Det måste vara nåt konstigt med kameran...

..för alla motiv består alltid av en svart vit ung Norsk skogkatt-hane.. Husse jobbar idogt med kameran, men motivet är alltid detsamma.. Cobran. Observera på dagens bloggbilder VEM som är i fokus.. ;o) Visst, Cutie får vara med på ett litet hörn, det får han faktiskt, men det finns nada individuella bilder på Cutie när husse har fotat, det är ett som är säkert! Kärlek är härligt, o husse älskar verkligen sin Cobra, sin Bruce o sin Ushki.. Samt Loppan!! Det är riktiga hussekatter det! O de älskar husse! Men Cutie är en mattegris, och det är väl därför han inte får vara med på bild när husse fotar... ;o) Eller får mindre utrymme liksom...


Dagens obligatoriska telefonsamtal till mamsen var gott att höra, hon mår riktigt bra, och har full service på sjukhuset. Hon är jätteglad för omtanken o vänligheten från alla där och första dosen av cellgifter o annat smått o gott har gått bra. Vi fortsätter hoppas! Innerligt!

Idag har jag sovit djupt och drömt en läskig dröm att jag var på en färja som höll på att gå under i nån skärgård. Döläskigt! Jag hade katter med mig också, och gjorde mitt bästa för att rädda Cutie genom att skrika åt räddningspersonalen att han visst kan simma!! Hmmm... Förmodligen var jag lätt övertrött efter helgjobbet. Annars har inte många knop gjorts idag, inhandling av kattmat samt diverse förnödenheter, för övrigt bara lugn o ro. Jag har många dagar på mig att städa! Visst har jag plockat i diskmaskin o tvättmaskin, men det går liksom av bara farten.. Imorgon ska jag göra ännu en av mina listor över vad jag ska göra under min ledighet. Den blir nog rätt lång o hinner jag med hälften får jag vara glad... Å andra sidan gör det inget om jag inte hinner med nåt, men det bör jag väl ändå göra. Imorgon är det också kattbad av herrar o liten dam.. Men dessförinnan storstädning o skura golv, känns onödigt att bada vita katter om golvet är skitigt. Eftersom jag jobbade i helgen så ska jag också skura bajslådor, det hanns inte med i helgen.

"Eeeey!" säger Cobran, "är CUTIE i fokus nu???"


Självklart tog Sun King sin titel i Surahammar, o inte i Västerås som jag skrev i tidigare inlägg.. Men Klöset är liksom Västerås för mig o allt över Kalmar är "uppåt", men jag är extremt usel på kartor.. Jag behöver verkligen plugga in lite, för jag är så naivt dålig på geografi att jag nästan skäms... Noll koll, verkligen.. Jag vet vart jag har varit, men har ingen koll om man kör hitåt eller ditåt för att komma dit.. Nåja, tur att mannen har bättre koll, jag hoppas vi hittar till Värnamo i helgen.. ;o) För rättelse måste jag ju också berätta att han faktiskt hade ytterligare en konkurrent (två stycken m a o) och jag är jätteimpad o stolt av att Sun King tog sitt sista cert till GIC!! Men mest impad är jag fortfarande för att Sun King sköter sig fint och är trevlig. Han är en fertil femårig hane, lever med flera andra fertila hanar och ändå sköter han sig bra! Det gör mig stolt och ger även ett gott betyg till hans ägare!

Hur kommer det sig då att en del inte gör det? Varför smäller katter på utställning? I Surahammar, där jag inte ens var, fick jag veta att ett fåtal katter inte var på allra bästa humör.. Vad beror då dåligt temperament på? Jag tror personligen att det kan vara en av tre saker, eller kanske ibland alla tre i en kombination. Den första, och viktigaste biten för oss som avlar, är temperamentet. Avlar vi på dåligt temperament så får vi dåligt temperament, simple as that. Vi KAN också få riktigt bra temperament efter katter som gett erkänt dåligt temperament, det finns det många bevis på också, tack o lov. Men det finns ingen socialisering, träning eller metod i hela världen som råder bot på medfött dåligt temperament! Det är samma med hundar, hästar, katter osv. En del är helt enkelt opålitliga och har dåligt temperament.. Vad det sen beror på kan vara många olika saker. Katten kan ha ont, vara sjuk, ha dåligt självförtroende mm mm mm. Eller också är katten bara en synnerligen elak jävel.. O självklart kan man ta en provkull på en katt med dåligt temperament o följa upp, men för mig, som uppfödare av sällskapsdjuret katt, så är temperamentet OERHÖRT tungt vägande. Men det vet säkerligen mina bloggläsare. En annan anledning kan vara att det finns en extremt ovanlig-konstig-hemsk situation som gör att katten ballar ur. Den kan bli skrämd av en annan katt som konstant väser o fräser (fråga Cobran, som stundom mött hormonstinna, äldre hankattungar som fullkomligt skrämt liver ur vår lille Skutt.. Har lille Skutt reagerat genom att attackera eller bli aggressiv tillbaka? Nej. Han har försökt krypa in under tröjan på mig istället.. ;o)) Det är inte rätt mot snälla katter att få möta elaka. Men å andra sidan så får snälla katter ta det. Precis som assistenter o domare får ta hugg, bett, riv mm för att ägare drivs av en längtan att ställa ut sina aggressiva katter. Det är inte heller snällt. Men världen är inte alltid snäll. O inte heller är den rättvis, som bekant. En tredje anledning till att katten smäller är att den är oerhört dåligt tränad, men det tror jag knappast är en ensam bidragande orsak till att katten smäller. Däremot så tror jag att den kan påverka. Här kommer socialisering in. Jag tycker att vi uppfödare bör vara OERHÖRT noggranna med att socialisera o hantera våra kattungar. De ska lära sig hantering på alla de sätt o vis, samtidigt som det är vår uppgift att göra dem trygga med självförtroende. En stabil katt med en god socialisering i bakgrunden smäller sällan, jag skulle nästan vilja säga aldrig... Och OM man nu har en katt som kanske smäller eller beter sig illa så finns det väl ingen anledning i hela världen att släpa med den på utställning, eller gör det det??? I så fall kan man ta med katten, låta bli att ställa den (och spara assistenter o domares armar o ansikten), träna den och förhoppningsvis se hur den beter sig. Man måste också utvärdera dess framtida avelskarriär. För om man avlar på husdjur så handlar det inte bara om utseende, även om man är intresserad av utställning. Det handlar om ett djur, ett sällskap och förhoppningsvis en vän för livet. Jag tycker att ett obligatoriskt krav för oss uppfödare borde vara att verkligen tänka på temperament o hälsa FRAMFÖR ALLT! Sen vet vi alla att det inte alltid blir som man har tänkt sig, men vi kan väl ändå för guds skull göra det vi kan för att få fram friska o trevliga djur? Det är väl det mest representativa för oss som uppfödare?

Personligen är jag jätteimponerad av hur våra svenska domare dömer gällande temperamentet. Ofta blir katter med dåligt temperament sämre placerade, helt enligt vad jag tycker är rätt. Men ibland slinker det igenom vackra katter med orden att det ska vara en skönhetstävling. Jo, det är det. Kattutställning är en skönhetstävling. MEN i FIFes och SVERAKs regler för utställning står följande:
3.9 Fel som medför diskvalificering
Följande katter ska uteslutas från tävling:
a) aggressiva katter – om två assistenter ej lyckas ta katten ur dess bur, får den inte tävla. Om en katt är aggressiv på tre utställningar, är det upp till det nationella förbundet/klubben att avgöra om katten ska avstängas från all framtida tävlan.
Nationellt tillägg
Det är domarens eller utställningsledningens sak att avgöra om en andra assistent ska försöka att ta katten ur sin bur eller ej. Katt som inte kan bedömas på grund av temperament ska av domare eller utställningsledning diskvalificeras oavsett om det sker under bedömning i klassen, Bäst i variant, Nominering eller under Best in Show.

En del domare är för "snälla", tycker jag. Jag tycker inte att en katt som väser eller fräser ska få ett gult kort, men en katt som hugger eller attackerar mår bäst hemma. Tyvärr inser inte en del ägare det, och då är det inte bara synd om katten, utan även om alla som drabbas. Jag är ledsen, men det är aldrig en ursäkt för en katt att den är vacker om den är aggressiv...

Så, det var kvällens blogg, inspirerad av katter i vanlig ordning. ;o)

Ha det gott allesammans, ta hand om varandra o era katter o tänk positivt. Kram!

Söndag o jobbnatt 5 för den här veckan...

S*Vildhjärtas Cobra Starship.. En bild säger mer än tusen ord.... :oD

Jobbnatt fem för den här veckan, sen väntar låååång ledighet.. Nästa onsdag går jag på med ett möte på två timmar, annars är jag ledig i sjutton dagar.. :oO HELT otroligt!! Nåja, jag har tagit semester nästa helg för att åka på Dackekattens utställning, därav min lååååååååånga ledighet.. Sen får jag tillbaka en jobbnatt som jag har jobbat åt en kollega, så jag har jobbat hårt för min ledighet! Inte ska jag rulla tummarna heller, jag har MASSOR att göra hemma, inte minst att ta itu med den vanvårdade Beirut-täppan på såväl bak- som framsida av huset.. Phui! Ska självklart softa o umgås med familjen och mamsen också! Det blir som en liten minisemester innan sommaren ens har börjat, men jag känner att jag behöver det! Så vad gör väl det att jag i dag bara har sovit fyra timmar, jobbat 6,5 timmar i stallet o sen åkt till detta jobbet för att jobba tio timmar vaken natt? Visserligen är jag trött som en gnu, men jag överlever med blotta tanken på min långledighet! Konsten är att hålla sig sysselsatt och att inte göra det till en vana att sova för lite.. Imorgon lär jag väl knappt komma ur sängen på hela dagen..

Helgen har varit händelserik trots att jag varit på jobbet o hemma! S*Vildhjärtas Sun King aka Vincent kan numera stolt tituleras Grand Internationell Champion! Det har varit en lång resa för ägarna o Vincent till denna titeln o ibland har jag faktiskt tvivlat på att han ska kunna få den, men i lördags så kom den! Eva Porat dömde, han hade en konkurrent, men titeln blev hans! YIPPIE! Stort grattis till Sun King o hans ägare, jag är jättestolt över er, alldeles särskilt att matte Marita fick bra betyg för prepareringen o att Sun King skötte sig fint. Han är ju trots allt en snart femårig fertil hane!! Titeln togs i Västerås och jag önskar att jag hade kunnat vara med...

