att hon ringde! Vi grinade lite ihop och pratade och jag ser fram emot att träffa henne igen, trots att det blir på en så trist plats som mamsens begravning. Nackdelen med att mamsen är borta är att jag måste ta tag i mina släktingar på hennes håll lite bättre, jag har alltid förlitat mig på mamsens info. Nu måste jag själv ringa mina mostrar o morbror då o då, det får jag inte glömma. För de är fantastiska människor som jag är glad att känna o ha i mitt liv.

Nåja, en fredag o lördag full av tankar har det ändå blivit, och jag är säker på att mamsen ler i sin himmel. Jag tror innerligt att hon nu har det bra, och är den finaste av alla änglar. Jag känner fortfarande av hennes omtanke o kärlek.

Ha det gott allesammans o ta hand om er! Kramar!

Märklig trötthet..

Det har gått några dagar, och gråten finns där mest hela tiden, men samtidigt så är jag ändå inte ledsen fast jag är det.. Låter det konstigt? Jag har så mycket konstiga känslor just nu.. Ibland känns det helt overkligt alltsammans, samtidigt vet jag att våra liv just nu genomgår en enormt stor förändring. Vår mittpunkt, vår skyddsängel och vår mamma är ju borta, men vi måste leva vidare med alla goda minnen och ihågkomster. För det är ju så livet är, det förändras hela tiden vare sig vi vill eller inte. Det som känns bra för mig är ändå att mamma inte far illa längre, att oron (som man ständigt har gått med sedan hon fick besked om att hon hade cancer) har klingat ut och att man ändå är tacksam över att hennes sista stund i livet var just hemma tillsammans med sina närmaste. Hon fick ett jättefint slut, och vi hade förmånen att få visa henne precis all den kärlek och omtanke som hon förtjänade. Men det är tomt. Fruktansvärt tomt. Mamma har ju varit en så stor del i våra liv och det är jag innerligt tacksam över, och vet att det är en enorm förmån! Hon har gett oss så mycket under alla år, och verkligen gjort sitt yttersta för att hålla samman familjen oavsett vad som hänt. Alltid ställt upp och funnits där. Men nu gör hon inte det längre, och det kommer att ta tid innan jag fattar det. Att man inte kan ta upp luren och ringa henne o berätta. Men samtidigt är det mest egoistiska tankar från min sida, mamma var svårt sjuk och behövde sin ro. Och oavsett hur livet slutar så är det ändå ett avsked som måste göras förr eller senare. Jag vet att mamma inte skulle ha velat att vi alla bröt ihop och deppade, hon var en synnerligen praktisk människa i det fallet! Jag kan nästan höra hennes röst när hon läxar upp mig och säger att jag får rycka upp mig. Men sorgen har sin tid, och bearbetningen sin, och alla har vi olika sätt att hantera dem. Det viktigaste nu är att fortsätta älska och bry sig om sina nära och kära och ta livet som det kommer. Och det finns, som alltid, de som har och har haft det mycket värre. Det är ändå en tröst att vi alla kunde vara hos mamma sista stunden i livet, och att hon visste det. Det är en tröst att alla våra värsta farhågor om att hon skulle bli förändrad som personlighet inte föll in, in i det sista var hon verkligen mamma. Tack för det. Nackdelen med att älska någon och att ha fått förmånen att bli så älskad och omhuldad är att det blir fruktansvärt tomt och fattigt utan denna person. Men nu är det som det är.

På lördag ska vi hem till huset igen och hjälpa mamsens man att ställa iordning, men redan nu har faktiskt alla de dåliga sakerna försvunnit i form av alla anpassningar med säng, toastol osv. Kommunen var snabb att ta bort, tack o lov. Han vill inte bli påmind om sjukdomstiden, han vill minnas mamma när hon var pigg o frisk. Det gör han rätt i, det bör vi nog alla göra. Han levde alla dagar med mamma, och jag kan inte ens föreställa mig hur tomt han måste ha det! Mina syskon finns där, på nära håll, tack o lov, och kan stötta och sällskapa. Barnen tar det bra, jag tror det var skönt för dem att finnas med när mormor dog. Det var en fin stund trots att vi grät och var ledsna efteråt. Nästa fredag ska vi ha minnesgudstjänst i kyrkan.

Jag sover extremt mycket. Jag blir jättetrött redan klockan 22 och lägger mig, hinner läsa ett fåtal sidor innan ögonen går igen och orkar knappt upp ur sängen för att vinka av barnen när de åker till skolan. Vilar middag minst en timme varje dag. Vet inte om det är senaste tidens press som tar ut sin rätt, men jag tror det. Ända sedan mamma fick beskedet i våras så har vi ju alla gått på helspänn inför varje förändring, fulla av oro som vi motat undan för att istället kunna glädjas åt stunderna i nuet.

Jag försöker också fylla tiden med att plocka undan, städa och greja. Det är bara det att orken är så liten. Idag ska jag tvinga mig ut på baksidan för att plocka i ordning. Det måste göras. Och jag behöver en spark därbak för att få undan det, annars skjuter jag bara upp det... Pawpeds-kursen (som är en grundkurs om katters skötsel osv) som jag går är också bra! Där lär jag mig en del, även om mycket redan finns i huvudet, och framförallt måste jag tänka på varför det är si eller så. Jag tycker kursen är jätterolig och intressant. Mamma, som först förfasade sig över vårt kattintresse och alla katter, var så glad att vi hade det gemensamt, jag o mannen. Hon älskade alla våra katter och var glad att vi åkte iväg på kattutställningar och liknande, eftersom hon visste att vi tyckte det var roligt. Hon blev också glad när vi i söndags berättade för henne att Cutie blev klubbmästare o bästa katten. När hon var här i somras blev hon ivrigt uppvaktad av alla våra katter, de sov hos henne i sängen, och gosade o kelade med henne.

