Torsdagssnurr..

Det finns bara en Bruce Viggesson. Bruce the Boss! Han är världens raraste kattkille även om hans intelligens lyser med sin frånvaro.. Fast samtidigt har vi så gott om intelligenta katter här hemma ändå, så jag uppskattar Brucens långsamma tankeverksamhet. Men kanske är han inte långsam i tankarna, kanske är det bara att han är ohyggligt smart och fattar vitsen med livet, att chilla lugnt och njuta.. Jag ska försöka att ha Bruce i åtanke framöver när livet stressar på i full rulle och jag känner mig överhopad av saker att göra. Hela Brucens uppenbarelse säger "Ta det lugnt, det finns ingen anledning att stressa, allting ordnar sig!".

Jag hade lite liporgier igår också, och mycket funderande, men det gick bra, och var en bra dag. Enda var att jag inte fick tag på mamma när jag ringde. Då utbröt nästan hysterin. Jag visste att hon skulle vara iväg på behandling under dagen, och tänkte därför ringa på kvällen, men ingen svarade. Jag ringde mobilen, inget svar. Till slut var jag nästan hysterisk. När jag sen ringde vid kvart i nio på kvällen så svarade mamsen, tack gode gud! De hade varit ute o letat efter Nasse, som troligtvis hade smitit ut ngn gång under dagen. Sabla kattskrälle! Hoppas han kommer tillbaka, han är ju deras lille älskling!! Själv andades jag ut, lipade en skvätt när jag lagt på, och sedan var jag djupt tacksam att mamma lät som vanligt. Hennes hjärta mådde bra och var redo för cellgifter. Så nu hoppas jag att behandlingen tar o fördröjer hela skeendet. Jag hoppas innerligt.

Wilmisen lekte med kompisar både inne o ute hela eftermiddagen. Linn kom hem med en bunt kompisar som skulle baka kladdkaka och kolla film. Sacke kom hem o vi pratade lite om dagen. Matlagningsbestyren började, jag gjorde fläskstek med potatis o sås och broccoligratäng till veggon Linn. Sen kom älsklings-Marie på Fairyhearts förbi. Tillsammans lipade vi en stund. En jobbarkompis till Marie hade dött i fredags, knall fall. Usch! Lämnar efter sig man o barn och vi lipade över livets orättvisor och av sorg för allt man måste genomlida.. Sen tog vi oss i kragarna o pratade lite katt. Ushkis barn hos Fairyhearts ser verkligen bedårande ut! Den här veckan hoppar jag över besök, men nästa vecka hoppas jag kunna komma dit o klämma o känna på de små korvarna! Tack Marie, för att du finns! Och var rädd om dig!

Mannen kom hem med Maja och familjen åt tillsammans. Sedan gav vi oss ut på en kvällspromenad, men bara Linn o Wilma orkade följa med av barnen. Sedan var det fortsatt pluggande för Linn, franskaprov idag.. Wilma fick hoppa i badet o mannen åkte för att spela innebandy. Själv kollade jag på "Rent hus". Jag är fascinerad av programmet, samtidigt dömer jag inte de som har de så snuskigt hos sig. Jag tror att de hamnar i ngn slags anpassad situation och inte orkar ta tag i allt, ofta beroende på bakomliggande orsaker. Jag vet själv hur det är med vårt sabla förråd, jag börjar o sen ger man nästan upp, för det är så mycket liksom... Mycket att sortera o rensa osv. Men jag ska försöka ta tag i det. O det är fasicken svårt att slänga saker när man är en hamster.. Och en hamster, det är jag..

Somnade sent, jag har av ngn anledning svårt att just somna tidigt, eller att gå o lägga mig. Det är precis som att jag vill bromsa varje dag, se till att tiden inte går. Jag vill liksom inte ha framtiden, bara nuet. Men när jag väl somnat så sover jag ju, och det är bra. Idag har jag dessutom turen att Wilma ska följa med sin kompis hem, och inte hämtas förrän klockan fem. Hela långa dagen i lugn o ro, samtidigt som jag vet att Wilma har det kul. Det är bra.

Vädret är fortsatt strålande i Kalmar, jag är helt förbluffad över att jag kan njuta av våren!! När jag tänker efter så är det nog inte våren i sig som gör mig deppig. Varje gång något dödsfall i familjen har skett så har det varit på våren. Min moster dog på våren. Min mormor dog på våren. Och våren har nog blivit aningens förknippad med sorg för mig, helt omedvetet. Jag ska försöka att fortsätta tänka positiva tankar om våren, för jag vill inte bli deprimerad.

Katterna är som troll! Ushki, Cobran o Cutie älskar fortsatt Coco, och den lilla raringen är tuff som få, men får aldrig ro. Överallt dessa snuskiga killar som vill bita henne i nacken. Dumkillar! Ingen av dem strilar än, peppar peppar, och jag håller tummarna att de fortsätter så. De är också sams, killarna, inget bråk och inget liv alls. Det är bara surtanten Loppan och käftiga Sharin Foo som ser till att det ibland väses o fräses ordentligt i kattflocken. Och oftast då med varandra. Coco har börjat sova i sängen hos husse. Det tycker hon är mysigt. Och när jag i förmiddags tog en powernap så lade hon sig på Ushkis plats, på mina smalben. Sötiskissen! "Avundssjukan" aka Dompan, låg såklart på mitt bröst o buffade på boken för att jag skulle kela just henne istället för att ägna mig åt boken.. Knaskatt.

Nu ska jag ta det fortsatt lugnt innan alla ungar kommer hem, sen ska vi ut på upptäcksfärd i förrådet o se om vi hittar våra vårjackor. Det kan bli spännande att se.. :o)

Ha det gott allesammans o ta hand om er och er omgivning. Kramar!

Vårväder i Kalmar!

Idag är det vårväder i Kalmar. Jag tycker faktiskt det är riktigt skönt! När jag skulle hämta Wilmisen på skolan tog jag således hennes cykel på min (det gick bra, fast jag fick såklart gå o inte cykla) o travade till skolan. Wilma har tjatat om att få cykla hem från skolan, det är viktigt när man går i förskolan! Och Wilma är nu jätteduktig på att cykla. Sin fina cykel har hon såklart fått av mormor. Alla mina barn har fått sina första och andra cyklar av mormor. Först en cykel med stödhjul och senare en ny "stor" cykel när de vuxit ur den gamla. Det har varit jätteroliga utflykter med mormor att handla cyklar och det har varit fina, rejäla cyklar. Vi har sparat Majas cykel till Wilma, för Wilma kommer inte att få någon andra cykel av mormor, men det dröjer några år innan hon kan cykla på sin andra cykel, än så länge är det alldeles tillräckligt med hennes lilla cykel. Och hon är så lycklig över att kunna cykla alldeles själv utan stödhjul, o dessutom är hon superduktig på att kunna styra o bromsa. Så Wilma cyklade hem från skolan i lagom fart och hela vägen utan ett enda avbrott, och när hon kom hem var hon så lycklig över det!

Jag är fortfarande lipig, tjuter ofta, men samtidigt kan jag prata lite mer nu utan att brista ut i stortjut. Nu lipar jag mest när jag får en tanke genom huvudet som gör ont, och det är inte så ofta. Jag är fortsatt deppig, men det finns ett ljus där bakom alla moln. Jag tar hand om mig själv och de mina och försöker bara att hitta motivation o ork, och det går hyfsat bra. Jag vill ännu inte ta mer än en dag i taget, det gör ont att planera framåt, eftersom jag inte vet hur något ska bli. En stor tröst är alla fina vänner jag har. Helt fantastiska människor! Jag har pratat med vännen Linda, som är läkare och lovade att svara på alla mina eventuella frågor. Tänk att orka jobba som läkare mitt i allt elände, det är beundransvärt! Linda är jätterar, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har mailat med flera vänner, jag har pratat med andra vänner i telefon. Det är skönt att veta att så många bryr sig om hur man mår, tack! Igår kunde jag prata lääääänge med Kattis utan att bryta ihop en enda gång, tack vännen!. Ett par gånger fick jag gråt i ögonen, men jag stortjöt inte! Så det går sakta framåt! Min jobbarkompis från förra jobbet, Emma, kom förbi igår kväll med en bukett tulpaner. Hon är jättego, världens bästa kompis! Vi pratade också en stund om allt. Jag tror faktiskt att den senaste tidens händelser har utlöst något av en livskris. Jag funderar på livet, universum o alltihopa o undrar hur allt kan hänga ihop. Livet är så grymt, men samtidigt så vackert. Och även om jag försöker ta vara på tiden och mina nära o kära så funkar det ju inte som så att man alltid går omkring o är tacksam o lycklig. Däremot är det ett tillstånd man bör sträva mot. Men även vardagliga saker är viktiga. Enkla saker som får en att må bra. Det kan vara materiella saker och det kan vara andra saker. Jag tror att var o en har en egen uppgift att se till att man själv mår bra. Alla är vi olika och har olika premisser på lycka. Även om en del saker kan tyckas banala så behöver de inte vara det. Jag blir t ex glad när jag ser att Kalmar sjukhus är vackert smyckat med fina konstverk. Det är vackert och ger mig glädje. Ingen glädje är att förringa, och man kan inte alltid bara vara allvarsam. Man måste skratta och ha det "vanliga" kvar, även om man funderar över livets gåtor. Mamma är fortsatt urstark, men när vi pratades vid igår kväll så berättade hon att hon hade känt på sig att det skulle bli nåt redan i höstas. Redan då bearbetade hon nog det värsta. Det är en tuff tid framöver som väntar oss alla, men vi är glada för dagen, att mamma är pigg och ser fram emot att umgås till helgen.

En blogg som berör och får en att undra hur mycket människor egentligen orkar är Sabinas blogg. En blogg som är helt otrolig att läsa, och samtidigt så fruktansvärd. Det är som jag brukar säga, livet är inte rättvist och alla har sina ok att bära. Samtidigt är det bra att se hur andra har det, mitt i allt elände, och att gråta. Jag blir tårögd av all kärlek och allt fint i bloggen, arg över orättvisorna att människor ska behöva drabbas av sjukdomar, irriterad över att vårt samhälle fokuserar mer på materiella ting o pengar istället för det som borde fokuseras på. Kärlek, omtanke, gemenskap, snällhet och att inse att vi alla är lika mycket värda. Vila i frid, Sabina, och hoppas att din blogg lever kvar som en påminnelse om att livet ibland blir kortare än vi tror o hoppas.



Nu ska jag ner o laga färdigt kvällsmaten. Sen ska jag ut på en lång promenad med mina ungar o man och därefter blir det en stillsam tv-kväll. Ikväll ska jag kolla på "Rent hus" för att få städtips. Jag sover förvånansvärt bra när jag väl somnar, tänk vilken gåva jag har! Att bara kunna sova i lugn o ro utan oro trots att själen har så många funderingar. Det är verkligen en gåva.