I Skåneland missade jag för första gången på jag tror nästan fem år Sydkattens utställning, jag minns att jag har varit där med Loppan 2004.. Å sen Candy o Jaffa 2005.. 2006 var jag faktiskt inte där, det var då som foderkullen med Bazooka mfl var små.. 2007 var det Bruce o Shanta som åkte med, o 2008 var det återigen Shanta, men även Ushki o Sharin Foo. Tänk, vad tiden går!!! Jag har ju min långjobbvecka med helgjobb o kände att jag inte bara kan ta ledigt hela tiden, plus att jag visste att det skulle bli körigt ändå den här tiden med stalljourer o annat.. Så jag avstod i år. Marie åkte dit med Dompans barnbarn Bixie o blev BIS vuxen hona i kategori II!!! JÄTTEGRATTIS!! Jag önskar att jag hade kunnat vara där o fira också!!

Själv går jag mest omkring o har lätt ångest över nästa helg.. Cobran o Cutie är extremt fertila just nu, väldigt haniga o bägge gör tjurrusningar mot ytterdörren för att smita ut o pussa huskattsflickor som stryker runt knutarna! Knasbollskatter!!!! Jag hoppas bara att de sköter sig väl på utställningen!! Resultaten brukar alltid bli ganska usla på Dackekatten för vår del, så jag har noll förväntningar, dessutom är konkurrensen säkerligen mördande hård, men det bryr jag mig heller inte om. Jag vill ha med killarna för att träna dem inför framtiden, de har ju inte ställts sedan december (Cutie) och januari (Cobran)... Å nu kan man lätt säga att det är två hormonstinna herrar som ska ut o luftas i alla dofter o härligheter.. Hmmm... Jag hoppas att de visar sig från sina bästa sidor i a f, sen skiter jag ärligt talat i resten. Jag är rätt trött på utställningar rent generellt, som jag tidigare har beskrivit. Men jag tycker det ska bli superskoj att mingla med goda vänner igen, inte minst Jane o Kattis! Sen vill jag träffa pappa Xeke o halvsyrran Lava med familj, o Demonius Drakblomma med sonen Maddox med familj.... Å så har jag glömt vilka mer som kommer nästa helg, men jag lär säkert springa på en o annan rolig människa! Så jag ser ändå fram mot utställningen! Få se om liten Coco kan följa med, hon har fortsatt pussmun, men den minskar, och är troligtvis en bieffekt av en puss på en humla.. Knaskatt!

Näe, nu kan jag inte sitta här o uggla, upp o jobba med mig, annars trillar jag väl av stolen o somnar.. This is going to be a loooooooong night... Phui!

Ha det gott allesammans, ta hand om er o kramar!

Torsdagssömnig o Fairyheartskattungar!

Idag blir det en bildblogg.. Orkar inte skriva.. Trött efter tre nätters jobb o ska snart krypa till kojs.. Ska bara kolla en stund på Gordon Ramsay på femman först..


Coco..


Söt El Ninot!!


Mums!! Ushki o Beyoncés bebisar ser helt klart trevliga ut!


Pluttan, så snuttig! Liten aning små öron, men oj så söt ändå!


Lill-Jonsan, mamma upp i dagen!


O här ser vi kanske lite drag av morfar Sebastian..?


Söt kille!


Favvispaddan, så härligt stabil o rejäl o harmonisk! Me like!!!


*hjärta*

Så. Det var allt vi hade att bjuda på för idag, ta det lugnt, ta hand om varandra o fånga dagen! Kramar!

Onsdagsnatt, jobbnatt 3..

Tack för alla fina mail o snälla ord, det värmer!

Det har varit några tunga dagar, samtidigt som man ändå har huvudet upp o fötterna ner liksom. Mamsen har varit på stort läkarbesök idag, och fått ny peruk till sin flint (den förra användes av min brorsas hund som leksak och var inte i ngt vidare skick..). Provsvaren var hyfsat positiva (än så länge vet man inte hur strålningen har tagit o eftersom cancern kommit tillbaka i bröstet o ev en liten knöl under högra armen så måste man avvakta lite o se hur resultatet av första behandlingen blir.. Än så länge har man inte hittat mer spridning i a f, men jag tycker det som redan finns räcker o blir över! Jävvla sjukdom!) o hopp finns i liten skala i a f, så hon jobbar hårt för att hålla sjukdomen stången och bekämpa den med allt hon har. Hon har såklart fått en jättejobbig förkylning också, men är på bättringsvägen, dock skjuter vi upp vår lilla utflykt ett tag. Det känns som att tiden rinner något saktare för henne, och det är bra, plus att hon kände sig mer hoppfull efter dagens läkarträff, det är bra! Så jag ska försöka att tänka positiva tankar o försöka överföra positiv energi till mamsen! Hennes läkare är jättesnälla o goa, och det är också skönt att hon har förtroende för dem.

Annars inte mycket nytt, mest jobb o mamsen o familjens vardagsliv som tar upp min tid o tankar. Katterna mår bra, förutom att lilla Coco har fått en fläskläpp! Jag vet inte om hon har fått en kyss av en humla (det är massor med humlor hemma just nu, o eftersom liten Coco är en synnerligen nyfiken o aktiv dam så har hon säkert provpussat en sådan..). Idag såg den lite mindre ut än igår, så jag hoppas den försvinner, annars får vi väl ta en tur till veterinären för koll. Lagom typiskt när jag hade tänkt premiärställa henne nästa helg.. Suck! Nåja, det viktigaste är att katterna mår bra, utställningar hinner man åka på ändå. Så vi får avvakta o se vad som händer med lilla fläskläppen! Först märkte jag det inte, det såg ut som hon räckte ut tungan. Men när hon räckte ut tungan hela tiden så blev jag misstänksam o kollade, o jodå, en liten svullnad vid underläppen var det.. Tokiga katt! Hon är så söt med sin pussmun, alldeles underbar! Det tycker Cobran också, han juckar idogt på sin bror samtidigt som han sänder trånande blickar mot Coco...

Nu ska jag jobba, hoppas ni har det bra allesammans o ta hand om varandra o er själva!
Kramar!

En vecka sen sist... o påsken är över för i år..

Inatt är det jobb igen, och jag tänkte dra en kort summering av veckan som varit. Jag har inte orkat blogga. Det har varit så mycket tankar i huvudet o så mycket annat att jag helt enkelt inte har orkat. I kväll ringde min pappa, han följer mig numera på bloggen. Egentligen är han inte min biologiska pappa, men han är ändå en riktig pappa. Han har liksom funnits med nästan hela min barndom. O även om vi har sporadisk kontakt idag (tiden räcker aldrig till, o även om jag tänker ofta på dem så blir det knappt mer än så..) så finns han där. Det är gott att veta! Tack, jag är glad att ha en fin pappa, även om vi inte har samma blod i våra ådror o samma arvsanlag! ;o) Sen fick jag mail av annan bloggläsare som hoppades att jag mår bra. Tack för allas omtanke, det är hyfsat, efter omständigheterna. Jag är fortfarande ledsen till o från, men det är fortsatt så att jag tar en dag i taget o försöker leva här o nu.

Förra veckan jobbade jag onsdag o torsdag, o innan dess var det en del hemmapyssel. Jag minns knappt vad jag har gjort, men tankarna har som sagt varit på annat håll.. Wilma gick i a f påskkärring i torsdags, det tyckte hon var jätteroligt. Hon har skaffat sig en väninna också, en äldre dam o herre som bor i området. Så nu tjatar hon mest hela tiden om att gå hem till dem o hälsa på. En fullkomligt galen unge, men ack så bedårande. Annars ryker hon mest ihop med sin granne aka klasskompis, de är i stort sett inte överens om något just för tillfället. Egentligen är de vansinnigt olika, så det kanske inte är så förvånande. Wilma är en fri fågel, som gärna går sina egna vägar, kompisen däremot är lite av en världspolis och upplyser gärna i tid o otid Wilma om att hon gör "fel".. Man får inte göra si o man får inte göra så.. Men alla barn är olika, och det är inte lätt att hålla sams när man är sex år gamla..

I fredags var vi en sväng o kollade på Ushkis bebisar hos S*Fairyhearts, riktiga sötnosar hela bunten! De tre stora kidsen åkte till sin farmor, så det var lugnt o stillsamt hemma. På lördagen åkte vi först o hämtade upp de två äldsta kidsen (Maja tillbringar dygnet runt i stallet o smet dit istället..) sedan vidare till mamsen o hennes man där tre av mina brorsor med kids o respektive slöt upp, samt min fostersyster. Vi blev aningens försenade ner eftersom vår nylagade bil helt plötsligt fick egna idéer och vindrutan bak gick inte att hissa upp. Jävvla biljävvel! Nåja, sonen fick sitta i luftdrag på väg ner till mamsens o innan vi åkte hem igen så pysslade Bengan (mamsens man) om rutan med diverse kartong o silvertejp. Nu ser man verkligen ut som familjen Taikon utan tvekan.. Mannen var allt annat än nöjd med bilskrället.. Vi hade det lugnt o mysigt o åt god grillbricka, mumsigt! Mamma är vid fortsatt gott mod, men nu börjar håret falla.. Hon är dessutom förkyld o mår lite tjyvtjockt till o från, men vi hoppas hon snart piggnar till. Nästa vecka börjar cellgifterna. Jag hoppas fortfarande på mirakel.. Mamma är så modig o stark att man blir tårögd! Hon tar det dock lugnt o vi svansar alla runt för att hon ska slippa göra nåt. Brorsan t o m diskade!! Mina brorsor är världens bästa, likaså min fostersyster, de är helt underbara! Jag är jätteglad att jag har en så fin o omtänksam familj full av kärlek! Mamsen har bestämt att hon o jag ska åka o handla växter till vår uteplats på torsdag. Vi får se om hon orkar. Jag hoppas det.

På kvällen kollade mannen o jag på film, "Australia". Inget vidare bra, men det var lite tidsfördriv i a f.. På söndagen bar det iväg till svärföräldrarna för god middag. Världens bästa svärföräldrar har jag också, helt fantastiska, omtänksamma människor! Alla kidsen var med oss till svärföräldrarna o efter all god mat gick kidsen till sin farmor o jag, mannen o Wilma åkte vidare. Stannade till för att bara kika lite på IKEA, sen hem o grejade lite. Kollade på "Flags of our fathers" som var helt ok. LIte komiskt var att den handlade bl a om Ira Hayes. Ira Hayes har jag bara tänkt på som en i Johnny Cashs låtar.. Men nu fick man lite förklaringar på vem han var, och filmen var tänkvärd.

Idag har vi sopat o grejat på uteplatsen, o så har utemöblerna kommit fram. Kidsen har kommit hem, mannen åkte på fotboll o jag åkte till jobbet. Jag har fem jobbnätter den här veckan. I veckan ska möblerna oljas in o så ska jag försöka hinna med att plocka i ordning på täppan o klippa gräset.


Men nu måste jag jobba lite.. Ha det gott allesammans o ta hand om er o era kära!