Nej, nu måste jag ta tag i mitt liv, det pågår här och nu trots saknaden av mamma.

Jag vill också tacka alla er som beklagat vår sorg och lämnat så fina o snälla kommentarer. De värmer jättemycket! Tusen tack för er omtanke!

Kramar och ta hand om er.

Kampen är över..

I går kväll, strax innan klockan 23, tog mamsens kamp slut. Hon somnade stilla in, tätt omgiven av sina nära o kära. Hon var väldigt medtagen, men visste att vi fanns där allihopa, och hon hade inte ont eller någon ångest. Vila i frid, lilla mamma, jag är säker på att du nu är en ängel.

Självklart är vi alla mycket ledsna, men jag vill tacka för all omtanke vi har fått allihopa, inte minst mamma. Hon har vetat ända in i det sista att hon är en högt älskad människa!

Vak och sjukskrivning..

Idag ringde jag till jobbet och sjukskrev mig. Alla tre nätterna som jag skulle jobbat den här veckan. Jag känner mig så fruktansvärt sliten i både kropp och själ så att jag helt enkelt inte klarar av att jobba. Började t o m gråta i telefonen när jag skulle sjukskriva mig. Ikväll ska vi ner till mamma och hennes man. Mamma är inte uppe alls nu, hon sover mest. Hon har fått smärtstillande och har inte ont, och jag hoppas att hon får en lugn sista tid. Lugn i bemärkelsen att hon slipper få panik, ångest eller ont. Det är viktigast. Henns läkare har varit o hälsat på och det är bäst att hon får vara kvar hemma den lilla tid som finns kvar. Jag hoppar högt varje gång telefonen ringer. Vill inte få beskedet att hon är borta, samtidigt som jag vet att det är oundvikligt, förr eller senare sker det.

Mannen börjar bli förkyld och jag har jätteont i halsen. Antingen är det för all gråt som hela tiden kommer nu, eller så beror det på att vi har fått nåt "skit".. Jag vet inte.

Bruce mår bra, äter och dricker o går på lådan trots tratt, resten av tiden ligger han helst i soffan. Han blir väldigt kelad och omhuldad. Alla andra mår ok.

Nu ska jag duscha, sen bär det iväg..

Seg måndag..

Seg som tuggummi och inget roligt att förtälja. Inget sorgligt heller, för den delen. Känner mig rätt urholkad i hjärna o själ. Kanske inte så konstigt?

Ska käka korv med bröd till kvällsmat, kolla på tv och lägga mig tidigt. Imorgon ska jag städa. Har varit helt håglös idag, bara suttit o jobbat lite med Pawpedskursen..

Ute regnar det smått. Men det är inte så kallt, dock blåsigt. Brucen mår bra, han ska snart få sin medicin, och lite god mat. Fick höra av en som jag känner att hennes katt opererat bort två tår med samma sort som Bruce har. Den katten levde i drygt 6 år till. Och dog av annan orsak. Det kändes gott att höra! Hoppas att Bruce lever minst så länge också. Sötisen!

Rösta gärna på Cutie och/eller Cobran på Kattens dags hemsida! Klicka på alla stjärnorna så kanske husse kan få en väska med katten på! ;o) Det står högt upp på min önskelista i a f.. ;o)

Ushki är hemma igen, och går mest runt o gnäller o pratar. Sötkillen, imorgon ska jag ringa veterinären o boka preliminärtid för kastrering, sen får vi se om han får åka då eller inte. Det är ju lätt att avboka om han behöver vara fertil ett tag till.

Nähäpp, nu blir det kov me brö.. Ha det gott allesammans och ta hand om er.

Positivt idag är att Brucen verkar ok trots allt, och att jag har minskat mitt rökande till fyra cigg hittills. Bra. Har fem som mål idag, fyra imorgon och tre i övermorgon. Måste sluta röka!

Negativa saker vägrar jag tänka på idag.

Sent söndagssurr,,,

Det är ärligt talat inte så bra i familjen Vildhjärta. Trots klubbmästaren Cutie! Inser ni vilken bedrift det egentligen är? Jag tror inte jag förstår det själv.. De senaste två åren är det kategori I som vunnit, helt fair, vi har fantastiska persers i klubben! Å åren dessförinnan har det varit cornish, oriental o gud vet vad. Å i år vann CUTIE!!! Fatta att man nästan får storhetsvansinne?! Förra tävlingen han var på så blev han bästa grupp 4 hane ( i mitt tycke VÄRSTA gruppen hos skogis!) å nu Klubbmästare 2009 i Calmare kattklubb, enhälligt via alla tre domare.. Cheezes, hade jag inte ens kunnat föreställa mig trots att jag tycker att Cutie är en snygg kille!!

Varför är det ändå inte bra? Jo, för att idag har vi varit hela dagen hos mamsen. Mamsen är väldigt döende. Det är hårt. Det finns inget hopp, och enda man är glad för är att hon inte har ont. Inga personlighetsförändringar än. Jag hoppas att mamsens död blir stillsam o lugn. Det hoppas jag. Och jag hoppas att vi orkar leva vidare med hennes minne i våra sinnen. Ikväll träffade jag mina tre brorsor, alla tre helt fantastiska med sina tjejer/fruar. Jag är glad att de finns! Två av dem har mammas gener o en har mammas sinne i sitt minne.

Brucan mår hittills hyfsat, verkar som om smärtstillande börjar ge sig, för nu haltar han. Äter med god aptit o verkar ok för övrigt, tack gode gud!

NU tänker jag sova, trött, seg o knepig.
Kram till alla som bryr sig!