Ha det gott allesammans o ta hand om varandra. Livet är trots allt elände helt fantastiskt, och solen skiner idag o det är så varmt här att jag t o m kan gå ut på baksidan i bara en långärmad tröja!
Kramar i massor till er alla!

Är det verkligen tisdag idag?

Dagarna går och jag börjar komma över värsta deppigheten. Det är fortfarande tunga tankar som far genom huvudet med jämna mellanrum, men jag försöker att tänka som mamma säger, att vi ska ta en dag i taget. Det är lättast så, och varför försöka sia in i framtiden? Det är ju här o nu vi är, ingen vet vad som finns i framtiden.. Men samtidigt är det så oerhört svårt att tänka enbart i nuet, mycket man lever genom är ju saker som ska hända i framtiden. Jag har egentligen ingen lust att planera framåt, men det måste man ju ändå, så funkar ju livet. En bit här, en bit då och en bit av vad som komma skall är nog det yppersta när man tänker på livet. Balansen är viktig tror jag. Halva kakan på nuet o sen kan man ju dela upp de andra två i de mindre bitarna, så kanske balansen finns. Själv är jag ju så funtad som individ att jag gärna skjuter upp saker. Det ska jag försöka att undvika fortsättningsvis. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet, likväl som det kan vara positivt så kan det vara negativt. Man kan såklart inte leva som om var dag vore den sista, men man kan försöka ta vara på det lilla i livet, det där som får en att må bra utan att kosta en massa pengar och som ändå gör att man mår gott. De små sakerna liksom, som man nästan aldrig tänker på i sitt vardagliga liv. Tänka på saker som att även om solen inte lyser idag så finns den där, bakom molnen.

Jag har varit så oerhört ledsen de senaste dagarna att jag mest ser ut som en svullen hamster i nyllet. Inget vidare, men å andra sidan så brukar ju utsidan visa en del hur man mår. Jag tror att alla människor behöver få ur sig sorg, glädje osv för att orka leva vidare. Man får skratta o skrika av glädje över lyckosamma saker, man får också gråta. Det är ju känslorna som vill ut. Likaså får man vara deppig och ledsen när man är det. O jag gråter. Floder. Samtidigt har jag en liten mekanism i mig som talar om att jag måste hålla modet uppe, jag måste försöka ta mig i kragen så småningom och försöka hitta allt positivt som finns i livet. Annars går jag under.

Sällan har jag städat o plockat så mycket som nu. När jag mår piss så städar jag, plockar, och kan aldrig vara stilla. Jag sover faktiskt bra när jag väl sover, men det är svårt att somna och jag vaknar av mig själv väldigt tidigt. När Maja var liten fick jag en deppig period, givetvis på senvåren och sommaren. Då sorterade jag strumpor hela nätterna. I vår familj är det nämligen så att strumpsortering är det som alla hatar mest att göra och varje gång man tvättar så blir det ju en stor mängd strumpor som ska paras ihop. De brukar få ligga kvar i tvättkorgen så att man själv får para ihop dem ända tills någon (oftast mannen!) tar tag i högen (som då är ofantlig) och sorterar alla strumpor par för par.

Innan Maja föddes hade jag fått njurbäckeninflammation som ledde till att en av mina njurar slutade att fungera och jag fick dessutom blodförgiftning i hela kroppen. Hade jag väntat ytterligare några timmar att åka till sjukhuset så hade jag dött. Det jobbigaste var att jag var så borta att jag inte ens fattade hur sjuk jag var. Men jag överlevde, och ett par månader efter förlossningen drabbades jag av en enorm deppighet. Jag var hos läkaren, men eftersom jag ibland är lite skeptisk till medikament så bestämde vi i samråd att jag skulle försöka "rida ut stormen" och försöka komma igen. Mamma var som alltid ett stort stöd för mig. Hon pushade, peppade och fanns där hela tiden. Efter sommaren bestämde jag mig för att börja arbetspröva (jag hade inget fast jobb innan barnen, och att få ett jobb när man har två små ungar o ett tredje på väg är inte lätt...) och fick jobb som sömmerska kombinerat med möbelrenovering. Kalaskul! Jag hittade så sakteliga tillbaka till livet, men det är en tung resa när man drabbats av livskris. Ändå hade jag mina friska, fina barn att glädjas åt, visst är väl livet märkligt? Jag fick av läkaren veta att det förmodligen var en reaktion på att jag varit så oerhört nära döden några månader tidigare.. Hur kan man egentligen bli deppig först så långt efteråt då? Men jag är en rätt knepig varelse tror jag, jag mår sämst innan något hemskt händer, och jag mår skitdåligt ett bra tag efter, men under allt det som alla andra tycker är jobbigt så brukar jag vara urstark! Förmodligen någon mekanism i människan som slår till, jag vet inte, men konstigt är det..

Idag har jag pratat med mamma, hon var trött, men vid gott mod. Det känns som att det som vanligt är hon som stöttar mig, och inte tvärtom. Men så är det väl ofta med mammor, antar jag. Jag är nog en rätt dålig mamma just nu, eftersom jag bara lipar, men mina ungar är fantastiska. De kommer o kramar o håller om och visar all sin kärlek och lyckas ändå klara av att inte själva deppa ihop. Deras liv fortsätter liksom, och det är skönt! Tur att jag har så fina barn! De är verkligen en glädje! Imorgon ska mamma hem, men hon har ett tufft behandlingsschema i veckan. Hon ska dagligen åka in till sjukhuset för behandling, o sen hem igen. Vi har därför bestämt att höras av per telefon, o sen ska vi åka dit på lördag o hälsa på. Då är hon hemma. Jag tror att hon far lite illa av att se alla våra "myror i brallan"-barn i sjukhusmiljön faktiskt, plus att hon känner på sig att jag mår dåligt. Jag hoppas att behandlingen funkar och att mamma piggnar till o får vara frisk ett bra tag till. Jag hoppas. Jag hoppas. Jag hoppas.

Ha det gott allesammans och kramar till er alla. Det känns ändå fint att ha så mycket snälla människor runt sig som ni, mina bloggläsare, är. Tack.

Tusen tack till alla!

Jag har svårt att sova, och det är inget bra på tv:n som distraherar, så det får bli en kvällsblogg till.

Jag kan inte säga nog med tack för allas omtanke o värme o cyberkramar. Det känns skönt att ha det runt sig. Tusen tack!

Wilma bröt ihop fullständigt ikväll, hon vill inte att mormor ska dö. Det vill inte jag heller, så vi lipade en stund allihopa och sedan torkade vi tårarna och tänkte på hur lyckligt lottade vi är som fortfarande har henne hos oss. Wilma gör en liten ritbok till mormor, bl a har hon tecknat en bild på mormor o morfar med lille Nasse emellan dem i sängen. Nasse är mormor o morfars katt som de hittade alldeles pytteliten och skrikande under sin utetrappa, ca 4-5 veckor gammal.. Förmodligen hade han blivit dumpad av förbipasserande bil eller något.. På landet känner man nämligen alla grannar o ingen granne hade haft kattungar eller har fertila kattflickor.. Dessutom så var Nasse van vid människor, så han var inte någon utekatt..

Tänk ändå så lyckligt lottade vi har varit och är, att få ha min fina mamma hos oss i hela våra liv, det är inte alla förunnat! Svårigheten ligger väl mest i att ta farväl, och att inse att man aldrig mer kommer att ses, men det farvälet hoppas jag ligger långt in i framtiden. Eller så långt bort som möjligt i a f. Jag tänker vägra att ge upp! Upp till kamp mot eländet istället, och ta dagen som den kommer, det ska bli mitt motto för tillfället. Hur länge det nu varar.. Men jag ska försöka att bita ihop och ta en dag i sänder, det är ju inte någon vits med att ta ut sorg i förskott direkt. Det värsta är att man blir så innerligt deppig och ledsen, bara små saker som påminner mig om att snart kanske hon är borta. Wilma ska ta med en kamera imorgon till mormor, hon vill att vi ska ta massor av kort på henne. Det ska vi självklart göra.

Cutie är kär i Coco. Cobran är också kär i Coco. Cobran ligger på Cutie o juckar o tittar på Coco, emedan Cutie mest liknar en galning.. Han bara flyger på henne i nacken, sabla katt! Cutie, Loppan, Sharin o Dompan har gjort sitt bästa att trösta mig när jag varit ledsen, gosekatter! Blossa har konstigt nog hållt låg profil. Annars brukar hon vara först framme o pussas när nåt är sorgligt.

Ha det gott allesammans och ta hand om er!!

Massor av kramar!

Ledsamheter och Earth hour..

Igår var vi o besökte mamma på sjukhuset. Det är jättefint på avdelningen, ljust, rymligt och vackra detaljer. Mamma är vid gott mod, men vi har alla nu insett att det handlar om en kortare tid tillsammans än vi hade hoppats på. Hur kort vet vi inte, allt beror på hur responsen på behandlingen blir och hur pass aggressivt sjukdomen agerar. Det känns som en kamp mot tiden, man önskar o hoppas hela tiden.. bara en påsk till.. Bara hon kan vara med på Sackes konfirmation i pingst.. Bara hon lever vid midsommar, att hon får vara med på alla våra födelsedagar i september o julen.. Jag vill ju inte att mamma ska dö, men jag inser att varje dag ändå är en gåva. Och det är svårt att leva med den vetskapen, det känns som att man sitter i en konservburk o bara väntar på det oundvikliga. Samtidigt så hoppas o önskar jag att hon ska kunna behandlas så att hon mår bra i flera år. Men hoppet är som bekant det sista som överger människan. Och fortfarande vill jag nästan aldrig lägga på när vi pratas vid i telefon, för tänk om hon inte finns där nästa gång? Det var ändå skönt att träffa henne på sjukhuset, hon är ändå som vanligt, och givetvis skulle hon bjuda oss alla på fika. Det är bra med nya sjukhusmiljöerna där man köpa fika när man vill. Jag tror att jag är inne i min värsta sorgeperiod just nu, konstigt nog, för mamma lever ju än! Men jag vet ju att jag måste vara stark sen, så jag lipar mest hela tiden nu, och jag måste liksom "gråta ut" allt som finns innan jag kan bli stark igen. Jag tycker att jag börjar lipa vid minsta lilla. Diskar jag, så lipar jag. Äter jag, så lipar jag. Sover jag, så vaknar jag med blöta kinder. Jag kommer säkert att få svamp i hela nyllet av alla tårar.

Mamma har varit hemma under dagen i dag, min ena lillbrorsa var där o lagade mat o min andra brorsa kom också dit o hälsade på. Själv ringde jag. Hon är ivrigt uppvaktad, så som älskade människor brukar vara. Mammas värsta bit i det här, som hon sa själv, är våra reaktioner. Det är svårare att se sina anhöriga lida än att dö, sa hon. Min mamma är en hjälte! Därför måste vi vara starka för henne.