Jobbsöndag - helt oväntat!

I natt skulle jag legat i min säng o sovit gott var tanken. Men jag hade en rejäl sovmorgon i morse, sov som en klubbad säl (fast jag vaknade en sväng vid 5 på morgonen, dock insåg jag det bisarra med att stiga upp så tidigt en ledig söndag o somnade om utan större problem) ända till klockan var över 12! Därefter käkade jag frulle, plockade lite med tvätten och sen åkte vi på en liten sightseeing till bl a Rusta, Plantagen och Citygross. Idag har jag gjort fläsk med löksås o potatis, mumsigt gott!! Efter middagen så ringde telefonen, en stackars jobbarkompis som ringde o jagade folk som kunde tänkas jobba natt, eftersom vikariepoolen hade ringt sig sjuka. O de som hade jouren i vikariepoolen kunde heller inte jobba.. Suck.. Förstår inte riktigt varför vi som inte jobbar heltid o gärna jobbar extra kan få göra det istället för att vi måste ringa in vikariepoolen, som ofta strular.. Nåja, jag kände att det var helt ok att jobba, så jag tackade jag, och fick säkert många pluspoäng i himlen för det! ;o)

Helgen har varit lugn. I fredags tog vi det lugnt, och i lördags hade jag o Maja stalljour på dagen, mellan 7-13. En rätt ok jour eftersom alla våra medhjälpare kom (vi brukar annars ha sån otur att medhjälparna blir sjuka o då blir jobbet jävvligt tungt, man hinner inte sitta en sekund..). Därefter hem för snabbdusch, o sen vidare ner till mamsen o hennes man. Mamsen hade varit jättedålig under natten, men repat sig bra, och mådde mycket bättre. Vi bjöds på smarrig smörgåstårta och jättegod rice krispiestårta som min fostersyster Pia hade gjort. Mumsigt värre! Det var en trivsam dag, mina lillbrorsor var där med sina respektive o min ursöta brorsdotter Linnea förgyllde allas tillvaro. Världens sötaste unge!! Mamma är pigg, men man ser ändå sjukdomsspåren tydligt, fast hon inte vill låtsas om dem. Älsklingsmamsen! Hon är så tapper o modig o stark, världens bästa mamma! Utan reservationer! Jag hoppas fortfarande på mirakel... Men jag kan prata om eländet utan att bryta ihop fullständigt nu, man kan verkligen säga att jag lever efter "Carpe diem".. Jag vill inte prata om framtiden, det gör fortfarande ont som fan, men jag är här o nu och jag har min käraste lilla mamma kvar här i världen, vilket gör min plågsamt medveten om att ta tillvara på varje dag och njuta av den så fullt ut det går. Och det gör jag. Framtiden bär många sorger, men dem tänker jag inte bry mig om här o nu, det får helt enkelt bli den dagen - den sorgen. Konstigt nog gråter jag en hel del när jag sover, förmodligen kroppens reaktion, men det lider jag samtidigt inte av, åtminstone inte medvetet. Det som måste ut måste ut, simple as that. Och jag o tjejerna grät floder när vi såg den underbara filmen "Vid din sida" ("Stepmom" är den engelska titeln) i lördags kväll.. Filmen fick en helt annan innebörd för mig än tidigare, samtidigt är den så vacker. Man måste få gråta ibland. Men nu ska vi inte skriva mer om det, nu ska vi skriva om andra saker, annars börjar lipsillen gråta igen.

Jobbet är lugnt och de små raringarna sover allesammans. Själv ska jag städa alldeles strax, sen ska jag läsa. Jag är också djupt förgrymmad fortfarande över den nya lagen, IPRED.. Jag kunde inte låta bli att skratta åt att en del artister o författare är så FRUKTANSVÄRT upprörda över att de förlorar pengar pga att folk laddar ner deras verk.. Jag blir själv upprörd. Inte för att artisterna o författarnas verk laddas ner, utan för att de gnäller över småpengar. Småpengar för dem. Liza Marklund, som engagerat sig stort i debatten, plockar årligen ut en miljon i inkomst, men samtidigt har hon flera stora företag som hon bl a fastighetsspekulerar med.. Näe, jag tycker fortfarande att fildelning inte drabbar någon fattig, åtminstone inte i nuläget. Liza Marklund är en person som jag blir mer o mer besviken på ju mer jag läser om och av henne. Man ska inte tro allt man läser förvisso, men man kan kika på hennes åsikter som hon gärna själv delar med sig av. Liza Marklund får mig att må illa. En annan som får mig att må illa är Jan Guillou. Han orerar över det mesta, men är fullkomligt påkörd. I mina ögon. Jag kan ärligt säga att IPRED-debatten mm får mig att konsekvent hädanefter välja den litteratur jag köper utifrån vilka som protesterar vilt mot nedladdning ( t ex ovanstående två bajskorvar!) eller ej. Bajskorvarna göre sig ej besvär, jag kommer aldrig att köpa en bok mer av någon som aktivt arbetar mot fildelning. Missförstå mig inte o tro att jag är för nedladdning, för jag laddar inte ner någonting! Jag är ett sånt tekniskt miffo att jag inte skulle klara av det! Det är återigen en principfråga, och en samhällsfråga som engagerar mig i fildelningsdebatten. De tekniska förutsättningarna som fanns förr i form av bl a Napster, senare Pirate Bay osv har skapat att folk kan förskanska sig material de annars aldrig skulle skaffa. Teknikens utveckling är och har varit sådan att den har gjort detta möjligt. Dinosaurierna som inte förstått detta protesterar högljutt mot "tjuvarna" (som är väääääääääääldigt många...) som "stjäl" deras inkomstkällor. Suck. Dubbelsuck och Trippelsuck. Vad man inte har förstått är att så inte är fallet. Inte fan skulle en unge köpa alla de skivor o filmer den laddar ner bara för att man inte längre kan få dem via nätet utan att pröjsa. No way! I den normala världen, dit inte stenrika bajskorvar som t ex Liza Marklund o Jan Guillou tillhör, så har man inte råd att lägga pengar på kultur. Man kan som bekant inte leva av det. Man köper istället mat o kläder för pengarna. Kulturen har dock varit tillgänglig ändå för fattiglappar med dator o bredband, då har man kunnat ladda ner massor av saker o inte behöva betala för det. Det har varit bra. Och de som köper skivor o filmer har ändå fortsatt köpa skivor o filmer. Men girig vill ha mer, girig vill ha allt. Och då irriterar man sig på alla "tjuvar" på internet.. Här kommer lite fakta om Liza Marklund, publicerat på Aftonbladet:

Liza Marklund -

Aktiebolag: Limerick Publishing (100 %), Mediahuset Altersbruk (100 %), Piratförlaget (33 %).

Tillgångar i bolag: 87 737 477 kr.

Aktieutdelning: 14 300 000 kronor.

Taxerad förvärvsinkomst: 865 900 kr.

Taxerad förmögenhet: Ingen.

Fastigheter: Hyreshus i Stockholm (2,5 %), hyreshus i Stockholm (1,5 %) och fritidshus i Katrineholm (100 %) (Sålde tidigare i år en fastighet i Lärkstaden i Stockholm för 34 miljoner kr. Vinsten blev 17 miljoner kr.)

Fastighetsvärde: 1 086 490 kr.

Totala tillgångar:
102 037 477 kr.

Tänk, så fattig Liza är... Hon är så här fattig för att ingen köper hennes böcker, de bara laddas ner från nätet.. Eller? Om någon undrar varför man inte plockar ut mer i lön än Liza gör (fast för mig är hennes årsinkomst ungefär fyra gånger högre än min, så jag tycker den är astronomisk...) så beror det på skatteskäl. Tar man aktieutdelning istället för lön så tjänar man på det skattemässigt. Själv tycker jag Liza Marklund är mer lik en tjuvaktig skata än de få som laddar ner hennes böcker på Internet. Tänk vilka inkomstskillnader vi har i Sverige ändå! Inte konstigt att var o varannan unge vill bli kändis, för djävlars, vad man kan tjäna pengar på olika kulturarbeten idag. Dessvärre finns det många fattiga författare, artister och skådespelare också, men de som kan tjäna pengar gör det verkligen. Jag personligen tycker att det är äckligt! Allra helst eftersom man helst lägger sina miljoner på att jaga fattiga fildelare... Visst blir det aningens sjukt? Vill ni läsa mer om de fattiga stjärnförfattarna finns det en länk här.

Nu ska jag jobba lite, o fundera på vad jag egentligen skulle göra om jag tjänade 865 900 kronor per år.. Förmodligen skulle jag inte ha förändrat mitt liv något nämnvärt.. Skulle kanske slippa snegla på prislapparna när man handlar mat...? Och kunna åka utomlands med hela familjen. Tänk bara tanken att kunna ha så mycket pengar årligen! Oj, vad jag skulle bjuda vänner o familj på middagar o köpa fina presenter till alla man önskar att man hade kunnat ge nåt. Annars skulle nog inte mycket bli så förändrat. Jag är o förblir en enkel människa, och jag behöver nog inte bry mig om vad jag skulle göra för alla dessa pengar, för de kommer aldrig att bli mina. Inte är jag särskilt ledsen för det heller, men jag skulle nog gärna önska att vi kommunanställda hade aningens bättre betalt. Fast å andra sidan har vi ju ändå jobb, och tur är väl det?!

Ha det gott allesammans, ta hand om varandra och massor med kramar till er alla! Och, "Carpe Diem"!

Torsdagssnurr..

Det finns bara en Bruce Viggesson. Bruce the Boss! Han är världens raraste kattkille även om hans intelligens lyser med sin frånvaro.. Fast samtidigt har vi så gott om intelligenta katter här hemma ändå, så jag uppskattar Brucens långsamma tankeverksamhet. Men kanske är han inte långsam i tankarna, kanske är det bara att han är ohyggligt smart och fattar vitsen med livet, att chilla lugnt och njuta.. Jag ska försöka att ha Bruce i åtanke framöver när livet stressar på i full rulle och jag känner mig överhopad av saker att göra. Hela Brucens uppenbarelse säger "Ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa, allting ordnar sig!".

Jag hade lite liporgier igår också, och mycket funderande, men det gick bra, och var en bra dag. Enda var att jag inte fick tag på mamma när jag ringde. Då utbröt nästan hysterin. Jag visste att hon skulle vara iväg på behandling under dagen, och tänkte därför ringa på kvällen, men ingen svarade. Jag ringde mobilen, inget svar. Till slut var jag nästan hysterisk. När jag sen ringde vid kvart i nio på kvällen så svarade mamsen, tack gode gud! De hade varit ute o letat efter Nasse, som troligtvis hade smitit ut ngn gång under dagen. Sabla kattskrälle! Hoppas han kommer tillbaka, han är ju deras lille älskling!! Själv andades jag ut, lipade en skvätt när jag lagt på, och sedan var jag djupt tacksam att mamma lät som vanligt. Hennes hjärta mådde bra och var redo för cellgifter. Så nu hoppas jag att behandlingen tar o fördröjer hela skeendet. Jag hoppas innerligt.