Ikväll är det Earth hour. Jag skiter nog lite i den, förutom att jag kommer att släcka alla lamporna, förlåt! Men jag kommer inte att palla att sitta i helt mörker o tystnad i en timme, då får nog de depressiva tankarna ett övertag. Å skulle jag ha ljus tända så kommer katterna att brinna upp. Det vill jag inte. Så jag kollar på Babbens tvprogram o sen ska jag umgås med familjen. Imorgon ska jag hälsa på mamma igen.

Tusen tack för allas hälsningar. Jag orkar inte skriva svar till er, men jag är tacksam för era fina tankar och att ni finns. Tack!!

Onda aningar som blir besannade..

Ikväll ringde mamsens man, mamma är inlagd på sjukhus. Det var metastaser i hjärnan, och de var flera stycken. Ingen bra prognos m a o, men ett litet hopp att bromsa och ge mer tid fanns. Ett litet. Det är allvarligt, hade doktorn sagt.

Sorgen ligger tung i det Vildhjärtska hemmet.. Jag hoppas kunna åka förbi o hälsa på mamsen i morgon, och jag hoppas att hon är stark och har ork att kämpa. Hoppet är nästan det enda som finns kvar, och det är just nu litet.. Ibland är livet eländigt. Jag hoppas de tar väl hand om mamsen på sjukhuset. Det gör ont i mitt hjärta och i min själ för hennes skull. Om jag är rädd och orolig, vad är då inte hon?

Att ha en nära anhörig som är sjuk är fruktansvärt. Allra helst när man nästan räknar dagar, timmar, sekunder som man får ha dem hos sig. Helst av allt vill jag ringa henne och ha henne i luren hela tiden, liksom låtsas att allt är som vanligt. Jag hoppas att min mamma får många dagar till. Helst vill jag att min mamma ska få månader, år och en hel livstid till, för jag känner mig inte redo att släppa taget om henne. Frågan är väl om jag någonsin kommer att göra det? Jag håller tummarna att hon blir behandlad med en mirakelkur som får oss att ha henne kvar. Jag älskar min mamma. Om det finns en Gud så hoppas jag att han låter min mamma bli frisk.

Jag är så pass gammal att jag borde vara stark o vuxen, men när det gäller mamma känner jag mig som ett litet, litet barn. Det känns som att jag är fem år gammal och behöver henne, nu och för alltid. Mammor ska liksom finnas där, det har de ju alltid gjort liksom. Men jag är ändå lyckligt lottad som har en mamma än så länge. Världens bästa mamma! Och det hoppas jag, och tror, att hon vet att hon är. Finns det liv så finns det hopp. Det får jag inte glömma...

Tvätt- och städdag, en alldeles vanlig torsdag!

Den där katten, Coco, är väl en märklig liten individ! Vi har många varianter av mat- och vattenintag hos våra katter, kanske inte så konstigt eftersom de är tio stycken, men den senaste tar nog priset.. I flera dagar har jag irriterat diskat vattenskålarna till katterna minst tre gånger om dagen, ibland upp till fem gånger, de har nämligen varit ursnuskiga! O då menar jag verkligen snuskiga! Jag diskar o diskar o de blir lika fort smutsiga igen.. I morse upptäckte jag så liten Cocos drickfasoner.. O allt fick sin förklaring.. Coco STÅR i vattenskålen med en av tassarna, sen skvätter hon vatten, och dricker helst från egen tass.. Knasbollskatt! Visserligen är jag ändå hyfsat nöjd, det finns ju individer (från samma uppfödare kan tilläggas!!!) som ägnar sig åt att dricka ur toastolen, så man kan väl inte klaga. Huvudsaken är ju att den lilla dricker, sen får jag väl vänja mig vid att diska vattenskålarna lite oftare.

Vännen på sjukhus har klarat sin operation bra, nu håller vi fortsatt tummarna för henne o hennes nära släkting (som också var med i bilolyckan) att de ska få ett så snabbt o smidigt tillfrisknande som möjligt. Jag tänker på dem och sänder massor av kramar!!

Mamma har varit lite dålig.. Häromdagen tappade hon synen. Inget bra tecken. Man får ju en massa hemska tankar som far genom huvudet över metastaser i hjärnan o sånt läskigt. Synen har kommit tillbaka, men jävlars så spänt det känns inombords. Man går o väntar o väntar o hoppas på goda besked mest hela tiden samtidigt som de negativa tankarna hotar att ta över totalt. Men vi ska kämpa, så det så! Jag vägrar att ge upp, och hoppas jag kan ge lite av känslan till mamsen. Om jag far illa över hennes sjukdom så kan jag ju föreställa mig hur hon själv mår. Vilken fruktansvärd sjukdom cancer ändå är! Vidrig! Jag kan ärligt säga att jag hatar cancer, och det är jag ju knappast ensam om! Det känns som att det ligger en dov, tung känsla bakom allt jag känner, tänker o gör och det förmörkar alla känslor på något vis.. Jag vet att orsaken är denna sjukdom som härjar i min älskade mamma. Samtidigt så går livet obevekligt vidare. Tur att det ändå finns glädjeämnen. Men även glädjen har en smolk av sorg, det är lite jobbigt just nu, det är inget kul alls... Det är bara att bita ihop, dock, inte mycket annat att välja på, om man inte bara vill lägga sig ner o dö.. Och det vill jag INTE!

Idag ska jag vara tacksam över livet och alla små glädjeämnen som ju ändå finns i det. Skratt åt Coco i vattenskålen, med hennes drickteknik! Glädje över att Linn har fått kanonbra betyg i skolan, på de stora avslutningsproven. MVG i svenska är inte fy skam, inte heller MVG i engelska, så hon har gjort en stor bedrift. Duktig tjej!! Jag är glad att mina barn o min sambo är friska o mår bra. Jag är glad att katterna är friska o mår bra, och att de ger sådan glädje genom att bara finnas till. Allihopa!

Jag har städdag idag, det brukar få bli så efter tre nätters jobb. Massa tvätt o massa dammsugning o torkning av golv, och jag har bara idag på mig, jag jobbar ju imorgon o på lördag natt. På söndag ska jag till vår veterinär på Öland o vaccinera samt ta svabbtester för GSD IV på Dompan o Candy.

Ha det gott allesammans!

Uppdatering - om tran-dagen!

Jag är inte någon traditionsmänniska, tyvärr.. Jag uppskattar människor som är duktiga på att hålla traditioner osv, men är själv usel. Tror att det har med mitt selektiva minne att göra.. Nåväl, följande info hittar man om man söker på Tranan o godis o sånt (du har rätt, Malena!!! :o)):

Tranans dag är egentligen en småländsk tradition som "firas" den 25 mars.
I vissa bygder, bland annat i Dalsland och Värmland, förknippades Marie bebådelsedag med tranans ankomst och det var vanligt att barn och ungdomar »sprang trana». Denna lek gick ut på att barnen målade tranbrev som de sedan i hemlighet sprang och slängde in till varandra.
Tranan flyger omkring och lägger godis i upphängda strumpor.

Man sa även att tranan »bär ljus i säng», vilket innebar att man inte längre skulle tända ljuset inomhus efter arbetsdagens slut.


"På många platser i vårt land läses en vers som berättar att på vårfrudagen,
den 25 mars, kommer tranan åter till vårt land.
Så här lyder versen:
”Om jag så skall gå på skaren, så skall jag fram till vårfrudagen!”

För länge sedan räknades vårfrudagen som den första sommardagen.
Från och med vårfrudagen skulle man gå till sängs vid dagsljus
– en tradition som faktiskt går tillbaka ända till medeltiden.

Från 1850-talets Växjö berättas att barn och ungdomar tävlade om
att komma först i säng den 25 mars. Den som blev sist fick allehanda
fula öknamn. Från samma stad finns också uppgifter om att man skrev
tranebrev, som kastades in innanför dörren så kvickt att ingen fick tag
i denne och såg vem det var. Det lär på denna tid också ha funnits speciella tranekarameller, vilka göts i en form med en utstansad trana i botten.
I uppteckningsmaterialet från Kronobergs och Kalmar län berättas
att tranan kom med godis, som hon under natten mellan den 24:e och 25:e
stoppat under huvudkudden eller i barnens strumpor.
Hade man varit stygg och elak fick man ett ris istället…

Seden att tranan kommer med godis lever fortfarande kvar
- vanligast är den i och omkring Kalmar län."

"Trandagen infaller 25 mars och firas i delar av södra Kalmar län, angränsande områden i Kronoberg och Blekinge, samt i Värmland.

Dagen firas med att barnen får godis från "tranan" som lämnar spår efter sig. Antingen kan godiset gömmas varefter barnen får en karta där de får ledtrådar till vart godiset kan finnas, eller också hängs strumpor upp som sedan fylls med godis.

Enligt uppgifter har traditionen funnits sedan 1500-talet.

Dagen har fått sitt namn av att tranorna återvänder runt detta datum."

Wilma har fått trangodis liksom de andra kidsen, o sen har vi varit en kort runda på vift när Wilma lyckades springa in i pappi och slog ut sin lösa framtand.. Så nu är ungen tandlös också.. ;o)

Ha det gott o ha en trevlig kväll!

Tranans dag... o vart är hon??

Vår i Kalmar! :o) Visst är det underbart? Just nu silar det ner lite snöflingor på den soliga himlen också, helt underbart! Hoppas bara inte att de eländiga få tulpaner jag egenhändigt odlat från små knölar kommer att dö i all kyla! I morse var det 6 grader kallt när jag cyklade hem från jobbet i strålande solsken! Helt ljuvligt! Skänker ändå en tanke till alla er som längtar efter våren, jag tycker synd om er!! Fast själv är jag tramsigt nöjd med att våren ännu inte har anlänt, förlåt...

Hjälpte mannen lite att jaga fart i en styck eländig tonårsson.. "Morsan, jag hittar inga tröjor med lång ärm och kan jag få lite nya tröjor, tack!" Mamma aka jag svarar: "Japp, när du slutar växa ska du få massor med tröjor!" och sen tänker jag på Sveriges dåliga ekonomi och hoppas att sonen växer i åtminstone tre år till så att jag hinner bli rik innan min lovan går i uppfyllelse.. ;o) Det är dyrt med växande tonårspojkar som byter storlek minst en gång i månaden.. Så hans garderob är faktiskt aningens ynklig för stunden, men faktumet kan också bero på att kläder knölas in i garderoben och därför inte hittas.. Märkligt. Han har ju trots allt inte så mycket kläder som passar, ändå är hans garderob full av klädknölar...? Tur att min son inte är en kille som måste ha "allt" Döttrarna var pigga och Wilma kunde konstatera att tranan nog inte varit hos oss, för kakan hon lagt som färdkost till tranan var kvar o strumpan var tom.. Undras om tranan också har mycket att göra.. Snilleblixten for genom huvudet och jag berättade för min troskyldiga sexåring att tranan nog sett i almanackan att Wilma just i dag ska till tandläkaren, och därför inte ville ge henne godis i strumpan för att Wilma skulle äta det innan tandläkarbesöket. Sen skickade jag upp äldsta dottern, som skulle ha matsäck med, att hämta kakan o packa ner, här slängs minsann inga dyra köpekakor! ;o) Mannen såg hur klockan klämtade iväg och skjutsade de tre tonårsbarna till skolan, innan han kom hem o hämtade Wilmisen för tandläkarbesöket. Själv låg jag då nerbäddad i sängen under täcken, jädrars vad mysigt! Vilken duktig man jag har!! Han är världens bästa!


Vaknade vid 12.30 av att hungrig Blossa stod på mitt vänstra bröst (aj!) och formligen vrålade! Hmmm.. Klev upp, lätt yr i mössan, och insåg att jag glömt En Mycket Viktig Sak.. Fru Blossom Törnbladh ville bara berätta att som den usla matte jag är hade jag glömt fylla på mat till dem innan jag sussade sött.. Ett kort tag, medan Coco installerar sig, så glömmer vi alla kattbantningar och låter alla kissarna äta tjock-mat. Sen ska jag se effekten när jag väger alla kissarna den här månaden! Min lilla tanke är att den feta, goda maten gör de stora katterna vänligt instämda till Coco ("Tänk att sen den lilla kom så får vi alla bara god mat - m a o positivt med nytillskottet!"). Gick in på mailen o kollade att cellprovskontrollen var ombokad (kändes inte fullt så spännande att inte sova idag, efter tre nätters jobb.. Tiden var vid strax efter tio...:oO) o sen till "Fattigbloggen".. Hon som skriver fattigbloggen har fått sin egentliga lön idag.. 30 000kr i fickan.. efter skatt.. Holy shit liksom.... Nu blev jag lite avundssjuk... Visserligen har hon ju bestämt sig för att leva på socialbidragsnormen, men mer som ett projekt, det är säkert svårt att uppmana "rätt" känslor när man vet att det är tillfälligt och summorna betalas in på ett sparkonto.. Rent konkret så blir det ju bara så att hon sparar lite pengar o får en riktigt intressant story och intressanta insikter.. Förhoppningsvis.. Å andra sidan är jag säker på att hon har jobbat för sina pengar, så avundssjukan försvinner relativt snabbt.. Lite synd bara att inte fler får ett sånt lönekuvert. Mitt lönekuvert är ganska minimalt just nu, helst när man jobbar mindre tid. Å andra sidan orkar jag med livet just nu, och jag är inte på bidragsnormen. Jag är faktiskt ganska lyckligt lottad som ö h t har ett jobb.. Idag blir jag grymt skrämd av übermänniskan som kommenterat o skriver följande:

"Jag tycker att fler socialbidragstagare borde utnyttja den myckna tid de har på händerna till att lära sig någonting nytt och utnyttja Internet. Istället för att betala TV-licens och dagstidning, satsa på ett Internetabonnemang! På Internet kan du läsa nyheter, söka jobb, networka, se på TV, se på film, göra bokningar, söka kurser, skaffa nya vänner och stödpersoner som stöttar dig när du har det svårt, hitta ny kunskap, lära dig nya språk, lära dig programmera hemsidor, lära dig ett affärssystem eller redovisningssystem... möjligheterna är både oändliga och fria. Och kostnaden är låg - man kan få ett abonnemang för 99 kr/mån utan att ens behöva leta. Har man inte en egen dator kan man använda bibliotekets – eller spara ihop till en enkel begagnad modell (finns ofta fullt fungerande och riktigt okej datorer på Blocket för 500 kr, och en tjockskärm får man för femtio spänn). Var inte dumsnål – att ha en dator och ett Internetabonnemang är som en livlina för alla som ligger illa till i samhället. Offra TV-licensen, tidningen, nya skor eller (*host* *host*) cigaretterna i ett par månader så får du råd!"

Jodå, välkommen till världen, lille vän... Tror inte att hopp o framtidstro är det som fattiga människor har mest av, inte heller tror jag att alla har möjlighet att bli internetfantomer.. Alla människor har olika förutsättningar, och de starka klarar sig, men de svaga far oftast illa.. Just därför är det extra tråkigt att läsa att tips till alla socialbidragstagare finns det i massor.. Samtidigt som det existerar pensionsavtal för andra på 50 miljoner.. Phui... Livet är väl rättvist, så säg?! Själv blev jag överlycklig för en bonuscheck från H&M på 50 kr som damp ner i postlådan idag..



Bilden ovan är av Wilma o Chessie. Chessie har växt upp i ett hem utan småbarn och kom genast fram till Wilma o gillade henne. Chessie är släkt med våra killar Cobra o Cutie.. o med Bruce.. o Sharin också, vid närmare eftertanke.. Hon är såååå vacker, men framför allt så oerhört trevlig! Tack för lunch, fika o trevlig sällskap i lördags, Sussie o Thomas på S*Eärfalas!



Å bilden ovan är inte på en välpälsad Cutie, utan på farfar Alfons! Han är såååå mysig även han! O likheten finns där.. I stora mått...

Idag ska jag vara tacksam för att jag har fyra friska ungar, och massor av saker som är vackra och/eller funktionella plus en massa annat. Vi är en lyckligt lottad familj, även om man knappt vågar skriva det, än mindre säga det högt i rädsla efter alla tråkigheter som hänt nära o kära på sistone. Lagen om alltings jävvlighet kan ju sända en blixt av tråkigheter när man minst anar det..

Vi är inte någon fattig familj, och för det är jag tacksam. Vi är rika på kunskaper, kärlek, omtanke, värme, katter (!), vänner, saker (hur många ungar är bortskämda som våra med varsin dator t ex? En fördel med en datakunnig man som kan fixa ihop en dator av en massa reservdelar o dessutom hålla dem funktionella under flera år tack vare idogt underhåll, tack mannen!) och vi har en framtid (hoppas jag...).. Undrar just hur många familjer ute i världen som är lyckliga nog att kunna säga detsamma???

I dagens blogg vill jag skänka en tanke åt alla dem som har det värre än t ex mig, som ibland gnäller över sånt som jag inser är småsaker.. Och jag hoppas verkligen att det finns en himmel som liknar Malin-världen, där alla människor o djur kan få glädje o lycka, om inte i livet så i a f efter döden. Fast krasst inser jag att det nog inte funkar så, men man kan ju alltid hoppas!

Ha det gott allesammans o tänk på allt vi trots allt har och inte på allt som vi inte har! Å så lovar jag att våren kommer, även om jag hoppas att den dröjer i a f liiiiiiite till.. Förlåt! ;o)

Tredje jobbnatt, pigg som ett troll!!

I morse var jag nog den enda människan i världshistorien som blev lycklig över snöyran! Så mysigt med snö! Jag gillar inte våren, fast i år har jag bestämt mig för att inte låtsas om det, jag ska bita ihop o försöka tycka att det är så mysigt med alla vårknoppar o sånt. O det är det ju, men jag brukar liksom inte "gå igång" på det som resten av världens befolkning brukar göra... Så jag kan inte låta bli att bli glad när snön faller och det fortfarande är kyligt o mysigt ute! Ett litet glädjeskutt för det, våren får gärna dröja några veckor till, tack! :o) Sen kan man alltid hoppas att sommaren går fort och att hösten kommer att bli sådär mysig o härligt vacker med alla färger och gärna med sol o lagom värme. För vackra höstar går jag igång på! :o)

Det är min tredje jobbnatt och ikväll är det storstäd som gäller på jobbet. Måste bara vänta tills djupsömnen har infunnit sig hos de små raringarna, sen ska jag putsa o feja!

Hemma är allt lugnt med kissarna, Coco fick sig en örfil av sur-Loppa när Coco för tjugoåttonde gången studsade upp på köksbordet, och sedan dess har hon låtit bli att hoppa upp på köksbordet igen. Det såg ur-kul ut, liten studsig Coco hoppar upp - SMACK från Loppan och liten Coco studsar ner. Sen var det bra med det.

Ikväll har jag pratat i telefon med min jobbarkompis (på mitt gamla jobb) och mitt uppe i samtalet så tjuter bara den trådlösa och lägger av.. Märkligt.. Den stationära hederliga telefonen funkade dock utmärkt.. Hmmm.. Diskmaskin o tvättmaskin hade också stoppat och kyl o frys lyste inte.. Jävvlars! Kollade vår proppskåp, men allt funkade där, så givetvis var det en huvudsäkring som hade gått. Ringde jourhavande vaktis, och de lovade komma ut o fixa. Efter en timme gick tvättmaskinen igång igen, då var problemet fixat, phui! Elpryttlar gör mig lite nojjig, det måste jag erkänna.. Så jag är glad när allt funkar igen.

Idag har jag sänt många tankar o kramar till min vän som opereras efter sin bilolycka, alla tassar, tår o tummar hålls! Krya på dig, vännen, vi hoppas snart få se dig på benen igen! Och jag sänder en tacksam tanke till "den däruppe" eller vem som nu bestämmer hur allt ska gå, för att vännen klarat denna olycka, för usch så otäckt! Det hade kunnat gå riktigt riktigt illa! Brrr... Jag ryser vid blotta tanken!

Wilma upplyste om att tranan faktiskt skulle komma, och det bunkrades upp med kakor o annat nere vid hennes sänggavel.. Hmmm.. Tranan är något som jag aldrig har hört talas om innan jag flyttade till Kalmar o tranans godisstrumpor vet jag heller inget om, så jag får väl improvisera lite antar jag.. Någon som är bättre bevandrad i tran-traditionen än jag?? Tell me...

I helgen ska jag sy, och så måste jag införskaffa vete innan dess. Har lovat Millenniums-Helena att sy en specialdesignad lång, veteorm till henne. Det ska jag nog passa på att sy till mig själv också, när jag ändå håller på.. Apropå ormar så finns det numera en hypad massagemetod med levande ormar.. UUUUUUUUUUURRRRKKKK! Över min döda kropp, kan jag bara säga! ALDRIG att äckliga levande ormar skulle få kräla över mitt nylle o massera, då dör jag hellre omasserad! Bara kolla på bilden, jag nästan dör bara jag ser den!!!

Har roat mig med att läsa fattigbloggen, den är jätteintressant! Tänk vilka insikter man får som fattig, insikter som man säkert aldrig skulle ha fått om man inte hamnat (eller för den delen frivilligt placerat sig) i den situationen! Jag gillar helst följande skrivna:

"– Hej fattiglapp!
Kollegan i rökrummet flinar lite och fortsätter:
– Har du verkligen råd att röka?
Det har bara gått några timmar men jag har redan fattat reglerna. Är man fattig ska man vara fläckfri. Som en askunge. Fattigdom kräver högre moral och en sund och närmast asketisk livsstil. Åtminstone om andra får bestämma, vilket de plötsligt tycker sig ha rätt till."