Wilmisen lekte med kompisar både inne o ute hela eftermiddagen. Linn kom hem med en bunt kompisar som skulle baka kladdkaka och kolla film. Sacke kom hem o vi pratade lite om dagen. Matlagningsbestyren började, jag gjorde fläskstek med potatis o sås och broccoligratäng till veggon Linn. Sen kom älsklings-Marie på Fairyhearts förbi. Tillsammans lipade vi en stund. En jobbarkompis till Marie hade dött i fredags, knall fall. Usch! Lämnar efter sig man o barn och vi lipade över livets orättvisor och av sorg för allt man måste genomlida.. Sen tog vi oss i kragarna o pratade lite katt. Ushkis barn hos Fairyhearts ser verkligen bedårande ut! Den här veckan hoppar jag över besök, men nästa vecka hoppas jag kunna komma dit o klämma o känna på de små korvarna! Tack Marie, för att du finns! Och var rädd om dig!

Mannen kom hem med Maja och familjen åt tillsammans. Sedan gav vi oss ut på en kvällspromenad, men bara Linn o Wilma orkade följa med av barnen. Sedan var det fortsatt pluggande för Linn, franskaprov idag.. Wilma fick hoppa i badet o mannen åkte för att spela innebandy. Själv kollade jag på "Rent hus". Jag är fascinerad av programmet, samtidigt dömer jag inte de som har de så snuskigt hos sig. Jag tror att de hamnar i ngn slags anpassad situation och inte orkar ta tag i allt, ofta beroende på bakomliggande orsaker. Jag vet själv hur det är med vårt sabla förråd, jag börjar o sen ger man nästan upp, för det är så mycket liksom... Mycket att sortera o rensa osv. Men jag ska försöka ta tag i det. O det är fasicken svårt att slänga saker när man är en hamster.. Och en hamster, det är jag..

Somnade sent, jag har av ngn anledning svårt att just somna tidigt, eller att gå o lägga mig. Det är precis som att jag vill bromsa varje dag, se till att tiden inte går. Jag vill liksom inte ha framtiden, bara nuet. Men när jag väl somnat så sover jag ju, och det är bra. Idag har jag dessutom turen att Wilma ska följa med sin kompis hem, och inte hämtas förrän klockan fem. Hela långa dagen i lugn o ro, samtidigt som jag vet att Wilma har det kul. Det är bra.

Vädret är fortsatt strålande i Kalmar, jag är helt förbluffad över att jag kan njuta av våren!! När jag tänker efter så är det nog inte våren i sig som gör mig deppig. Varje gång något dödsfall i familjen har skett så har det varit på våren. Min moster dog på våren. Min mormor dog på våren. Och våren har nog blivit aningens förknippad med sorg för mig, helt omedvetet. Jag ska försöka att fortsätta tänka positiva tankar om våren, för jag vill inte bli deprimerad.

Katterna är som troll! Ushki, Cobran o Cutie älskar fortsatt Coco, och den lilla raringen är tuff som få, men får aldrig ro. Överallt dessa snuskiga killar som vill bita henne i nacken. Dumkillar! Ingen av dem strilar än, peppar peppar, och jag håller tummarna att de fortsätter så. De är också sams, killarna, inget bråk och inget liv alls. Det är bara surtanten Loppan och käftiga Sharin Foo som ser till att det ibland väses o fräses ordentligt i kattflocken. Och oftast då med varandra. Coco har börjat sova i sängen hos husse. Det tycker hon är mysigt. Och när jag i förmiddags tog en powernap så lade hon sig på Ushkis plats, på mina smalben. Sötiskissen! "Avundssjukan" aka Dompan, låg såklart på mitt bröst o buffade på boken för att jag skulle kela just henne istället för att ägna mig åt boken.. Knaskatt.

Nu ska jag ta det fortsatt lugnt innan alla ungar kommer hem, sen ska vi ut på upptäcksfärd i förrådet o se om vi hittar våra vårjackor. Det kan bli spännande att se.. :o)

Ha det gott allesammans o ta hand om er och er omgivning. Kramar!

Vårväder i Kalmar!

Idag är det vårväder i Kalmar. Jag tycker faktiskt det är riktigt skönt! När jag skulle hämta Wilmisen på skolan tog jag således hennes cykel på min (det gick bra, fast jag fick såklart gå o inte cykla) o travade till skolan. Wilma har tjatat om att få cykla hem från skolan, det är viktigt när man går i förskolan! Och Wilma är nu jätteduktig på att cykla. Sin fina cykel har hon såklart fått av mormor. Alla mina barn har fått sina första och andra cyklar av mormor. Först en cykel med stödhjul och senare en ny "stor" cykel när de vuxit ur den gamla. Det har varit jätteroliga utflykter med mormor att handla cyklar och det har varit fina, rejäla cyklar. Vi har sparat Majas cykel till Wilma, för Wilma kommer inte att få någon andra cykel av mormor, men det dröjer några år innan hon kan cykla på sin andra cykel, än så länge är det alldeles tillräckligt med hennes lilla cykel. Och hon är så lycklig över att kunna cykla alldeles själv utan stödhjul, o dessutom är hon superduktig på att kunna styra o bromsa. Så Wilma cyklade hem från skolan i lagom fart och hela vägen utan ett enda avbrott, och när hon kom hem var hon så lycklig över det!

Jag är fortfarande lipig, tjuter ofta, men samtidigt kan jag prata lite mer nu utan att brista ut i stortjut. Nu lipar jag mest när jag får en tanke genom huvudet som gör ont, och det är inte så ofta. Jag är fortsatt deppig, men det finns ett ljus där bakom alla moln. Jag tar hand om mig själv och de mina och försöker bara att hitta motivation o ork, och det går hyfsat bra. Jag vill ännu inte ta mer än en dag i taget, det gör ont att planera framåt, eftersom jag inte vet hur något ska bli. En stor tröst är alla fina vänner jag har. Helt fantastiska människor! Jag har pratat med vännen Linda, som är läkare och lovade att svara på alla mina eventuella frågor. Tänk att orka jobba som läkare mitt i allt elände, det är beundransvärt! Linda är jätterar, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har mailat med flera vänner, jag har pratat med andra vänner i telefon. Det är skönt att veta att så många bryr sig om hur man mår, tack! Igår kunde jag prata lääääänge med Kattis utan att bryta ihop en enda gång, tack vännen!. Ett par gånger fick jag gråt i ögonen, men jag stortjöt inte! Så det går sakta framåt! Min jobbarkompis från förra jobbet, Emma, kom förbi igår kväll med en bukett tulpaner. Hon är jättego, världens bästa kompis! Vi pratade också en stund om allt. Jag tror faktiskt att den senaste tidens händelser har utlöst något av en livskris. Jag funderar på livet, universum o alltihopa o undrar hur allt kan hänga ihop. Livet är så grymt, men samtidigt så vackert. Och även om jag försöker ta vara på tiden och mina nära o kära så funkar det ju inte som så att man alltid går omkring o är tacksam o lycklig. Däremot är det ett tillstånd man bör sträva mot. Men även vardagliga saker är viktiga. Enkla saker som får en att må bra. Det kan vara materiella saker och det kan vara andra saker. Jag tror att var o en har en egen uppgift att se till att man själv mår bra. Alla är vi olika och har olika premisser på lycka. Även om en del saker kan tyckas banala så behöver de inte vara det. Jag blir t ex glad när jag ser att Kalmar sjukhus är vackert smyckat med fina konstverk. Det är vackert och ger mig glädje. Ingen glädje är att förringa, och man kan inte alltid bara vara allvarsam. Man måste skratta och ha det "vanliga" kvar, även om man funderar över livets gåtor. Mamma är fortsatt urstark, men när vi pratades vid igår kväll så berättade hon att hon hade känt på sig att det skulle bli nåt redan i höstas. Redan då bearbetade hon nog det värsta. Det är en tuff tid framöver som väntar oss alla, men vi är glada för dagen, att mamma är pigg och ser fram emot att umgås till helgen.

En blogg som berör och får en att undra hur mycket människor egentligen orkar är Sabinas blogg. En blogg som är helt otrolig att läsa, och samtidigt så fruktansvärd. Det är som jag brukar säga, livet är inte rättvist och alla har sina ok att bära. Samtidigt är det bra att se hur andra har det, mitt i allt elände, och att gråta. Jag blir tårögd av all kärlek och allt fint i bloggen, arg över orättvisorna att människor ska behöva drabbas av sjukdomar, irriterad över att vårt samhälle fokuserar mer på materiella ting o pengar istället för det som borde fokuseras på. Kärlek, omtanke, gemenskap, snällhet och att inse att vi alla är lika mycket värda. Vila i frid, Sabina, och hoppas att din blogg lever kvar som en påminnelse om att livet ibland blir kortare än vi tror o hoppas.



Nu ska jag ner o laga färdigt kvällsmaten. Sen ska jag ut på en lång promenad med mina ungar o man och därefter blir det en stillsam tv-kväll. Ikväll ska jag kolla på "Rent hus" för att få städtips. Jag sover förvånansvärt bra när jag väl somnar, tänk vilken gåva jag har! Att bara kunna sova i lugn o ro utan oro trots att själen har så många funderingar. Det är verkligen en gåva.

Ha det gott allesammans o ta hand om varandra. Livet är trots allt elände helt fantastiskt, och solen skiner idag o det är så varmt här att jag t o m kan gå ut på baksidan i bara en långärmad tröja!
Kramar i massor till er alla!

Är det verkligen tisdag idag?

Dagarna går och jag börjar komma över värsta deppigheten. Det är fortfarande tunga tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum, men jag försöker att tänka som mamma säger, att vi ska ta en dag i taget. Det är lättast så, och varför försöka sia in i framtiden? Det är ju här o nu vi är, ingen vet vad som finns i framtiden.. Men samtidigt är det så oerhört svårt att tänka enbart i nuet, mycket man lever genom är ju saker som ska hända i framtiden. Jag har egentligen ingen lust att planera framåt, men det måste man ju ändå, så funkar ju livet. En bit här, en bit då och en bit av vad som komma skall är nog det yppersta när man tänker på livet. Balansen är viktig tror jag. Halva kakan på nuet o sen kan man ju dela upp de andra två i de mindre bitarna, så kanske balansen finns. Själv är jag ju så funtad som individ att jag gärna skjuter upp saker. Det ska jag försöka att undvika fortsättningsvis. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet, likväl som det kan vara positivt så kan det vara negativt. Man kan såklart inte leva som om var dag vore den sista, men man kan försöka ta vara på det lilla i livet, det där som får en att må bra utan att kosta en massa pengar och som ändå gör att man mår gott. De små sakerna liksom, som man nästan aldrig tänker på i sitt vardagliga liv. Tänka på saker som att även om solen inte lyser idag så finns den där, bakom molnen.

Jag har varit så oerhört ledsen de senaste dagarna att jag mest ser ut som en svullen hamster i nyllet. Inget vidare, men å andra sidan så brukar ju utsidan visa en del hur man mår. Jag tror att alla människor behöver få ur sig sorg, glädje osv för att orka leva vidare. Man får skratta o skrika av glädje över lyckosamma saker, man får också gråta. Det är ju känslorna som vill ut. Likaså får man vara deppig och ledsen när man är det. O jag gråter. Floder. Samtidigt har jag en liten mekanism i mig som talar om att jag måste hålla modet uppe, jag måste försöka ta mig i kragen så småningom och försöka hitta allt positivt som finns i livet. Annars går jag under.

Sällan har jag städat o plockat så mycket som nu. När jag mår piss så städar jag, plockar, och kan aldrig vara stilla. Jag sover faktiskt bra när jag väl sover, men det är svårt att somna och jag vaknar av mig själv väldigt tidigt. När Maja var liten fick jag en deppig period, givetvis på senvåren och sommaren. Då sorterade jag strumpor hela nätterna. I vår familj är det nämligen så att strumpsortering är det som alla hatar mest att göra och varje gång man tvättar så blir det ju en stor mängd strumpor som ska paras ihop. De brukar få ligga kvar i tvättkorgen så att man själv får para ihop dem ända tills någon (oftast mannen!) tar tag i högen (som då är ofantlig) och sorterar alla strumpor par för par.

Innan Maja föddes hade jag fått njurbäckeninflammation som ledde till att en av mina njurar slutade att fungera och jag fick dessutom blodförgiftning i hela kroppen. Hade jag väntat ytterligare några timmar att åka till sjukhuset så hade jag dött. Det jobbigaste var att jag var så borta att jag inte ens fattade hur sjuk jag var. Men jag överlevde, och ett par månader efter förlossningen drabbades jag av en enorm deppighet. Jag var hos läkaren, men eftersom jag ibland är lite skeptisk till medikament så bestämde vi i samråd att jag skulle försöka "rida ut stormen" och försöka komma igen. Mamma var som alltid ett stort stöd för mig. Hon pushade, peppade och fanns där hela tiden. Efter sommaren bestämde jag mig för att börja arbetspröva (jag hade inget fast jobb innan barnen, och att få ett jobb när man har två små ungar o ett tredje på väg är inte lätt...) och fick jobb som sömmerska kombinerat med möbelrenovering. Kalaskul! Jag hittade så sakteliga tillbaka till livet, men det är en tung resa när man drabbats av livskris. Ändå hade jag mina friska, fina barn att glädjas åt, visst är väl livet märkligt? Jag fick av läkaren veta att det förmodligen var en reaktion på att jag varit så oerhört nära döden några månader tidigare.. Hur kan man egentligen bli deppig först så långt efteråt då? Men jag är en rätt knepig varelse tror jag, jag mår sämst innan något hemskt händer, och jag mår skitdåligt ett bra tag efter, men under allt det som alla andra tycker är jobbigt så brukar jag vara urstark! Förmodligen någon mekanism i människan som slår till, jag vet inte, men konstigt är det..

Idag har jag pratat med mamma, hon var trött, men vid gott mod. Det känns som att det som vanligt är hon som stöttar mig, och inte tvärtom. Men så är det väl ofta med mammor, antar jag. Jag är nog en rätt dålig mamma just nu, eftersom jag bara lipar, men mina ungar är fantastiska. De kommer o kramar o håller om och visar all sin kärlek och lyckas ändå klara av att inte själva deppa ihop. Deras liv fortsätter liksom, och det är skönt! Tur att jag har så fina barn! De är verkligen en glädje! Imorgon ska mamma hem, men hon har ett tufft behandlingsschema i veckan. Hon ska dagligen åka in till sjukhuset för behandling, o sen hem igen. Vi har därför bestämt att höras av per telefon, o sen ska vi åka dit på lördag o hälsa på. Då är hon hemma. Jag tror att hon far lite illa av att se alla våra "myror i brallan"-barn i sjukhusmiljön faktiskt, plus att hon känner på sig att jag mår dåligt. Jag hoppas att behandlingen funkar och att mamma piggnar till o får vara frisk ett bra tag till. Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas.

Ha det gott allesammans och kramar till er alla. Det känns ändå fint att ha så mycket snälla människor runt sig som ni, mina bloggläsare, är. Tack.

Tusen tack till alla!

Jag har svårt att sova, och det är inget bra på tv:n som distraherar, så det får bli en kvällsblogg till.

Jag kan inte säga nog med tack för allas omtanke o värme o cyberkramar. Det känns skönt att ha det runt sig. Tusen tack!

Wilma bröt ihop fullständigt ikväll, hon vill inte att mormor ska dö. Det vill inte jag heller, så vi lipade en stund allihopa och sedan torkade vi tårarna och tänkte på hur lyckligt lottade vi är som fortfarande har henne hos oss. Wilma gör en liten ritbok till mormor, bl a har hon tecknat en bild på mormor o morfar med lille Nasse emellan dem i sängen. Nasse är mormor o morfars katt som de hittade alldeles pytteliten och skrikande under sin utetrappa, ca 4-5 veckor gammal.. Förmodligen hade han blivit dumpad av förbipasserande bil eller något.. På landet känner man nämligen alla grannar o ingen granne hade haft kattungar eller har fertila kattflickor.. Dessutom så var Nasse van vid människor, så han var inte någon utekatt..

Tänk ändå så lyckligt lottade vi har varit och är, att få ha min fina mamma hos oss i hela våra liv, det är inte alla förunnat! Svårigheten ligger väl mest i att ta farväl, och att inse att man aldrig mer kommer att ses, men det farvälet hoppas jag ligger långt in i framtiden. Eller så långt bort som möjligt i a f. Jag tänker vägra att ge upp! Upp till kamp mot eländet istället, och ta dagen som den kommer, det ska bli mitt motto för tillfället. Hur länge det nu varar.. Men jag ska försöka att bita ihop och ta en dag i sänder, det är ju inte någon vits med att ta ut sorg i förskott direkt. Det värsta är att man blir så innerligt deppig och ledsen, bara små saker som påminner mig om att snart kanske hon är borta. Wilma ska ta med en kamera imorgon till mormor, hon vill att vi ska ta massor av kort på henne. Det ska vi självklart göra.

Cutie är kär i Coco. Cobran är också kär i Coco. Cobran ligger på Cutie o juckar o tittar på Coco, emedan Cutie mest liknar en galning.. Han bara flyger på henne i nacken, sabla katt! Cutie, Loppan, Sharin o Dompan har gjort sitt bästa att trösta mig när jag varit ledsen, gosekatter! Blossa har konstigt nog hållt låg profil. Annars brukar hon vara först framme o pussas när nåt är sorgligt.

Ha det gott allesammans och ta hand om er!!

Massor av kramar!

Ledsamheter och Earth hour..

Igår var vi o besökte mamma på sjukhuset. Det är jättefint på avdelningen, ljust, rymligt och vackra detaljer. Mamma är vid gott mod, men vi har alla nu insett att det handlar om en kortare tid tillsammans än vi hade hoppats på. Hur kort vet vi inte, allt beror på hur responsen på behandlingen blir och hur pass aggressivt sjukdomen agerar. Det känns som en kamp mot tiden, man önskar o hoppas hela tiden.. bara en påsk till.. Bara hon kan vara med på Sackes konfirmation i pingst.. Bara hon lever vid midsommar, att hon får vara med på alla våra födelsedagar i september o julen.. Jag vill ju inte att mamma ska dö, men jag inser att varje dag ändå är en gåva. Och det är svårt att leva med den vetskapen, det känns som att man sitter i en konservburk o bara väntar på det oundvikliga. Samtidigt så hoppas o önskar jag att hon ska kunna behandlas så att hon mår bra i flera år. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Och fortfarande vill jag nästan aldrig lägga på när vi pratas vid i telefon, för tänk om hon inte finns där nästa gång? Det var ändå skönt att träffa henne på sjukhuset, hon är ändå som vanligt, och givetvis skulle hon bjuda oss alla på fika. Det är bra med nya sjukhusmiljöerna där man köpa fika när man vill. Jag tror att jag är inne i min värsta sorgeperiod just nu, konstigt nog, för mamma lever ju än! Men jag vet ju att jag måste vara stark sen, så jag lipar mest hela tiden nu, och jag måste liksom "gråta ut" allt som finns innan jag kan bli stark igen. Jag tycker att jag börjar lipa vid minsta lilla. Diskar jag, så lipar jag. Äter jag, så lipar jag. Sover jag, så vaknar jag med blöta kinder. Jag kommer säkert att få svamp i hela nyllet av alla tårar.

Mamma har varit hemma under dagen i dag, min ena lillbrorsa var där o lagade mat o min andra brorsa kom också dit o hälsade på. Själv ringde jag. Hon är ivrigt uppvaktad, så som älskade människor brukar vara. Mammas värsta bit i det här, som hon sa själv, är våra reaktioner. Det är svårare att se sina anhöriga lida än att dö, sa hon. Min mamma är en hjälte! Därför måste vi vara starka för henne.

Ikväll är det Earth hour. Jag skiter nog lite i den, förutom att jag kommer att släcka alla lamporna, förlåt! Men jag kommer inte att palla att sitta i helt mörker o tystnad i en timme, då får nog de depressiva tankarna ett övertag. Å skulle jag ha ljus tända så kommer katterna att brinna upp. Det vill jag inte. Så jag kollar på Babbens tvprogram o sen ska jag umgås med familjen. Imorgon ska jag hälsa på mamma igen.

Tusen tack för allas hälsningar. Jag orkar inte skriva svar till er, men jag är tacksam för era fina tankar och att ni finns. Tack!!

Onda aningar som blir besannade..

Ikväll ringde mamsens man, mamma är inlagd på sjukhus. Det var metastaser i hjärnan, och de var flera stycken. Ingen bra prognos m a o, men ett litet hopp att bromsa och ge mer tid fanns. Ett litet. Det är allvarligt, hade doktorn sagt.

Sorgen ligger tung i det Vildhjärtska hemmet.. Jag hoppas kunna åka förbi o hälsa på mamsen i morgon, och jag hoppas att hon är stark och har ork att kämpa. Hoppet är nästan det enda som finns kvar, och det är just nu litet.. Ibland är livet eländigt. Jag hoppas de tar väl hand om mamsen på sjukhuset. Det gör ont i mitt hjärta och i min själ för hennes skull. Om jag är rädd och orolig, vad är då inte hon?