Det stämmer faktiskt ganska bra. Jag har lyckligtvis klarat mig från att vara riktigt fattig, har alltid haft stöd av familj o vänner i fattigdomen man hamnade i när man oklipskt nog skaffade barn tidigt utan riktigt jobb o utbildning o sen blev ensamstående mamma med tre små liv.. Fortfarande utan riktig utbildning o fast jobb, jag minns att min månadsinkomst som vuxenstuderande med mina tre barn var 3495kr i månaden.. Det blev man inte fet av... Men det var en nyttig erfarenhet som gjorde att man lärde sig värdesätta de små sakerna i livet. Jag hade däremot en kompis som var riktigt fattig, och kanske var h*n det på egen förskyllan, men ändå... Jag minns att andra vänner alltid kom med goda råd och tips och talade om vad den fattiga kompisen skulle göra o inte göra för att få pengarna att räcka till.. Själv fick jag ofta höra att jag faktiskt fick skylla mig själv att jag var fattig, jag hade ju trots allt skaffat tre barn, och "det borde du ha tänkt på innan, vad det skulle kosta!".. Jaa... Det borde jag nog ha gjort.. Men när jag nu ändå hade tre ungar, skulle jag avliva dem då eller? Tyvärr är inte alltid livet något som går att planera o planera o planera.. I samhället premieras ofta de som kan planera och som har ekonomiskt sinne, precis som i alla tider. Tittar man på världen i stort så är det ändå många människor som inte kan det, och de missgynnas så klart. Samtidigt så är det så lätt att döma de som inte är duktiga. Det är lätt att känna sig stor o riktig o peka finger åt andra, för då kanske man känner sig som en bättre människa själv.. Ganska intressant, för är vi inte sådana lite till mans? Jag har gärna åsikter om vad jag tycker är fel, och eftersom jag är så pass frälst i yttrandefriheten så kan jag inte låta bli att yppa dem här i min blogg. Det får jag ibland på pälsen för, men det kan jag ta.. Men visst är det intressant..? Det bor nog en liten pekpinne i oss alla, tänk om vi istället kunde försöka att vara mer fokuserade på annat än status och prylar? Vad får man egentligen ta med sig in i himlen? Samtidigt så får vackra och funktionella saker människor att må bra, och det är ju i a f bra, så det finns ju positiva tankar i allt.

Vad jag däremot inte kan ta är alla dessa bonusar, avtal o annat som regnar över de som redan har en månadsinkomst på ganska mycket pengar.. Jag har grymt svårt att läsa om alla hysteriska löneavtal o premier o gud vet allt! Finns det inga gränser? Jag tycker absolut att man ska ha en chans att "jobba sig uppåt" och att man ska få lön för sin kompetens, men å andra sidan så tycker jag inte att det betyder att man ska ha 20 miljoner i bonus. Det är ju astronomiska summor allt handlar om, och det känns som att många människor bara gör sitt bästa att roffa åt sig av det mesta, samtidigt som man upprörs över t ex fusket som "vanliga" människor ägnar sig åt.. Det jag mest irriteras över är att man faktiskt har en borgerlig regering och jag tycker övervakningen av vanliga medborgare känns värre än någonsin.. Om du är hemma för vård av barn så måste t ex skola/fritids eller dagis intyga att barnet varit hemma.. Kråksången i det hela är att trots att man idogt i o med detta jagar fuskare som utnyttjar samhället så har inte antalet vård av barndagar minskat... Dessutom så inbillar jag mig att de människor som utnyttjar systemet på detta visa faktiskt har en anledning, de kanske helt enkelt är jävligt fattiga och inte klarar av att förlora en bit av månadsinkomsten för att ungen är sjuk? Jag vet inte, jag har aldrig gjort så och kommer aldrig att göra. För mig är vårt samhälles skyddsnät i form av bidrag när man är hemma för sjukdom eller vård av barn alldeles för värdefulla för att fuska med. Samtidigt så känns det som onödiga pengar att lägga på att jaga fuskare, den lilla procent som utnyttjar systemet på detta vis kommer nog ändå att hitta andra vägar att fuska på..

Valen är oändliga i allt man gör, man ska välja pensionsbolag, man ska välja elbolag och för all del inte glömma att binda avtalet. Man ska också välja telefonbolag och man kan spara pengar på att smart iaktta alla olika val o s v, åtminstone om man läser alla tidningar.. Jesus, Maria o Josef, jag blir helt knäckt på alla val som ständigt ska göras! Hur har man tid o möjlighet att läsa på om alla val och möjligheter att spara pengar?? Jag vet väl för fasingen inte sånt av mig själv liksom! Näe, snälla regering, skapa en lag som ger alla oss kommunanställda vårdare/skötare/pedagogiska assistenter varsin fallskärm på 20 miljoner så slipper jag lägga så mycket tid på alla val som får mig att "få mera i plånboken"... Då behöver jag ju inte ens tänka på det! Jag är ju rik då! Å andra sidan vet jag inte riktigt vad jag skulle lägga så mycket pengar på.. Visst, det finns lyxigare toapapper o lyxigare varianter av allt, men blir man verkligen mer lycklig av sådant?

Jag tycker ibland att programmet Lyxfällan är hiskeligt sorgligt att se.. Just därför tittar jag sällan, men ibland så är det på en kort stund och man får höra allt hemskt om hur människor gör av med pengar på fel saker.. Kanske det istället borde handla om riktigt rika människor o se över vad de lägger sina pengar på.. Sen kunde man föra över det till svältande barn i fattiga länder o kolla hur många människoliv man skulle kunna rädda för det som t ex Paris Hilton lägger på en handväska.. Men å andra sidan, jag har aldrig levt ett Paris Hilton-liv, så jag vet inte riktigt hur det är att gå i hennes mockasiner. Jag antar dock att hennes mockasiner förmodligen är betydligt dyrare än mina egna, men jag är inte avundssjuk. Jag tycker faktiskt synd om riktigt rika människor, för jag inbillar mig att om man redan har allt så finns det inget att sträva efter, och då skulle jag nog bli deprimerad.. Inte fan skulle jag bli lycklig i a f..

I Malin-världen är löneskillnaderna ganska små. Människor jobbar bara fem timmar per dag och drivs av gemenskap och arbetar tillsammans för ett trevligare samhälle. Man utnyttjar varandras kunskaper o färdigheter o hjälps åt istället för att försöka sko sig på varandra. Istället för att ha übermänniskor och fattiglappar och missfoster blandat så inser man att alla människor är olika och har ett eget värde. En del är mer flinka o effektiva, andra är mer filosofiska och loja. Tillsammans hjälps man åt att skapa en trygg och vacker värld som gör alla människor lyckliga. De flinka o effektiva lär sig att slappna av, de loja och filosofiska peppas till att bli mer effektiva under de fåtal timmar de måste arbeta. Tilläggas kan att det inte finns cancer o otäcka sjukdomar i Malin-världen, så människor måste lära sig att samarbeta i många, många år, eftersom alla har så lång livslängd. När människorna sedan dör så återföds alla till vackra fjärilar och som fjärilar ser de världen ur ett helt annat perspektiv än som människor. Varje dag dör fjärilarna för att dagen därpå återfödas till en ny fjäril. Med nya förutsättningar och andra färger.. Å så fortgår livet i Malin-världen som är en oerhört vacker plats att vara på!

Nu ska jag städa, ha det gott allesammans och kom ihåg att Lycka kan inte köpas för pengar! Men å andra sidan är det säkert jävligt svårt att vara lycklig om man inga pengar har...

Lillsnurpan - tuffast i stan!

Coco gör verkligen skäl för sin paddfärg (man brukar ju säga att sköldpaddsfärgade kattflickor har humör...), hon har tagit hela familjen med storm! Cobran är så kär så kär att han helt glömmer bort att väsa tillbaka, han följer Coco som en svans, överallt. Ligger Cobran på mattan i vardagsrummet så vet man att Coco ligger i soffan o kikar ner på honom o s v. Cutie däremot tycker att det är ett synnerligen äckligt exemplar vi har tagit hem, han blir lätt förnärmad av väsandet och vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Extra mattekelig har han också varit, men när Coco också hoppade upp i sängen i morse när jag skulle sova, ja, då blev han konfunderad. Till slut lade han sig nere vid mina fötter o bara blängde, medan Coco låg brevid mig uppe vid huvudändan av sängen o rullade runt. Ushi blev lite förvånad när han skulle lägga sig på sin plats, och den redan var upptagen av Cutie.. Nåja, han knölade sig ner brevid o sen var det bra med det. Ushki tycker lilltjejen doftar väldigt gott! Hon är söt, tycks han tycka också! Å det är hon ju! En bedårande liten prinsessa! De övriga katterna bryr sig inte nämnvärt och har inte förändrat sina beteenden. Bruce är aningens road över att Coco vid minsta syn på honom kastar sig platt på rygg o fräser. Bruce bara kollar på henne o undrar vad hon håller på med... När mumsemat serveras på kvällskvisten är det lugnt, alla äter ur sina skålar o sköter sig fint, t o m lilla Coco! Inga väs o fräs då inte! Hon äter dessutom som en hel häst! Matglad flicka! Loppan har faktiskt skött sig ypperligt, hon har t o m försökt tvätta Coco! Blossa likaså! Så jag tror att det kommer att bli fullständig harmoni snart, åtminstone hoppas jag det.

Är inne på jobbnatt två av tre i rad, och känner mig helt ok med det, jag har sovit bra, så jag är pigg om nätterna. SVERAKs årsmöte var i helgen, och Calmare Kattklubb blev årets kattklubb 2008, hurra!! Jag känner mig extra stolt eftersom jag skrev ihop ansökan tillsammans med Marie Fairyhearts! Jätteskoj! Annars inte mycket nytt som har hänt, min vän som ligger på sjukhus verkar vara på bättringsvägen efter sin otäcka bilolycka, brrrr... Bilen var helt förstörd, hela fronten borta och dessutom fick de dras ur den då brinnande bilen! Jätteläskigt, jag är så glad o tacksam att min vän är på bättringsvägen.

Nu ska jag jobba vidare. Inatt är en städnatt, så jag har massor att göra!

Ha det gott allesammans o nattinatti!

Ushkis barn 3 dagar!

Kille nr 5. En riktig snygging för mig, honom tycker jag om!


Ser stabil ut i stommen också, och går stadigt upp i vikt!


Lilla fyran, som nu hittat tutte o går upp i vikt. Fortfarande minst, men så pluttig! En riktig gulletjeja! Inte fullt så vanligt med röda tjejer, så det är ju skoj!