Att ha en nära anhörig som är sjuk är fruktansvärt. Allra helst när man nästan räknar dagar, timmar, sekunder som man får ha dem hos sig. Helst av allt vill jag ringa henne och ha henne i luren hela tiden, liksom låtsas att allt är som vanligt. Jag hoppas att min mamma får många dagar till. Helst vill jag att min mamma ska få månader, år och en hel livstid till, för jag känner mig inte redo att släppa taget om henne. Frågan är väl om jag någonsin kommer att göra det? Jag håller tummarna att hon blir behandlad med en mirakelkur som får oss att ha henne kvar. Jag älskar min mamma. Om det finns en Gud så hoppas jag att han låter min mamma bli frisk.

Jag är så pass gammal att jag borde vara stark o vuxen, men när det gäller mamma känner jag mig som ett litet, litet barn. Det känns som att jag är fem år gammal och behöver henne, nu och för alltid. Mammor ska liksom finnas där, det har de ju alltid gjort liksom. Men jag är ändå lyckligt lottad som har en mamma än så länge. Världens bästa mamma! Och det hoppas jag, och tror, att hon vet att hon är. Finns det liv så finns det hopp. Det får jag inte glömma...

Tvätt- och städdag, en alldeles vanlig torsdag!

Den där katten, Coco, är väl en märklig liten individ! Vi har många varianter av mat- och vattenintag hos våra katter, kanske inte så konstigt eftersom de är tio stycken, men den senaste tar nog priset.. I flera dagar har jag irriterat diskat vattenskålarna till katterna minst tre gånger om dagen, ibland upp till fem gånger, de har nämligen varit ursnuskiga! O då menar jag verkligen snuskiga! Jag diskar o diskar o de blir lika fort smutsiga igen.. I morse upptäckte jag så liten Cocos drickfasoner.. O allt fick sin förklaring.. Coco STÅR i vattenskålen med en av tassarna, sen skvätter hon vatten, och dricker helst från egen tass.. Knasbollskatt! Visserligen är jag ändå hyfsat nöjd, det finns ju individer (från samma uppfödare kan tilläggas!!!) som ägnar sig åt att dricka ur toastolen, så man kan väl inte klaga. Huvudsaken är ju att den lilla dricker, sen får jag väl vänja mig vid att diska vattenskålarna lite oftare.

Vännen på sjukhus har klarat sin operation bra, nu håller vi fortsatt tummarna för henne o hennes nära släkting (som också var med i bilolyckan) att de ska få ett så snabbt o smidigt tillfrisknande som möjligt. Jag tänker på dem och sänder massor av kramar!!

Mamma har varit lite dålig.. Häromdagen tappade hon synen. Inget bra tecken. Man får ju en massa hemska tankar som far genom huvudet över metastaser i hjärnan o sånt läskigt. Synen har kommit tillbaka, men jävlars så spänt det känns inombords. Man går o väntar o väntar o hoppas på goda besked mest hela tiden samtidigt som de negativa tankarna hotar att ta över totalt. Men vi ska kämpa, så det så! Jag vägrar att ge upp, och hoppas jag kan ge lite av känslan till mamsen. Om jag far illa över hennes sjukdom så kan jag ju föreställa mig hur hon själv mår. Vilken fruktansvärd sjukdom cancer ändå är! Vidrig! Jag kan ärligt säga att jag hatar cancer, och det är jag ju knappast ensam om! Det känns som att det ligger en dov, tung känsla bakom allt jag känner, tänker o gör och det förmörkar alla känslor på något vis.. Jag vet att orsaken är denna sjukdom som härjar i min älskade mamma. Samtidigt så går livet obevekligt vidare. Tur att det ändå finns glädjeämnen. Men även glädjen har en smolk av sorg, det är lite jobbigt just nu, det är inget kul alls... Det är bara att bita ihop, dock, inte mycket annat att välja på, om man inte bara vill lägga sig ner o dö.. Och det vill jag INTE!

Idag ska jag vara tacksam över livet och alla små glädjeämnen som ju ändå finns i det. Skratt åt Coco i vattenskålen, med hennes drickteknik! Glädje över att Linn har fått kanonbra betyg i skolan, på de stora avslutningsproven. MVG i svenska är inte fy skam, inte heller MVG i engelska, så hon har gjort en stor bedrift. Duktig tjej!! Jag är glad att mina barn o min sambo är friska o mår bra. Jag är glad att katterna är friska o mår bra, och att de ger sådan glädje genom att bara finnas till. Allihopa!

Jag har städdag idag, det brukar få bli så efter tre nätters jobb. Massa tvätt o massa dammsugning o torkning av golv, och jag har bara idag på mig, jag jobbar ju imorgon o på lördag natt. På söndag ska jag till vår veterinär på Öland o vaccinera samt ta svabbtester för GSD IV på Dompan o Candy.

Ha det gott allesammans!

Uppdatering - om tran-dagen!

Jag är inte någon traditionsmänniska, tyvärr.. Jag uppskattar människor som är duktiga på att hålla traditioner osv, men är själv usel. Tror att det har med mitt selektiva minne att göra.. Nåväl, följande info hittar man om man söker på Tranan o godis o sånt (du har rätt, Malena!!! :o)):

Tranans dag är egentligen en småländsk tradition som "firas" den 25 mars.
I vissa bygder, bland annat i Dalsland och Värmland, förknippades Marie bebådelsedag med tranans ankomst och det var vanligt att barn och ungdomar »sprang trana». Denna lek gick ut på att barnen målade tranbrev som de sedan i hemlighet sprang och slängde in till varandra.
Tranan flyger omkring och lägger godis i upphängda strumpor.

Man sa även att tranan »bär ljus i säng», vilket innebar att man inte längre skulle tända ljuset inomhus efter arbetsdagens slut.


"På många platser i vårt land läses en vers som berättar att på vårfrudagen,
den 25 mars, kommer tranan åter till vårt land.
Så här lyder versen:
”Om jag så skall gå på skaren, så skall jag fram till vårfrudagen!”

För länge sedan räknades vårfrudagen som den första sommardagen.
Från och med vårfrudagen skulle man gå till sängs vid dagsljus
– en tradition som faktiskt går tillbaka ända till medeltiden.

Från 1850-talets Växjö berättas att barn och ungdomar tävlade om
att komma först i säng den 25 mars. Den som blev sist fick allehanda
fula öknamn. Från samma stad finns också uppgifter om att man skrev
tranebrev, som kastades in innanför dörren så kvickt att ingen fick tag
i denne och såg vem det var. Det lär på denna tid också ha funnits speciella tranekarameller, vilka göts i en form med en utstansad trana i botten.
I uppteckningsmaterialet från Kronobergs och Kalmar län berättas
att tranan kom med godis, som hon under natten mellan den 24:e och 25:e
stoppat under huvudkudden eller i barnens strumpor.
Hade man varit stygg och elak fick man ett ris istället…

Seden att tranan kommer med godis lever fortfarande kvar
- vanligast är den i och omkring Kalmar län."

"Trandagen infaller 25 mars och firas i delar av södra Kalmar län, angränsande områden i Kronoberg och Blekinge, samt i Värmland.

Dagen firas med att barnen får godis från "tranan" som lämnar spår efter sig. Antingen kan godiset gömmas varefter barnen får en karta där de får ledtrådar till vart godiset kan finnas, eller också hängs strumpor upp som sedan fylls med godis.

Enligt uppgifter har traditionen funnits sedan 1500-talet.

Dagen har fått sitt namn av att tranorna återvänder runt detta datum."

Wilma har fått trangodis liksom de andra kidsen, o sen har vi varit en kort runda på vift när Wilma lyckades springa in i pappi och slog ut sin lösa framtand.. Så nu är ungen tandlös också.. ;o)

Ha det gott o ha en trevlig kväll!

Tranans dag... o vart är hon??

Vår i Kalmar! :o) Visst är det underbart? Just nu silar det ner lite snöflingor på den soliga himlen också, helt underbart! Hoppas bara inte att de eländiga få tulpaner jag egenhändigt odlat från små knölar kommer att dö i all kyla! I morse var det 6 grader kallt när jag cyklade hem från jobbet i strålande solsken! Helt ljuvligt! Skänker ändå en tanke till alla er som längtar efter våren, jag tycker synd om er!! Fast själv är jag tramsigt nöjd med att våren ännu inte har anlänt, förlåt...

Hjälpte mannen lite att jaga fart i en styck eländig tonårsson.. "Morsan, jag hittar inga tröjor med lång ärm och kan jag få lite nya tröjor, tack!" Mamma aka jag svarar: "Japp, när du slutar växa ska du få massor med tröjor!" och sen tänker jag på Sveriges dåliga ekonomi och hoppas att sonen växer i åtminstone tre år till så att jag hinner bli rik innan min lovan går i uppfyllelse.. ;o) Det är dyrt med växande tonårspojkar som byter storlek minst en gång i månaden.. Så hans garderob är faktiskt aningens ynklig för stunden, men faktumet kan också bero på att kläder knölas in i garderoben och därför inte hittas.. Märkligt. Han har ju trots allt inte så mycket kläder som passar, ändå är hans garderob full av klädknölar...? Tur att min son inte är en kille som måste ha "allt" Döttrarna var pigga och Wilma kunde konstatera att tranan nog inte varit hos oss, för kakan hon lagt som färdkost till tranan var kvar o strumpan var tom.. Undras om tranan också har mycket att göra.. Snilleblixten for genom huvudet och jag berättade för min troskyldiga sexåring att tranan nog sett i almanackan att Wilma just i dag ska till tandläkaren, och därför inte ville ge henne godis i strumpan för att Wilma skulle äta det innan tandläkarbesöket. Sen skickade jag upp äldsta dottern, som skulle ha matsäck med, att hämta kakan o packa ner, här slängs minsann inga dyra köpekakor! ;o) Mannen såg hur klockan klämtade iväg och skjutsade de tre tonårsbarna till skolan, innan han kom hem o hämtade Wilmisen för tandläkarbesöket. Själv låg jag då nerbäddad i sängen under täcken, jädrars vad mysigt! Vilken duktig man jag har!! Han är världens bästa!