Röstresurser har hon också!


Trean var också liten, men hittade bästa tutten först, och klättrar på viktskalan.


Padda med vitt, tänk vilken färgpalett denna kullen är! Ingen är den andra lik i färgen, jätteroligt!En liten dam med rejäla röstresurser även hon...



Gosekillen, hur cool som helst. Äter o sover o är jättemysig! En knubbsäl!


Bruntigré killen, stilig pojke med finfina tofsar alleredan!


En tjockis! O silvertigré padda utan vitt.. MUMS!!!


Jättegoa bebisar som jag ser fram emot att följa, känns som att Ushki o Beyoncé var en riktigt lyckad kombination!

Lilla Coco är hemma nu, allt har flytit på bra och hon tror att hon är husets prinsessa. Det är hon ju också! De andra katterna tar hennes små väs med ro, och lilla Coco spatserar runt o är hur cool o trygg som helst! Tusen tack till Annika med familj samt Kattis o Mats för denna underbara tjej! Hon är helt fantastisk!

Nu ska jag vila en stund o sedan jobba.. Nattinatti o ha det gott!

Ushkis förstfödda har anlänt!!

Ushki o Beyoncé har blivit föräldrar idag, stort grattis till S*Fairyhearts! Jag ser fram emot att följa de små noga!! Mamma Beyoncé är en fantastisk mamma, lugn och metodisk i sitt förlossningsarbete och en underbar mamma! Jätteduktig! Bebisarna var fem (fast det KAN ju ligga kvar några stycken i magen o ploppa ut senare, eller hur? ;o)), varav troligtvis tre tjejor o två killar.. Jag tycker ju att allt ser silver ut på nyfödda, men vid granskning av foton så ändrade jag nästan uppfattning.. Så färger tänker jag inte gå in på, däremot tror jag att alla är tigré och blir de lika goa o mysiga som Beyoncé o Ushki så blir i a f jag superstolt! De två förstfödda hade dessutom rejäla tofsar, det ni!! ;o)
Ovan ser ni femman, min klara favvis! Han är så söööööt!


Nummer fyra var en liten raring som ploppade ut när jag o Herr Fairyheart åkte o hämtade Wilma på fritids och pizza.. En liten röd tjeja tror vi.. Hon är lite liten, så det kan vara en han.. Inte lätt när de är småttiga att utröna könet, åtminstone tycker inte jag det.. Dock tyckte jag att det såg mest ut som en tjej..


Paddflicka med vitt! Sötis!


Herr 2, som ser mer silver ut i verkligheten, men brun ut på bild.. Nåja, mina fotokunskaper är ju aningens amatörmässiga, så jag tror ändå han är silver.. :oD


Söt tjockast tjej, padda! Supergullig!

Lycka till önskar vi S*Fairyhearts med barna och vi håller alla tassar o tummar att de ska fortsatt må gott o ha det bra!

Annars inte mkt nytt på fronten.. Imorgon hämtar vi Coco.. Ska bli så spännande! Inte fullt så kul är att en god vän ligger på sjukhus efter en bilolycka. Hon finns i mina tankar!! Krya på dig!

Nu ska jag lägga mig i badet.. Natti natti o ha det gott allesammans!

Jobbnatt o kluringar på framtiden...

Ja, ibland undrar jag också om vi vuxna vet vad vi egentligen håller på med.. ;o) Om vi nu är vuxna..? Jag är fullt o fast övertygad om att mitt barnasinne ständigt kommer att överleva vuxensinnet, å ibland så kan jag inte hjälpa det, men jag får sån lust att göra knassaker.. T ex när kassörskan frågar om man har ett Coop medmerakort.. Då har jag lust att bara vråla "JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!" så högt jag kan så att tanten lättar i stolen.. Men det är ju inte snällt, så jag avstår. Jag vill ju inte skrämma livet ur tanten.. Eller som när man blir våldsamt arg på tonårsynglet som för åttonde gången muttrat att man är en kärring och man inte kommer på något bättre att säga än "Nu är du tyst!" å så muttrar man "Bajskorv" till ungen.. Moget beteende, eller hur? Sonen kom hem idag o berättade att hans lärare bara tjatar o tjatar om vad de ska välja till gymnasiet, herregud, ungarna är ju bara i början av sista terminen i åttan! Då kunde jag inte låta bli, utan sa att han skulle svara sin lärare nästa gång "Säg att du inte kommer att gå i gymnasiet eftersom du siktar på att sluta skolan efter nian och istället bli porrstjärna i Italien!" Inte heller moget precis, och jag behöver väl knappast tillägga att sonen bara himlade med ögonen och sa att han aldrig i livet tänkte svara så.. Mina barn är nog mer mogna än jag tror jag..

Wilma har skapat "Wilmavärlden" eftersom hon har insett att hennes fantasier nog inte bör låtsas vara i verkliga världen. Idag berättade hon för mig att en kompis till henne var död. Jag hoppade högt i stolen och frågade skräckslaget vem? "Hon heter Anna (det hette min fd jobbarkompis som tragiskt gick bort för ett tag sedan) och hon är alldeles död.. Hon dog o vaknade aldrig mer o var bara..... 14 år!" svarar Wilma. När hon ser min fasa så lägger hon till ".. I Wilmavärlden alltså..." och jag andas ut. I Wilmavärlden får man äta godis varje dag, och dessutom får man alltid bada när man vill och gå på kalas jämt. Man får alltid god mat och behöver aldrig hjälpa till att städa. Jag tror att jag också vill skapa mig en ny värld...

Annars har jag inte mycket att förtälja.. Jag ska jobba i natt, och har haft lönesamtal med min chef. Jodå, jag får löneförhöjning i år också och anses som skötsam och duktig på mitt arbete. Det är jag nog också. Jag trivs fortsatt bra att jobba natt, och det är skönt att gå här o städa o plocka om nätterna. Sen är det ju så väldans skönt att krypa ner i sängen när alla drar till skolan o jobbet på morgonen, mmmmmm.. Då sover jag gott trots att sängen snabbt fylls av alla katter som vill gosa o mysa.




Just nu har jag torka på framtidsplaner.. Jag vet att jag med största sannolikhet vill para Coco med Cobran, och Delfinia med Ushki... Men vem ska jag para Cutie med?? En synnerligen bra fråga.. Kanske jag ska spara Candy o låta Cutie ha en date med gammeltanten..? Inte ens säkert det blir något, för trots att vi försöker hålla vikten på henne så är hon fortsatt fet. Wilma ska få en ny laserpekare, för då kan Candy trappträna o kanske gå ner några hekto.. Nåja, jag vet inte, i vanlig ordning lär man väl inte få bestämma något själv, det brukar ju katterna göra så bra själva. Sharin Foo vet jag heller inte vad jag ska göra med, hon har inte utvecklats som jag önskat, och som det känns just nu så vet jag inte vad jag ska para henne med.. Ushki är inte hennes tekopp, dessutom ska han ju ha en date med hennes mamma.. Nåja, jag får fortsätta klura lite till så får vi se om saker o ting faller på plats i planernas och verkligheternas värld också.

Näe, nu måste jag fortsätta städa så att jag med gott samvete kan sätta mig o kolla på Ally McBeal. Det är ett riktigt "måbra-program" som får mig att känna mig synnerligen sund och normal!

Ha det gott allesammans!

Söndagsslapp o sånt...

Lille Skutt han var en vit kanin.. Och en katt som också heter Cobra Starship.. Å båda var de så rädda o försiktiga för nya saker, men allra läskigast av allt är att ge sig ut i det okända.. Då kryper man ihop o gör sitt bästa för att puffa upp sina morrhårskuddar o ladda bakbenen med superskutt.. Samtidigt som ögonen står rätt ut som pingpongbollar!

Nåja, jag är ändå så stolt över Cobran, han är en försiktig kille som gärna vill ha det lugnt o stillsamt runt sig. När han reagerar mot något så går han aldrig till attack, han bara gömmer sitt huvud, o kryper helst in i famnen på någon människa. Cobran är smart, och han vet att det finns otäcka saker ute i världen, som tonåringar med pistoler o sånt otäckt! Så därför ser han på omvärlden med viss skepsis, och behöver träna på att bli lite tuffare... Cobran är utställd med goda resultat, och till skillnad från de katter som attackerar när de blir rädda så gömmer Cobran sitt lilla huvud mot mattes axel o kryper i hop till en liten boll. Det är acceptabelt tycker jag. Och han har t o m visat upp sig alldeles ypperligt i tre paneler (av fem möjliga...)trots att han bara är snart tio månader!

Äntligen! Vi har uppdaterat vår hemsida! HELT otroligt! Det är såklart tusen saker till som ska göras på den, men bara en uppdatering är inte så illa.. Å en summering över 2008.. I mars.. ;o) Nåja, bättre sent än aldrig!

Annars inte mycket som har hänt, plock o styr hemma, softande, tvtittande o så har vi myst tillsammans. Lilla Nyckelpigan (Coco) har varit på sin första utställning, men bara legat i buren o tränat. En liten utflykt till ett domarbord fick det bli också, men eftersom bara två hade möjlighet att delta så blev det ingen kullklass för smådrakarna, men träning fick Coco i a f.





Brorsan Cutie är till skillnad från Lille Skutt en riktig cool cat. Han kan vara rädd, men döljer det bakom sitt intag av dunderhonung o kan hänga i utställningspose i flera timmar om så skulle behövas. Om han blir rädd visar han det genom att skaka lite i kroppen, men man släpper aldrig sin showposition om man heter Cutie! Aldrig! Däremot kan man väsa o fräsa lite åt andra ungtuppar som tror att de är nåt! Mest för att visa dem vem som bestämmer.. :o)

Nu blir det ytterligare lite plock o styr innan sängen kallar..

Gonatt allesammans!

Sista jobbdagen den här veckan - äntligen helg!

...å jag är ledig hela helgen lång eftersom jag i min enfald trodde att jag skulle upp till SK på utställning! Fast jag tänker inte klaga över det, det är första gången någonsin jag inte har kommit med på en utställning! Så då är det väl på tiden att man får missa en nu då! Värre känns det ju för de stackare som anmäler o anmäler o anmäler, men som aldrig kommer med trots att de betalar första dagen... Nåja, jag tycker fortfarande att alla vi som ägnar oss åt kattutställningar ska "dela med oss" av kakan och även låta nya förmågor få en chans att visa upp sig.. Lilla Coco ska i a f tävla i kullklass i helgen, så hon har turen att få träna lite, det är bra. Lite humor var att det idag ramlade in ett mail om att jag var välkommen som assistent på utställningen.. Tror inte att jag kommer att åka till Stockholm tur o retur för att assistera när jag inte fått med ngn katt... ;o) Verkar vara lite vajsing med kommunikationen, men å andra sidan så finns det säkert legitima orsaker för det.

Annars inte mycket nytt på fronten.. Dolores har fått komma hem till sina mattar, och jag har sovit fram till kl. 18 i går.. ;o) Tänk så skönt det är att sova! Det är största fördelen med att vara nattjobbare, att man med gott samvete kan krypa till kojs sisådär klockan kvart över åtta på morgonen när man o kids åkt till skolan... Mmmmmmmmmmysigt! Sen måste jag alltid sätta klockan, annars kan jag sova alltför länge.. Glömmer aldrig när jag vikarierade på mitt förförra jobb för en nattpersonal som var sjuk.. Mina tre ungar var hos sin pappi, och jag lade mig för att sova, eftersom jag skulle börja jobba klockan 21.. Döm om min förvåning när så telefonen illringde flera ggr.. Jag masade mig upp för att svara och det var min jobbarkompis i luren.. Hon undrade vart jag var eftersom klockan var 21.30... Gissa om jag rusade till jobbet (som låg ca 5 minuters promenadväg från mitt hem, som väl var!)!!! Mina jobbarkompisar bara garvade... :o) Nåja, på den tiden var jag ensamstående med Maja 2,5 år, Sacke 4 år och Linn 5 år, plus att Linn hade haft kikhosta varpå jag var uppe varannan timme nätterna igenom när de var hemma för att trösta henne o hjälpa henne genom de värsta hostattackerna.. Så jag kan lätt säga att jag var konstant trött under flera års tid.. Därmed kanske inte så konstigt att man bara sov o sov o sov när man hade chansen... ;o)

Bilskrället roade oss inte särskilt mycket när vi upptäckte att låset till bakluckan strulade igen.. Trippelsuck.. Här har vi betalat många många pengar för att fixa skrället o sen funkar det inte ändå.. Så mannen får åka tillbaka o så får de fixa det ordentligt den här gången!

Helgen ska vara lugn har jag bestämt, men det brukar dessvärre aldrig bli så... Jag ska plocka o dona hemma, sen ska jag inte göra så mycket mer.. Skura kattlådor, dammsuga, städa o sånt ska jag försöka hinna med imorgon innan alla ungar kommer hem från skolan, men sonen har väl med sig kompisar hem o sen ska det fikas o spelas o helst sovas över också.. Härligt att ungarna har kompisar, men jag tycker det blir aningens mycket med allt ibland.. De blir ju så många.... Förhoppningsvis blir Ushki pappa i helgen, så det är av högsta prioritet att se vad det blir.. Än så länge verkar mamma katt ha klämt dem inne, så jag hoppas få vara med o se de små nyföddingarna.. :o)

Ha det gott o simma lugnt!

Vacuumförpackad.. eller nåt!

Kvinnliga funderingar

Galenskap är min metod för att få lite lugn och ro.

Skäl att le: Varje dag, därför att var sjunde minut så går främre lårmuskeln av för någon på ett aerobicpass.

Kvinnor över 50 får inte barn därför att om de lägger ned dem någonstans så har de senare glömt var.

Ett av livets mysterier är hur en enkilosburk med godis kan få en kvinna att gå upp tre kilo i vikt.

Det bästa sättet att glömma alla sina bekymmer är att ta på sig för små skor.

Det bästa med att bo i en liten stad är att när du inte vet vad du gör så vet någon annan det.

Ju äldre du blir, desto tuffare blir det att gå ned i vikt därför då har din kropp och ditt fett blivit så goda kompisar.

Precis när jag hade vant mig vid gårdagen så kom idag.

Ibland så tror jag att jag förstår precis allt, sedan återfår jag medvetandet.

Jag gav upp joggandet för min hälsas skull när mina lår gnuggades mot varandra och satte eld på mina strumpbyxor.

Otroligt! Du hänger något i din garderob ett litet tag och så krymper det två storlekar.

Smala personer irriterar mig! Speciellt när de säger saker som "Du vet, ibland glömmer jag bara att äta." Jag har glömt min adress, min mors flicknamn och mina nycklar, men jag har aldrig glömt att äta. Du måste vara speciellt dum för att kunna glömma något sådant.

En kompis till mig råkade blanda ihop valium med sina p-piller. Hon har 14 ungar, men det bryr hon sig inte om.

De brukar säga att man måste lära känna sin kropp. Min har inte några direkta kommunikationsegenskaper men jag hörde faktiskt häromdagen, efter jag hade sagt "Kropp, vad skulle du tycka om att gå till body-toningen klockan 18?". Klart som korvspad hörde jag den säga, "lyssna här häxa....gör det och du dör".

Problemet med några kvinnor är att de blir alldeles till sig för ingenting och sedan gifter de sig med honom...

Jag läste en artikel som sa att typiska symptom av stress var: äta för mycket, impulsköp och köra för fort. Skojar de eller? Det är ju så som jag tycker att en perfekt dag ska vara.

Om män kan styra jorden, varför kan de inte sluta bära slips? Hur intelligent är det att starta dagen med att knyta en snara kring halsen?!!

-----------------------------------------------------------------

Ovanstående text kommer från en rätt kul hemsida som roat mig till o från i många år, fråga mig dock inte hur jag har hittat den, för det har jag inte den blekaste aning om.. ;o) http://drink.to/majsan


Idag är jag lätt vacuumförpackad, känner mig ungefär som en fläskfilé intryckt i en plastpåse, men jag har sovit för lite tror jag.. Det mest positiva med dagen måste jag ju ta upp först, och det är att sonens utvecklingssamtal gick över förväntan!! *gör vågen* Hallelujah moment liksom! Inte alltför mycket gnäll, en resonabel ton och hyfsade betyg, dock med påminnelse om läxläsningen.. I am amazed!! En härligt positiv överraskning och såväl sonen o jag gick ut från rummet med våra hakor hängandes vid marknivån ungefär.. Sonen har godkända betyg, och ibland t o m mer än godkända. Visserligen hade han ågren innan utvecklingssamtalet eftersom hans andra klassföreståndare hade sagt att hans mentor var jättearg för att Sacke inte hade ägnat sin fokustid på restläxor. Själv är jag mest förvånad över att en lärare som varje vecka har skriftliga läxförhör inte ger upp liksom.. Det känns lite som att det enbart är i det ämnet sonen "restar" och jag vet att han inte är ensam. Alla ungar klarar inte av att få ett tomt A4ark där man ska redogöra över vad man har läst i läxa. Allra helst inte sonen, som är allmänt förvirrad o knappt vet vart han befinner sig om klockan är innan 15 på dagen.. ;o) Tveksamt om jag själv skulle klara det också, sånt där är inget jag är bra på. Men det är ju härligt att det fortfarande finns folk som kör sitt race o inte reflekterar o funderar igenom hur det funkar.. NOT!... Nåväl, jag ska inte gnälla, såväl sonen som jag gick från mötet med lättnad, vi blev faktiskt inte utskåpade som mor o elev. Lite märkligt var också att det fanns en lärare som konsekvent gav sonen underbetyg, men ändå godkänt, och dessvärre har han denna i flera ämnen.. Phui! Det är inte svårt att dra slutsatsen att hon inte har hittat rätt i den klassen, för trots att sonen har "på gränsen"-omdömen så har de flesta andra lärare ändå kunnat konstatera att han har fördelar och att även om koncentrationen och fokuseringen kunde vara bättre så sköter han sig ändå förhållandevis väl och fick jättefina omdömen som person av lärarna, samt hur han bemöter dem. Utom av just denna.. Nåja, vi är glada för det lilla.. Så jag ska inte fortsätta gnälla! Det kändes faktiskt riktigt bra, och även om jag alltid är stolt över min son (eller för det mesta i a f) så kändes det bra att han själv fick se att det finns lärare som uppskattar honom också, och som ger gott omdöme även om han kan mer än vad han har ork o lust att visa! Härligt för honom, likaså att han faktiskt kommer att få godkända betyg utan några som helst problem! Hallelujah moment igen!

Bilskrället är kvar på service, och nu börjar oron bli större.. VAD ska det kosta?? Brrr... Fördelen är att man har lokaliserat problemet med bakluckan som ibland inte går att stänga.. Det var sådär lagom kul när vi skulle åka till Örebro från Huddinge klockan halv fem på morgonen, packat in katter o packning o så går det inte att stänga bakluckan.. Frysande iskallt var det också.. Nåja, det berodde på glappkontakt, o så ska bilen få nya däck, nytt avgassystem och en massa andra konstiga saker som jag inte ens vet vad de är för något, än mindre vad de är till för. En ny vindruta blir det också, eftersom den gamla hade fått en låååååång spricka. Måtte bilskrället nu hålla ett bra tag till!

Mamsen har jag pratat med i telefon, hon var rätt deppig över att hennes älsklingsperiod vår o sommar kommer att gå till att cellgiftas.. Urrrkk! Eftersom det är ett nytt cellgift vet hon heller inte hur hon kommer att reagera, kommer hon att kunna sola? kanske tappar hon allt hår igen och mår sämre än förra gången? Eller också gör hon inte det, vi får helt enkelt ta en dag i taget, som kloka Malin Mindfields skriver!

Tack för rara ord, de värmer! Det är mysigt att gå in på bloggen o se att man har fått kommentarer o allra helst när det är så snälla o omtänksamma kommentarer som jag får! Tack, tack, tack! *hjärta*

Jag har tjyvrökt! :o((((((((( Det är inte bra. Men jag mådde skit och självklart mår man inte bättre av att röka, men det ger en falsk känsla av välmående, så jag tänker tjyvröka lite tills värsta perioden är över i deppsinnet just för tillfället. O jag röker inte som tidigare, det går måååååånga timmar emellan tjyvrökandet. Det är trist att jag inte lyckades med mitt rökslut, men än är loppet inte kört! Jag SKA sluta, men inte just nu, det blir bara skitjobbigare då.

Idag fyllde Linn 16 år! Vi åt god familjemiddag tillsammans, hon fick sin favviskaka, kolapaj (även om övertrötta modern glömde hälla smör i den mörka kolasmeten så att den blev.. rätt hård...) och lite presenter. Kan fortfarande inte fatta hur fort tiden går, för 16 år sedan fick jag mitt första barn! Jisses! Det är ju inte klokt! Å jag som fortfarande känner mig som en ansvarslös tonåring med jämna mellanrum! Phui! Det är läskigt.