Vaknade vid 12.30 av att hungrig Blossa stod på mitt vänstra bröst (aj!) och formligen vrålade! Hmmm.. Klev upp, lätt yr i mössan, och insåg att jag glömt En Mycket Viktig Sak.. Fru Blossom Törnbladh ville bara berätta att som den usla matte jag är hade jag glömt fylla på mat till dem innan jag sussade sött.. Ett kort tag, medan Coco installerar sig, så glömmer vi alla kattbantningar och låter alla kissarna äta tjock-mat. Sen ska jag se effekten när jag väger alla kissarna den här månaden! Min lilla tanke är att den feta, goda maten gör de stora katterna vänligt instämda till Coco ("Tänk att sen den lilla kom så får vi alla bara god mat - m a o positivt med nytillskottet!"). Gick in på mailen o kollade att cellprovskontrollen var ombokad (kändes inte fullt så spännande att inte sova idag, efter tre nätters jobb.. Tiden var vid strax efter tio...:oO) o sen till "Fattigbloggen".. Hon som skriver fattigbloggen har fått sin egentliga lön idag.. 30 000kr i fickan.. efter skatt.. Holy shit liksom.... Nu blev jag lite avundssjuk... Visserligen har hon ju bestämt sig för att leva på socialbidragsnormen, men mer som ett projekt, det är säkert svårt att uppmana "rätt" känslor när man vet att det är tillfälligt och summorna betalas in på ett sparkonto.. Rent konkret så blir det ju bara så att hon sparar lite pengar o får en riktigt intressant story och intressanta insikter.. Förhoppningsvis.. Å andra sidan är jag säker på att hon har jobbat för sina pengar, så avundssjukan försvinner relativt snabbt.. Lite synd bara att inte fler får ett sånt lönekuvert. Mitt lönekuvert är ganska minimalt just nu, helst när man jobbar mindre tid. Å andra sidan orkar jag med livet just nu, och jag är inte på bidragsnormen. Jag är faktiskt ganska lyckligt lottad som ö h t har ett jobb.. Idag blir jag grymt skrämd av übermänniskan som kommenterat o skriver följande:

"Jag tycker att fler socialbidragstagare borde utnyttja den myckna tid de har på händerna till att lära sig någonting nytt och utnyttja Internet. Istället för att betala TV-licens och dagstidning, satsa på ett Internetabonnemang! På Internet kan du läsa nyheter, söka jobb, networka, se på TV, se på film, göra bokningar, söka kurser, skaffa nya vänner och stödpersoner som stöttar dig när du har det svårt, hitta ny kunskap, lära dig nya språk, lära dig programmera hemsidor, lära dig ett affärssystem eller redovisningssystem... möjligheterna är både oändliga och fria. Och kostnaden är låg - man kan få ett abonnemang för 99 kr/mån utan att ens behöva leta. Har man inte en egen dator kan man använda bibliotekets – eller spara ihop till en enkel begagnad modell (finns ofta fullt fungerande och riktigt okej datorer på Blocket för 500 kr, och en tjockskärm får man för femtio spänn). Var inte dumsnål – att ha en dator och ett Internetabonnemang är som en livlina för alla som ligger illa till i samhället. Offra TV-licensen, tidningen, nya skor eller (*host* *host*) cigaretterna i ett par månader så får du råd!"

Jodå, välkommen till världen, lille vän... Tror inte att hopp o framtidstro är det som fattiga människor har mest av, inte heller tror jag att alla har möjlighet att bli internetfantomer.. Alla människor har olika förutsättningar, och de starka klarar sig, men de svaga far oftast illa.. Just därför är det extra tråkigt att läsa att tips till alla socialbidragstagare finns det i massor.. Samtidigt som det existerar pensionsavtal för andra på 50 miljoner.. Phui... Livet är väl rättvist, så säg?! Själv blev jag överlycklig för en bonuscheck från H&M på 50 kr som damp ner i postlådan idag..



Bilden ovan är av Wilma o Chessie. Chessie har växt upp i ett hem utan småbarn och kom genast fram till Wilma o gillade henne. Chessie är släkt med våra killar Cobra o Cutie.. o med Bruce.. o Sharin också, vid närmare eftertanke.. Hon är såååå vacker, men framför allt så oerhört trevlig! Tack för lunch, fika o trevlig sällskap i lördags, Sussie o Thomas på S*Eärfalas!



Å bilden ovan är inte på en välpälsad Cutie, utan på farfar Alfons! Han är såååå mysig även han! O likheten finns där.. I stora mått...

Idag ska jag vara tacksam för att jag har fyra friska ungar, och massor av saker som är vackra och/eller funktionella plus en massa annat. Vi är en lyckligt lottad familj, även om man knappt vågar skriva det, än mindre säga det högt i rädsla efter alla tråkigheter som hänt nära o kära på sistone. Lagen om alltings jävvlighet kan ju sända en blixt av tråkigheter när man minst anar det..

Vi är inte någon fattig familj, och för det är jag tacksam. Vi är rika på kunskaper, kärlek, omtanke, värme, katter (!), vänner, saker (hur många ungar är bortskämda som våra med varsin dator t ex? En fördel med en datakunnig man som kan fixa ihop en dator av en massa reservdelar o dessutom hålla dem funktionella under flera år tack vare idogt underhåll, tack mannen!) och vi har en framtid (hoppas jag...).. Undrar just hur många familjer ute i världen som är lyckliga nog att kunna säga detsamma???

I dagens blogg vill jag skänka en tanke åt alla dem som har det värre än t ex mig, som ibland gnäller över sånt som jag inser är småsaker.. Och jag hoppas verkligen att det finns en himmel som liknar Malin-världen, där alla människor o djur kan få glädje o lycka, om inte i livet så i a f efter döden. Fast krasst inser jag att det nog inte funkar så, men man kan ju alltid hoppas!

Ha det gott allesammans o tänk på allt vi trots allt har och inte på allt som vi inte har! Å så lovar jag att våren kommer, även om jag hoppas att den dröjer i a f liiiiiiite till.. Förlåt! ;o)

Tredje jobbnatt, pigg som ett troll!!

I morse var jag nog den enda människan i världshistorien som blev lycklig över snöyran! Så mysigt med snö! Jag gillar inte våren, fast i år har jag bestämt mig för att inte låtsas om det, jag ska bita ihop o försöka tycka att det är så mysigt med alla vårknoppar o sånt. O det är det ju, men jag brukar liksom inte "gå igång" på det som resten av världens befolkning brukar göra... Så jag kan inte låta bli att bli glad när snön faller och det fortfarande är kyligt o mysigt ute! Ett litet glädjeskutt för det, våren får gärna dröja några veckor till, tack! :o) Sen kan man alltid hoppas att sommaren går fort och att hösten kommer att bli sådär mysig o härligt vacker med alla färger och gärna med sol o lagom värme. För vackra höstar går jag igång på! :o)

Det är min tredje jobbnatt och ikväll är det storstäd som gäller på jobbet. Måste bara vänta tills djupsömnen har infunnit sig hos de små raringarna, sen ska jag putsa o feja!

Hemma är allt lugnt med kissarna, Coco fick sig en örfil av sur-Loppa när Coco för tjugoåttonde gången studsade upp på köksbordet, och sedan dess har hon låtit bli att hoppa upp på köksbordet igen. Det såg ur-kul ut, liten studsig Coco hoppar upp - SMACK från Loppan och liten Coco studsar ner. Sen var det bra med det.

Ikväll har jag pratat i telefon med min jobbarkompis (på mitt gamla jobb) och mitt uppe i samtalet så tjuter bara den trådlösa och lägger av.. Märkligt.. Den stationära hederliga telefonen funkade dock utmärkt.. Hmmm.. Diskmaskin o tvättmaskin hade också stoppat och kyl o frys lyste inte.. Jävvlars! Kollade vår proppskåp, men allt funkade där, så givetvis var det en huvudsäkring som hade gått. Ringde jourhavande vaktis, och de lovade komma ut o fixa. Efter en timme gick tvättmaskinen igång igen, då var problemet fixat, phui! Elpryttlar gör mig lite nojjig, det måste jag erkänna.. Så jag är glad när allt funkar igen.

Idag har jag sänt många tankar o kramar till min vän som opereras efter sin bilolycka, alla tassar, tår o tummar hålls! Krya på dig, vännen, vi hoppas snart få se dig på benen igen! Och jag sänder en tacksam tanke till "den däruppe" eller vem som nu bestämmer hur allt ska gå, för att vännen klarat denna olycka, för usch så otäckt! Det hade kunnat gå riktigt riktigt illa! Brrr... Jag ryser vid blotta tanken!

Wilma upplyste om att tranan faktiskt skulle komma, och det bunkrades upp med kakor o annat nere vid hennes sänggavel.. Hmmm.. Tranan är något som jag aldrig har hört talas om innan jag flyttade till Kalmar o tranans godisstrumpor vet jag heller inget om, så jag får väl improvisera lite antar jag.. Någon som är bättre bevandrad i tran-traditionen än jag?? Tell me...

I helgen ska jag sy, och så måste jag införskaffa vete innan dess. Har lovat Millenniums-Helena att sy en specialdesignad lång, veteorm till henne. Det ska jag nog passa på att sy till mig själv också, när jag ändå håller på.. Apropå ormar så finns det numera en hypad massagemetod med levande ormar.. UUUUUUUUUUURRRRKKKK! Över min döda kropp, kan jag bara säga! ALDRIG att äckliga levande ormar skulle få kräla över mitt nylle o massera, då dör jag hellre omasserad! Bara kolla på bilden, jag nästan dör bara jag ser den!!!

Har roat mig med att läsa fattigbloggen, den är jätteintressant! Tänk vilka insikter man får som fattig, insikter som man säkert aldrig skulle ha fått om man inte hamnat (eller för den delen frivilligt placerat sig) i den situationen! Jag gillar helst följande skrivna:

"– Hej fattiglapp!
Kollegan i rökrummet flinar lite och fortsätter:
– Har du verkligen råd att röka?
Det har bara gått några timmar men jag har redan fattat reglerna. Är man fattig ska man vara fläckfri. Som en askunge. Fattigdom kräver högre moral och en sund och närmast asketisk livsstil. Åtminstone om andra får bestämma, vilket de plötsligt tycker sig ha rätt till."

Det stämmer faktiskt ganska bra. Jag har lyckligtvis klarat mig från att vara riktigt fattig, har alltid haft stöd av familj o vänner i fattigdomen man hamnade i när man oklipskt nog skaffade barn tidigt utan riktigt jobb o utbildning o sen blev ensamstående mamma med tre små liv.. Fortfarande utan riktig utbildning o fast jobb, jag minns att min månadsinkomst som vuxenstuderande med mina tre barn var 3495kr i månaden.. Det blev man inte fet av... Men det var en nyttig erfarenhet som gjorde att man lärde sig värdesätta de små sakerna i livet. Jag hade däremot en kompis som var riktigt fattig, och kanske var h*n det på egen förskyllan, men ändå... Jag minns att andra vänner alltid kom med goda råd och tips och talade om vad den fattiga kompisen skulle göra o inte göra för att få pengarna att räcka till.. Själv fick jag ofta höra att jag faktiskt fick skylla mig själv att jag var fattig, jag hade ju trots allt skaffat tre barn, och "det borde du ha tänkt på innan, vad det skulle kosta!".. Jaa... Det borde jag nog ha gjort.. Men när jag nu ändå hade tre ungar, skulle jag avliva dem då eller? Tyvärr är inte alltid livet något som går att planera o planera o planera.. I samhället premieras ofta de som kan planera och som har ekonomiskt sinne, precis som i alla tider. Tittar man på världen i stort så är det ändå många människor som inte kan det, och de missgynnas så klart. Samtidigt så är det så lätt att döma de som inte är duktiga. Det är lätt att känna sig stor o riktig o peka finger åt andra, för då kanske man känner sig som en bättre människa själv.. Ganska intressant, för är vi inte sådana lite till mans? Jag har gärna åsikter om vad jag tycker är fel, och eftersom jag är så pass frälst i yttrandefriheten så kan jag inte låta bli att yppa dem här i min blogg. Det får jag ibland på pälsen för, men det kan jag ta.. Men visst är det intressant..? Det bor nog en liten pekpinne i oss alla, tänk om vi istället kunde försöka att vara mer fokuserade på annat än status och prylar? Vad får man egentligen ta med sig in i himlen? Samtidigt så får vackra och funktionella saker människor att må bra, och det är ju i a f bra, så det finns ju positiva tankar i allt.

Vad jag däremot inte kan ta är alla dessa bonusar, avtal o annat som regnar över de som redan har en månadsinkomst på ganska mycket pengar.. Jag har grymt svårt att läsa om alla hysteriska löneavtal o premier o gud vet allt! Finns det inga gränser? Jag tycker absolut att man ska ha en chans att "jobba sig uppåt" och att man ska få lön för sin kompetens, men å andra sidan så tycker jag inte att det betyder att man ska ha 20 miljoner i bonus. Det är ju astronomiska summor allt handlar om, och det känns som att många människor bara gör sitt bästa att roffa åt sig av det mesta, samtidigt som man upprörs över t ex fusket som "vanliga" människor ägnar sig åt.. Det jag mest irriteras över är att man faktiskt har en borgerlig regering och jag tycker övervakningen av vanliga medborgare känns värre än någonsin.. Om du är hemma för vård av barn så måste t ex skola/fritids eller dagis intyga att barnet varit hemma.. Kråksången i det hela är att trots att man idogt i o med detta jagar fuskare som utnyttjar samhället så har inte antalet vård av barndagar minskat... Dessutom så inbillar jag mig att de människor som utnyttjar systemet på detta visa faktiskt har en anledning, de kanske helt enkelt är jävligt fattiga och inte klarar av att förlora en bit av månadsinkomsten för att ungen är sjuk? Jag vet inte, jag har aldrig gjort så och kommer aldrig att göra. För mig är vårt samhälles skyddsnät i form av bidrag när man är hemma för sjukdom eller vård av barn alldeles för värdefulla för att fuska med. Samtidigt så känns det som onödiga pengar att lägga på att jaga fuskare, den lilla procent som utnyttjar systemet på detta vis kommer nog ändå att hitta andra vägar att fuska på..

Valen är oändliga i allt man gör, man ska välja pensionsbolag, man ska välja elbolag och för all del inte glömma att binda avtalet. Man ska också välja telefonbolag och man kan spara pengar på att smart iaktta alla olika val o s v, åtminstone om man läser alla tidningar.. Jesus, Maria o Josef, jag blir helt knäckt på alla val som ständigt ska göras! Hur har man tid o möjlighet att läsa på om alla val och möjligheter att spara pengar?? Jag vet väl för fasingen inte sånt av mig själv liksom! Näe, snälla regering, skapa en lag som ger alla oss kommunanställda vårdare/skötare/pedagogiska assistenter varsin fallskärm på 20 miljoner så slipper jag lägga så mycket tid på alla val som får mig att "få mera i plånboken"... Då behöver jag ju inte ens tänka på det! Jag är ju rik då! Å andra sidan vet jag inte riktigt vad jag skulle lägga så mycket pengar på.. Visst, det finns lyxigare toapapper o lyxigare varianter av allt, men blir man verkligen mer lycklig av sådant?

Jag tycker ibland att programmet Lyxfällan är hiskeligt sorgligt att se.. Just därför tittar jag sällan, men ibland så är det på en kort stund och man får höra allt hemskt om hur människor gör av med pengar på fel saker.. Kanske det istället borde handla om riktigt rika människor o se över vad de lägger sina pengar på.. Sen kunde man föra över det till svältande barn i fattiga länder o kolla hur många människoliv man skulle kunna rädda för det som t ex Paris Hilton lägger på en handväska.. Men å andra sidan, jag har aldrig levt ett Paris Hilton-liv, så jag vet inte riktigt hur det är att gå i hennes mockasiner. Jag antar dock att hennes mockasiner förmodligen är betydligt dyrare än mina egna, men jag är inte avundssjuk. Jag tycker faktiskt synd om riktigt rika människor, för jag inbillar mig att om man redan har allt så finns det inget att sträva efter, och då skulle jag nog bli deprimerad.. Inte fan skulle jag bli lycklig i a f..

I Malin-världen är löneskillnaderna ganska små. Människor jobbar bara fem timmar per dag och drivs av gemenskap och arbetar tillsammans för ett trevligare samhälle. Man utnyttjar varandras kunskaper o färdigheter o hjälps åt istället för att försöka sko sig på varandra. Istället för att ha übermänniskor och fattiglappar och missfoster blandat så inser man att alla människor är olika och har ett eget värde. En del är mer flinka o effektiva, andra är mer filosofiska och loja. Tillsammans hjälps man åt att skapa en trygg och vacker värld som gör alla människor lyckliga. De flinka o effektiva lär sig att slappna av, de loja och filosofiska peppas till att bli mer effektiva under de fåtal timmar de måste arbeta. Tilläggas kan att det inte finns cancer o otäcka sjukdomar i Malin-världen, så människor måste lära sig att samarbeta i många, många år, eftersom alla har så lång livslängd. När människorna sedan dör så återföds alla till vackra fjärilar och som fjärilar ser de världen ur ett helt annat perspektiv än som människor. Varje dag dör fjärilarna för att dagen därpå återfödas till en ny fjäril. Med nya förutsättningar och andra färger.. Å så fortgår livet i Malin-världen som är en oerhört vacker plats att vara på!

Nu ska jag städa, ha det gott allesammans och kom ihåg att Lycka kan inte köpas för pengar! Men å andra sidan är det säkert jävligt svårt att vara lycklig om man inga pengar har...

Lillsnurpan - tuffast i stan!

Coco gör verkligen skäl för sin paddfärg (man brukar ju säga att sköldpaddsfärgade kattflickor har humör...), hon har tagit hela familjen med storm! Cobran är så kär så kär att han helt glömmer bort att väsa tillbaka, han följer Coco som en svans, överallt. Ligger Cobran på mattan i vardagsrummet så vet man att Coco ligger i soffan o kikar ner på honom o s v. Cutie däremot tycker att det är ett synnerligen äckligt exemplar vi har tagit hem, han blir lätt förnärmad av väsandet och vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Extra mattekelig har han också varit, men när Coco också hoppade upp i sängen i morse när jag skulle sova, ja, då blev han konfunderad. Till slut lade han sig nere vid mina fötter o bara blängde, medan Coco låg brevid mig uppe vid huvudändan av sängen o rullade runt. Ushi blev lite förvånad när han skulle lägga sig på sin plats, och den redan var upptagen av Cutie.. Nåja, han knölade sig ner brevid o sen var det bra med det. Ushki tycker lilltjejen doftar väldigt gott! Hon är söt, tycks han tycka också! Å det är hon ju! En bedårande liten prinsessa! De övriga katterna bryr sig inte nämnvärt och har inte förändrat sina beteenden. Bruce är aningens road över att Coco vid minsta syn på honom kastar sig platt på rygg o fräser. Bruce bara kollar på henne o undrar vad hon håller på med... När mumsemat serveras på kvällskvisten är det lugnt, alla äter ur sina skålar o sköter sig fint, t o m lilla Coco! Inga väs o fräs då inte! Hon äter dessutom som en hel häst! Matglad flicka! Loppan har faktiskt skött sig ypperligt, hon har t o m försökt tvätta Coco! Blossa likaså! Så jag tror att det kommer att bli fullständig harmoni snart, åtminstone hoppas jag det.

Är inne på jobbnatt två av tre i rad, och känner mig helt ok med det, jag har sovit bra, så jag är pigg om nätterna. SVERAKs årsmöte var i helgen, och Calmare Kattklubb blev årets kattklubb 2008, hurra!! Jag känner mig extra stolt eftersom jag skrev ihop ansökan tillsammans med Marie Fairyhearts! Jätteskoj! Annars inte mycket nytt som har hänt, min vän som ligger på sjukhus verkar vara på bättringsvägen efter sin otäcka bilolycka, brrrr... Bilen var helt förstörd, hela fronten borta och dessutom fick de dras ur den då brinnande bilen! Jätteläskigt, jag är så glad o tacksam att min vän är på bättringsvägen.

Nu ska jag jobba vidare. Inatt är en städnatt, så jag har massor att göra!

Ha det gott allesammans o nattinatti!

Ushkis barn 3 dagar!

Kille nr 5. En riktig snygging för mig, honom tycker jag om!


Ser stabil ut i stommen också, och går stadigt upp i vikt!


Lilla fyran, som nu hittat tutte o går upp i vikt. Fortfarande minst, men så pluttig! En riktig gulletjeja! Inte fullt så vanligt med röda tjejer, så det är ju skoj!


Röstresurser har hon också!


Trean var också liten, men hittade bästa tutten först, och klättrar på viktskalan.


Padda med vitt, tänk vilken färgpalett denna kullen är! Ingen är den andra lik i färgen, jätteroligt!En liten dam med rejäla röstresurser även hon...



Gosekillen, hur cool som helst. Äter o sover o är jättemysig! En knubbsäl!


Bruntigré killen, stilig pojke med finfina tofsar alleredan!


En tjockis! O silvertigré padda utan vitt.. MUMS!!!


Jättegoa bebisar som jag ser fram emot att följa, känns som att Ushki o Beyoncé var en riktigt lyckad kombination!

Lilla Coco är hemma nu, allt har flytit på bra och hon tror att hon är husets prinsessa. Det är hon ju också! De andra katterna tar hennes små väs med ro, och lilla Coco spatserar runt o är hur cool o trygg som helst! Tusen tack till Annika med familj samt Kattis o Mats för denna underbara tjej! Hon är helt fantastisk!

Nu ska jag vila en stund o sedan jobba.. Nattinatti o ha det gott!