RosaMiltons tips gav resultat, tusen tack!! Jag har med största sannolikhet hälsporre.. Idogt travande på stenhårda cementgolv (assisterandet på kattutställningar) med fel skor (basketkängor samt vid ett tillfälle Foppatofflor eftersom jag glömt mina "riktiga" skor..) har förmodligen varit orsaken, för jag har haft rätt ont ett tag (läs månader) men det har blivit värre den senaste månaden. Jag har fantastiskt bra sandaler på jobbet, men det är just det att de stannar kvar på jobbet.. Men nu ska jag beställa riktiga jobbsandaler igen, som jag ska ha hemma o gå runt i. Plus inlägg i mina vanliga skor. Alla symptom på hälsporre stämmer, inklusive var smärtan är lokaliserad, samt när den främst uppstår, så nu sparar jag lite pengar på att slippa gå till doktorn! Enda skit är att det kan dröja upp till 1 ½ år innan det är över. Nåja, jag är inte så smärtkänslig, så jag överlever nog.

Läkarbesöken som vi skulle haft för utredningen av en unge är avbokade o uppskjutna, kändes skönt att slippa just nu när man är inne i den negativa spiralen. Det är inget allvarligt förvisso, mest rutinkoll av hälsan. Resten av veckan ska ägnas åt familjen, å så jobb såklart. Ett antal tummar ska hållas för de fränder som kom med på SK:s utställning, o lilla Coco som ska debutera i kullklassen, dock inte i egen klass eftersom vi inte kom med. Kom på att jag inte har mailat assistentansvarige om att jag inte har kommit med o därför inte kan gå assistent.. Men det kan de väl knappast vara sura över? Nåja, man vet aldrig...

Nu får jag väl återgå till jobbet, i går natt var en helvetisk natt med magsjuka o diverse spring, hoppas denna natten blir luuuuuuuuuugn!

Ha det gott allesammans o kramar till er alla!

Jämmer o elände.. När ska det vända?

Lugnet infaller sig på jobbet o inget bra på tv:n, så det får bli en bloggskrivning. Egentligen har jag inte så mycket att skriva.. Just nu är det en tråkig och hemsk period i mitt liv känns det som.. Mamsen ringde i eftermiddags efter att ha varit på sin kontroll och tyvärr har cancern återvänt. Jag har megaångest för det. Min mamma är ju min. Hon har alltid varit någon att luta sig emot, någon som alltid finns där även om vi inte alltid haft samma åsikter. Min tonår var väl inte min trevligaste dotterperiod.. :o/ Mamma har ändå alltid funnits där och vår kontakt har alltid varit värdefull och hon är en jättebra mamma! Men nu behöver hon någon att luta sig emot istället för att vara vår klippa. Självklart finns jag här för henne. Jag tänker inte bryta ihop o ge upp, vi ska ge den eländiga sjukdomen ännu en fight, så länge mamma orkar så orkar jag! Och jag tänker inte ge upp i första taget!! En lång tid av jobbiga behandlingar väntar, man kanske t o m måste operera ganska mycket och det känns som om eländet just nu aldrig ska ta slut. Men det gör det såklart. Livet är fullt av med och motgångar, det är bara det att just nu känns det så tufft ändå och som om livet är en evinnerlig uppförsbacke. Min mormor sa alltid att olyckor kommer i tretal, sen kommer det lycka i samma tal och så går livet vidare. Jag vet att det någon gång vänder, men frågan är när? Hoppas bara att jag orkar, för jag har inte tid att bryta ihop. Det är bara att gråta en skvätt o gå vidare. Tänker en del på ett citat som Jonas Gardell påstås ha yttrat: ” "Min humor är en besvärjelse mot sorg och förtvivlan". Tänk om det ändå vore så?!

Bil-eländet är på service och det lär bli en hiskeligt dyr historia. Mer negativt, och även om jag hemskt gärna vill fokusera på något positivt så känns det inte som någon tröst i nuläget... Imorgon ska jag på läkarbesök med en av ungarna, måtte det i a f gå bra! Likaså ska jag på sonens utvecklingssamtal och det lär i vanlig ordning bli en sorgesam berättelse där alla hans negativa sidor radas upp och tjatas om. Stackars unge. Själv tar jag nog inte riktigt till mig, och jag hoppas att även han stänger av, för tjat funkar inte på honom. Jag fortsätter att försöka påminna o stötta, men tyvärr så tror jag att han är inne i en negativ fas med teflonminne och slarv.. Att vända det är inte alltid det enklaste, men han mår i a f hyfsat bra. Det är huvudsaken. Likaså att han faktiskt får godkänt i sina ämnen, sedan är jag nöjd. Jag vet att han har potential att klara betydligt högre betyg än så, ungen är ju smart! Men med de förutsättningar som han serveras i form av gnat, tjat o gnäll ständigt i skolan när ingenting någonsin är bra utan allt går att förbättra, så anser jag att det räcker med godkänt. Han ska inte behöva mer negativ feedback hemifrån, tvärtom så hoppas jag bara att han inte börjar skolka o skita i skolan. Antingen tar han igen det längre fram i livet eller också så gör han det inte. Skolan är inte på liv o död när man går i åttan, undras just om en del lärare har fattat det??

Nåväl, ingen mening att deppa ihop o skriva en massa negativt, så jag ska jobba lite nu.. Jag hoppas att ni har det bra och tänker på att ta hand om varandra och så hoppas jag att ni inte blir alltför nedslagna av att läsa bloggen. Det blir nog bättre så småningom. Hoppas jag.

Gonatt!


Ps Tack, Rosa Milton, jag ska genast googla på hälsporre!! Ds

Väntan på bebisar..

..fast det är inte mina eller mina katters, eller delvis.. Ushki ska förhoppningsvis bli pappa i veckan hos S*Fairyhearts, och det blir jättespännande!! Den här veckan innehåller läkarbesök o tandläkarbesök för kidsen, födelsedagskalas (Linn blir 16 år på onsdag!!!), bilservice o däckbyte samt fönsterbyte på bileländet, tillbakalämnande av Dolores i Nybro, skjutsa Lillvit till djursjukhuset för kastrering och så ska mannen tillbaka till läkaren för diverse återkontroller.. Han är nog lite för stressad tror jag.. ;o) En del nätter ska jobbas också, plus allt "vanligt" som ska göras, och idag försökte jag sova lite längre för att orka vända till mitt nattdygn inför morgondagens första jobbnatt på länge. Sen väntade storstäd, efter helgens andra aktiviteter såg hushållet mer ut som ett nybombat Beirut än någonsin.. Döm därför om min förvåning när jag masade mig upp vid 11-tiden o såg att hela bottenvåningen var avplockad o tillfixad, plus att diskmaskinen var igångsatt! Tack, Linn, det var guld värt! Så jag dammsög o torkade golven plus tvättade lite, men allt tråkigt plock slapp jag och det var gudaskönt!!

Annars inte mycket nytt under solen.. Har fortsatt halvt om halvt huvudvärk, och känner mig tung i huvudet.. Å hälen är fortsatt ond, jag undras just om jag möjligen kan ha trampat in nåt konstigt i den? Min kattklubb o jag är på samma plan igen, så jag är glad att slippa sånt tjafs, och jag ska hålla mig ganska soft från kattvärlden ett tag nu. Jag behöver få lite distans känner jag, det har varit mycket kattifierat de senaste åren.. Var en kort sväng inne i stan där jag hittade grå jeans till Sacke för den fantastiska summan av 50 kr!! Billigt! De var jättefina, och eftersom han växer nästan en storlek varannan månad så känns det inte som att man har lust att köpa dyra byxor som varar bara ett kort tag..

Nu ska jag softa en stund, läsa en bok och glädjas åt att Wilmisen redan sover och att hushållet är i lugn o harmoni (för stunden i a f! ;o)) och njuta av att jag förhoppningsvis kan hämta hem Coco nästa helg! Hon ska träna på att ställas i kullklass till helgen, det blir spännande också!

Ha det gott allesammans o gonatten!

Livet knallar på.. Än så länge..

Helgen har varit en aktiv familjehelg. I lördags var Wilma o jag på besök i Sacke o Linns högstadieskola. Linn sålde mackor o kaffe i fiket hela dagen, så vi följde med Sacke på hans lektioner, men givetvis fikade vi hos Linn också. Värstingläraren var på riktigt trevligt humör, tänk så trivsam hon då kan vara!! Letade efter sonens borttappade gympapåse ("Den kan vara någonstans, eller så vet jag inte vart den är..") med de relativt nya innegympaskorna, men de fanns inte att finna. Nåja, man kan ju alltid hoppas att de kommer någon annan till glädje även om de är stulna, hellre det än att de ligger o ruttnar i nån gammal påse någonstans! Sonen lyckades komma för sent till alla dagens lektioner trots mamsens eviga påminnande, jag måste erkänna att han nog är obotlig. Fast jag tror faktiskt att det ligger i släkten. Själv är jag tidsoptimist, men hans ömme fader är också rätt sen av sig.. Jag skulle fått umgängesschema för barnen redan vid nyår 2008, men det schemat lyser än så länge med sin frånvaro och vem orkar tjata?!

På kvällen övernattade sonens kompis och vi kollade på en gräsligt otäck skräckfilm! "Strangers" heter den, och om du vill bli hiskeligt rädd av en film med många "hopp"scener så kan du titta på den. Den är ingen orgie i blod, snarare krypigt läskig, t o m så att mannen hoppade till i soffan brevid mig! Maja ville titta o kollade en kort stund, sedan kunde hon knappt sova! Den var verkligt skrämmande faktiskt.. Trailern finns att beskåda här: http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=314717

På söndagsmorgonen gick sonen till kyrkan (han ska konfirmeras i pingst), mannen o Linn o Wilmis till ishallen med diverse kompisar och jag o Maja cyklade till stallet klockan sju. Vi hade morgonjouren, och Maja skulle dessutom delta i klubbhoppningen. Det gick bra, även om stalljouren var jobbig eftersom hälften av jourarna var sjuka, så jag o en mamma till jobbade livet ur oss med att mocka, fodra, sopa o släppa ut hästarna.. Phui! Så jag är trött ikväll!

Har tänkt en del på livet o döden o allt... Kanske inte så konstigt, när vår fd jobbarkompis är död.. Livet är orättvist. Hon var god, vänlig, rar, duktig, snäll och jättemysig! Hon gjorde ingen förnär, hon skötte sitt och tog hand om sina pojkar ensam och sina älskade katter och var alltid så gullig mot alla arbetstagare och personal. Trettiofem år blev hon. Hon dog troligtvis av en propp i lungan, och vaknade aldrig på morgonen trots sönernas idoga försök att väcka henne. Det är mer än hemskt, det är så fruktansvärt orättvist och man inser hur lätt ett värdefullt liv kan släckas. Hon kommer alltid att finnas kvar i allas minne, för hon var en god själ, och finns det en himmel så är jag övertygad om att hon finns där. Jag är bara ledsen att hon inte lever, framför allt för hennes barns skull. På en kort sekund förändras livet, och man slås av allts förgänglighet.. Man borde ta bättre vara på livet, och bry sig om varandra.

Ha det gott allesammans, tag hand om er själva och era nära o kära! Det tänker jag göra.
Kramar!